Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Vad pågår i Sverige?

Svenskt flykting­mottagande
Ett av många flyktingboenden i Sverige. Får de boende rätt förutsättningar för att kunna stå på egna ben och komma till sin rätt?

Ett av många flyktingboenden i Sverige. Får de boende rätt förutsättningar för att kunna stå på egna ben och komma till sin rätt? Foto: Marie Birkl / TT NYHETSBYRN

Vad är det som händer med oss just nu? Läser man internationell press braskar de ödesmättade rubrikerna. Journalisten och författaren James Traub skrev i Foreign Policy (10/2) om ”The Death of the Most Generous Nation on Earth” – det lilla landet som har tagit emot fler flyktingar per capita än något annat i Europa, men samtidigt sliter sig själv itu. Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator skrev i The Telegraph (12/11-15) om Sveriges plågsamma process från att ha upphöjt öppenheten nästintill religion, till insikten om att den förda politiken misslyckats och måste förändras – men utan någon plan.

Det går inte att argumentera emot dessa tämligen välgrundade bilder. Men de är inte de enda. Nuförtiden har de allra flesta svenskar egna och direkta erfarenheter som kommer ur flyktingkrisen, och de är både positiva och negativa. Många har gjort och gör insatser. En SvD-läsare hörde av sig i höstas. Ett ankomst- och transitboende skulle öppna i Sundbyberg för 200 boende och han undrade om vi kunde hjälpa till. Ett mail till kollegorna renderade ett gäng kassar med sängkläder, koncernkollegan Aftonbladet/Sportbladet skänkte badhanddukar, Carlsberg levererade vatten och läsk, något vitvaruföretag bidrog med tv-apparater, och därutöver lämnade allmänhet och företag kläder, sängkläder, täcken, kuddar, madrasser, leksaker och förbrukningsartiklar som tvål, schampo, tandkräm och tandborstar. 50–60 personer, varav de flesta volontärer, arbetade dag och kväll för att boendet skulle kunna öppna.

Så har det sett ut över hela landet. Tack vare många och starka insatser från civilsamhälle, näringsliv och det offentliga har en stor mängd människor, givet vår befolkningsstorlek, på mycket kort tid lyckats få tillfällig fristad. Dessa insatser förändrar också Sverige, eftersom givaren påverkas av handlingen.

Annons
X

En pensionerad släkting uppe i nordvästra Jämtland har ägnat vintern åt att sticka sockor i värmande ull till nyanlända. Kvinnorna möter hon på vattengymnastiken, och det blir tillfälle för både nyfikna och prövande blickar och kommunikation, iakttagande av hur ”den andra” gör och så småningom ett slags samförstånd. I en liten by syns alla, på gott och ont. Om staden uppenbart kan erbjuda fler arbetstillfällen kanske landsbygdens styrka är den nära kontakten.

Andra gör mer långtgående åtaganden, tar ansvar som god man, erbjuder familjehem eller regelbunden kontakt. Och i närkontakt brukar schablonbilderna lösas upp; de som kommer är inte en särskild sort utan är som vi, har samma basbehov och uppvisar samma variationer i personligheter, bär både sympatiska och osympatiska drag, och en del har vuxit upp i kulturer väsensskilda den svenska.

Den kanadensiske journalisten och författaren Doug Saunders visar i sin uppmärksammade bok ”Myten om den muslimska flodvågen” (på svenska utgiven på Karneval förlag) med olika jämförelser hur migrationen i historien återkommande har givit upphov till både moderata och extrema uttryck, hos såväl migranter som mottagare. Runt 1950 varnades för invasionen av dem vars kultur utgjorde ”en kvarleva av medeltida auktoritetstänkande som inte har någon rättmätig plats i den demokratiska amerikanska miljön”. Landet var USA och de upplevt hotfulla immigranterna i fråga var romersk-katolska.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Saunders påpekar att den antikatolska och antisemitiska retoriken är snarlik den antimuslimska: ”De skiljer sig från tidigare grupper, de vill inte låta sig integreras i samhället, deras religion förpliktar dem att påtvinga oss sina åsikter, deras barnafödande kommer att dränka oss, de är illojala och i stånd att ta till våld”.

    I svensk debatt brukar jämförelser, oavsiktligt eller högst avsiktligt, återkommande missförstås som likställanden, varför ytterligare en poäng från Saunders bör understrykas: Historien upprepar sig inte. Ingen invandrarvåg är den andra lik, inga mottagande samhällen har exakt samma förutsättningar eller reaktioner; utgången blir heller inte den samma.

    Med det sagt finns ändå somligt att lära från det förgångna. Dessvärre har vi låtit rädsla stå i vägen för att ta oss an nya frågor, vilket bland andra Mauricio Rojas har påpekat. Journalisten Nuri Kino har skrivit på denna sida om den förföljelse som sker av kristna även i Sverige; och som gör att frågan om flyktingboenden baserade på religion är relevant att ställa. SvD:s Erica Treijs har berättat om hur hbtq-personer som söker asyl blir trakasserade: ”Överallt samma sak – många ensamma män tillsammans på en liten yta. Och hbtq – homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner – tenderar att hamna lägst i hackordningen, speciellt när de kommer från länder med patriarkala hedersstrukturer och där exempelvis homosexualitet är straffbart.” (SvD 6/2).

    Problemen existerar verkligen, i en omfattning som är oroande, och den som försöker förminska eller dölja dem utsätter de redan utsatta för ytterligare svek. Jag vet att det finns en rädsla för att problemprat ska göda främlingsfientlighet; själv har jag mött ytterst få som inte förmår skilja på vad som utgör ett problem och vad som inte är det. Islam är inte ett problem, däremot våldsbejakande islam. Religionsfriheten ska värnas, men hedersförtryck oavsett det utövas av kristna eller hinduer ska inte tolereras.

    Jag träffade i veckan en vän som bor i Stockholmsförort, vars familj under längre tid engagerat sig i en flicka som kommit hit som asylsökande. De har läst SFI-läxor tillsammans, introducerat henne till olika delar av det svenska samhället. Och de har hjälpt henne i ansträngningarna att få hit resten av sin familj. Till slut kom de. ”Det var då helvetet började”, berättar vännen, som har fått försvara flickan från sin familj och den hederskultur de omfamnar. Han berättar om när polisen kom till undsättning med piketbuss när han försökte skydda flickan från moderns knytnävsslag och upprepade hugg mot kroppen med en gaffel.

    Somliga tycker att man bidrar till att sprida skräck och fördomar om man berättar sådant här. Jag tror att man bidrar till att sprida skräck och fördomar om man låter bli att tala om det, eftersom så många har kunskapen och erfarenheten ändå, och blir mer rädda för tystnaden om problemen, än vetskapen att det förekommer.

    Trots allt är Sverige på många sätt mycket bättre rustat i dag för integrationen av de nyanlända, än vad vi var i början av 1990-talet. Ett femtontal årskullar har sedan dess vuxit upp, i ett annat och bättre Sverige. För de allra flesta är det fullkomligt naturligt att Sverige är ett land av stor etnisk mångfald. Vi vet att det går bra för många, om de får rätt förutsättningar att stå på egna ben. Hundratusentals invandrade har blivit en del av Sverige, och har främst tack vare sin egen kraft tagit sig in på arbetsmarknaden och i samhället.

    Men ska Sverige fortsätta vara ett öppet land, krävs av oss att vi blir tydligare kring vad vi accepterar och inte. Ackumulerade problem får inte negligeras. Det är ett faktum att fundamentalistiska uttryck har tillåtit breda ut sig, att våldsbejakande extrema rörelser ur olika ideologier lockar nya rekryter, och att identitetspolitiska apostlar har fått leda stora delar av det offentliga Sverige in i ett grupptänkande som är farligt. Inför dessa fenomen får ingen flathet visas.

    Vi bör likaledes vara tydliga och starka i uppfattningen att människor i sig aldrig är ett problem, inte ens om de kommer väldigt många på en gång, utan att frågan handlar om vår förmåga som samhälle att upprätthålla de principer och värderingar vi sätter högt.

    Ett av många flyktingboenden i Sverige. Får de boende rätt förutsättningar för att kunna stå på egna ben och komma till sin rätt?

    Foto: Marie Birkl / TT NYHETSBYRN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X