Annons
X
Annons
X

Harald Gustafsson: Vad Sten Sture kan lära oss om svenskhet

På grund av de medeltida verskrönikornas historiska opålitlighet har intresset för dem länge varit svalt, men som spår av ideologiska strömningar är de högintressanta. En ny avhandling avläser bland annat tidens föreställningar om en svensk gemenskap.

Skolplansch föreställande slaget vid Brunkeberg 1471.

Skolplansch föreställande slaget vid Brunkeberg 1471.

En gång var senmedeltiden stor i den svenska historiebilden. Kalmarunionen, Engelbrektsupproret, slaget vid Brunkeberg eller Sten Sture den yngres kamp mot ärkebiskop Gustav Trolle beskrevs inte bara levande i skolböcker utan rådbråkades också i lärda strider. Hugade professorskandidater var närmast beredda att skära halsen av varandra om tolkningen av något enstaka dokument för att visa sin skarpsinnighet. Perioden var viktig ur ett nationsbyggnadsperspektiv, den menades visa svenskarnas kamp mot utländskt styre och kulminera i återupprättandet av ett självständigt Sverige under Gustav Vasa.

Det var då. Sedan femtio år har det mestadels ­varit tyst kring Erik av Pommern, Sturarna och Kristian Tyrann. Det har flera orsaker. Unions­tidens strider kan inte beskrivas som en kamp mellan svenskar och danskar; snarare var det olika grupper i Sverige som stod mot varandra och höll ute ­eller kallade in unionskungen efter behov. Gustav Vasa skapade inte Sverige, han tog över och förändrade något som funnits också inom unionen. Den bärande svenska nationella myten är idag snarare historien om välfärdsstaten och tyngdpunkten i den historiska forskningen ligger på de senaste hundra åren. De som ändå sysslar med äldre historia arbetar oftast med den tidigmoderna perioden, tiden mellan medeltiden och industrialiseringen.

Ytterligare en orsak till denna relativa tystnad – relativ, ty som väl är har det alltid funnits historiker som gått emot modetrenderna – är källornas beskaffenhet. Det sociala och kulturella intresse som dominerat forskningen under senare år har få källor att arbeta med före 1500-talet. Det är svårt att komma åt vanliga människors livsvillkor och tänkesätt under denna tid, vi har ingen kyrkbokföring, nästan inga skattelängder, föga domstolsmaterial bevarat. Den politiska händelsehistorien kan å sin sida förefalla färdigutforskad. De bevarade dokumenten har vänts på många gånger och några nya lär vi inte hitta. Och samtidens egen historie­skrivning, krönikorna, har avfärdats som närmast oanvändbar.

Annons
X

De senmedeltida svenska verskrönikorna berättar om de politiska och militära striderna mellan svenska stormän och mellan dem och unionskungarna. Men eftersom krönikorna är starkt tendentiösa för att inte säga propagandistiska inlägg i dessa strider blev de, med den skarpare källkritik som introducerades i början av 1900-talet, utdömda som notoriskt opålitliga. Men det beror förstås på vilka frågor man ställer till dem. I sin doktors­avhandling från Stockholms universitet, ”A struggle for the realm. Late-medieval Swedish rhyme chronicles as ideological expressions”, frågar Margaretha Nordquist inte efter om det krönikorna berättar är sant, utan vilken samhällssyn och ideologi som uttrycks i dem. Deras tendens blir då snarare en fördel.

I centrum för den ideologi som Nordquist deducerar fram ur krönikornas haltande knittelverser står riket. Den politiska kampen framställs som en strid om makten i riket, eller kanske ännu hellre som en strid för riket. Riket Sverige ska försvaras, här finns hjältar och skurkar och den moraliska skiljelinjen går mellan dem som ställer upp för riket och dem som sätter egna intressen först. Någon gång liknas riket vid en änka och rikets aristokrati vid förmyndare som ska skydda henne och överlämna henne till en god make. Riket är, skriver Nordquist, ”en grundläggande ram för identifiering och legitimering”.

Margaretha Nordquist disputerade på avhandlingen "A struggle for the realm" vid Stockholms universitet i december.

Detta rike, ständigt hotat av de maktlystna utländska unionskungarna och av själviska stormän, försvaras av tappra hjältar som Sturarna och andra rättrådiga riddersmän. Det försvaras handgripligen i strider som skildras med drastisk utförlighet; en seger i ett slag blir i sig ett argument för segrarens rättfärdighet. Men med det försvaras också en hel samhällsordning. Det är en kristen ordning av fred och rättvisa under kyrkans hägn, skyddad av riksrådet och andra rättänkande stormän, som framstår som den naturliga ordningen på jorden.

I inledningen till ”Cronica Swecie” (även kallad Yngsta rimkrönikan) får denna ordning mytiska proportioner, när svenskarna påstås stamma från Noas son Jafet och Sverige lovprisas i alla tonarter – ”Sveriges rike är det bästa land / i hela världen man finna kan”. Det är ett rikt land men måste skyddas från utländska härskare som vill profitera på det: ”På gods och håvor det är väl rikt / ty haver utländska hit mycken fik. / Gud låte dem aldrig få över det råda / ty det vore då statt i stor våda”.

De utlänningar som hotar riket är framför allt danskarna och särskilt de danska kungar som ju egentligen också var legitima svenska kungar inom Kalmarunionen. Som Nordquist påpekar nämns unionen med Norge och Danmark nästan inte i krönikorna, kungarna ses som utländska aggressorer. Det kontrasterar mot det faktiska politiska förloppet, där någon svensk vilja att helt lämna unionen knappast kan förmärkas förrän kring 1520. Som jag själv belagt i min ”Gamla riken, nya stater” (2000) visade den svenska aristokratin i handling att den accepterade unionen som ram för politiken men ville ha en unionsmonark med ytterst begränsade befogenheter. I krönikorna, som måste ha bidragit till att stärka stormännens självbild, syns knappast denna acceptans. Det är en intressant dissonans som kunde ha förtjänat en närmare diskussion.

Krönikornas bad guys, rikets fiender, är ofta ”utländske män”. Motsatsen är de ”svenske män” som krönikorna vimlar av. Här avses dock sällan alla svenskar; även om ”man” i äldre tid kunde stå för människa är det i praktiken nästan bara män som agerar. Uttrycket hör hemma i en då redan lång tradition av att tala om ”rikets män”, homines regni, den världsliga och kyrkliga aristokrati som kunde sitta i riksrådet och uppträda som herremän. Det var, som Nordquist säger, en föreställd gemenskap av män som hade möjlighet att agera politiskt och militärt. ”Föreställd gemenskap” är ett ord från nationalismforskningen (närmare bestämt från Benedict Anderson) men nationalismens gemenskapsidé brukar dateras till sent 1700- och tidigt 1800-tal, och det påstås ibland att sådana gemenskaper inte fanns tidigare.

Nordquists resultat ställer henne snarare bland den växande skara forskare som visserligen ser nationen och nationalismen som moderna fenomen men anser att man kan tala om förnationella föreställda gemenskaper. En sådan svenskhet fram­besvärjs i krönikorna som en moraliskt bjudande gemenskap i princip omfattande alla invånare i Sverige, även om ”rikets män” hade ett särskilt ­ansvar. Riket uppfattades som ett avgränsat territorium, inom vilket svenskar bodde, svenskar som borde uppföra sig som ”gode svenske män”. En sådan ideologi kan, med en term från den amerikanska medeltidshistorikern Susan Reynolds, kallas regnalism, eller, som Nordquist föredrar, en regnal ideologi (från regnum, rike).

Någon kan kanske undra om inte detta visar att gamla tiders nationalromantiska historiker – och vissa moderna politiska krafter – har rätt, att svenskheten är urgammal. Men Nordquist är noga med att betona att detta Sverige ”primärt var en politisk och social gemenskap, snarare än en etnisk eller kulturell”. Regnalismen var ingen tidig nationalism, den saknade den senares biologiska och kulturella föreställningar och var i stället djupt förankrad i sin tids kristna världsbild. Den var inte heller ett fast ideologiskt system och det är oklart hur stor spridning dess tankegångar hade i den breda befolkningen.

Nordquist behandlar inte krönikorna som litterära verk men kanske vore de värda ett nytt intresse också som sådana. Erikskrönikan från tidigt 1300-tal är känd och uppburen men de krönikor som producerades från mitten av 1400-talet har ansetts som litterärt undermåliga med sin haltande knittelvers, sina stereo­typer och nödrim. ”Deras poetiska värde är ringa”, fastslog Karl Warburg 1880, men tillade: ”om man än här och hvar påträffar friska och lifliga skildringar”.

Kanske vår tid, mindre benägen att hysa abso­luta estetiska värderingar, kunde återupptäcka ­krönikorna för deras ibland just friska och livliga skildringar av en gången tids maktkamp? Sturekrönikans långa berättelse om slaget vid Brunkeberg är ett sådant exempel, där svenskarna fyra gånger stormar fram mot de förskansade danskarna; ”för ty ingen ville annan spara / blodet måtte över händer flyta / för än de svenske kunde dannebrog slita”. Så gör det mindre att det i verkligheten inte var en strid mellan frihetsälskande svenskar under Sten Sture den äldre och lömska danskar ­under Kristian I, utan snarare två svenska fraktioner som drabbade samman, den ena med stöd av unionskungen och hans trupper.

Vissa poänger har också ”Cronica Swecie”, som låter alla Sveriges regenter komma till tals i första person. Svante Nilsson säger att ”av mycken sjukdom led jag mycken möda / om sider drog han mig till döda” och får fortsätta tala även sedan han segnat ner död på Västerås slott, och berätta hur hans död hemlighölls tills sonen Sten Sture den yngre kunde ta över. Och Kristian II sammanfattar med klädsam självkritik sin gärning: ”Bland alla tyranner fanns aldrig min like / och förty ville jag ingen i grymhet vika”. Om dessa krönikor ska tillgängliggöras måste dock språket varligt moderniseras, som jag gjort i dessa citat. Och ”Cronica Swecie”, som är en av Nordquists huvudkällor, är inte ens utgiven i sin helhet.

Kanske kan denna värld av ridderliga ideal, våldsamma strider och idealisering av riket kännas främmande och utan relevans för oss idag. Men en svenskhet som bygger på delade värderingar, som är politisk och social, inte biologisk, etnisk eller kulturell – låter inte det som om senmedeltiden har något att säga till vår plågade samtid?

Annons
X

Skolplansch föreställande slaget vid Brunkeberg 1471.

Bild 1 av 2

Margaretha Nordquist disputerade på avhandlingen "A struggle for the realm" vid Stockholms universitet i december.

Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X