Annons
X
Annons
X

Lena Kåreland: Ur skyttegraven rakt in i avantgardet

Han var en av surrealismens förgrundsgestalter i 1920-talets Paris, men kom i sitt senare författarskap att söka sig mot realismen – ­samtidigt som det politiska, kommunistiska engagemanget växte. Nu finns en heltäckande biografi över den fascinerande Louis Aragon.

Louis Aragon (1897–1982)

Louis Aragon (1897–1982) Foto: AOP

Louis Aragon intar en viktig plats i den franska litteraturhistorien och hans omfattande och mångsidiga för­fattarskap liksom hans händelserika liv speglar det kaotiska tjugonde seklets litterära, kulturella och politiska strömningar. Aragon var en paradoxernas man: dandy, hängiven dadaist och surrealist och sedan 1927 och fram till sin död medlem av det kommunistiska partiet. Han var en antimilitarist som deltog i första världskriget och medaljerades för sina insatser där för att senare få ta emot utmärkelser för sitt engagemang i motståndsrörelsen under andra världs­kriget.

Inga litterära genrer var främmande för Aragon, som skrev såväl poesi och romaner, de senare ofta av autofiktiv karaktär. Han var också journalist, ­redaktör och utgivare av flera vänstertidskrifter. Aragon var en karismatisk person som väckte starka känslor. Han blev både älskad och hatad, både beundrad och kritiserad. Dessutom var han en stor charmör och kvinnokarl som först i slutet av sitt liv blev klar över att det var till gossar han drogs. Han var gift med författaren Elsa Triolet, född i Ryssland och syster till Lili Brik, Majakovskijs livsledsagers­ka. Aragon och Triolet hörde vid sidan av Sartre och de Beauvoir till 1900-talets emblematiska par i den franska litteraturhistorien. De träffades 1928 och levde tillsammans fram till 1970, då Elsa Triolet avled i en hjärtattack. Sin kärlek till hustrun uttryckte Aragon bland annat i diktsamlingen ”Les yeux d’Elsa” (1942).

Litteraturen om Aragon är mindre omfattande än man kan vänta sig. Därför är det synnerligen välkommet med Philippe Forests nyutgivna biografi, ett monumentalverk på nästan 900 sidor, betitlat kort och gott ”Aragon” (Gallimard). Endast två biografier har tidigare getts ut. Den första biografin, av Pierre Daix, kom redan under Aragons livstid (1974), och 30 år efter Aragons död publicerades Pierre Juquins ”Aragon. Un destin français” (2012). Philippe Forest, romanförfattare och skribent, närmar sig Aragon via litteraturen, inte via politiken som Daix och Juquin, vilka båda var kommunister. Forest, som också arbetat med utgivningen av Aragons skrifter i Pléjadeserien, har gedigna kunskaper i sitt ämne och lyckas också ge en fascinerande helhetsbild av författarens liv och verk.

Annons
X

Som biograf utmärker sig Forest genom sin stora noggrannhet. Han är metodisk, välgörande balanserad och kryddar sin framställning med resonemang om vad det egentligen innebär att skriva en biografi. Han varnar för vad han kallar den retrospektiva illusionen. Vi tolkar gärna det som skett i ljuset av vad vi från vår utgångspunkt vet skulle komma att hända. Därför avhåller han sig från att dra några tvärsäkra slutsatser om hur det egentligen var, till exempel beträffande Aragons i många avseenden gåtfulla förflutna. Han låter i stället olika röster komma till tals utan att döma. Inte minst skärskådar han Aragons egna uttalanden och ­håller sig föredömligt distanserad till den legend Aragon själv skapade kring sitt liv. Alla hemligheter kan inte avslöjas, och en del av mystiken kring Aragon måste få finnas kvar, menar Forest.

Louis Aragon föddes 1897 i Paris som son till en 24-årig kvinna i hennes utomäktenskapliga förbindelse med en drygt 30 år äldre polisprefekt i Paris, Louis Andrieux, gift och redan far till tre söner. För att komma ifrån den skandal som Louis födsel innebar diktade man upp en historia, där pojken sades vara föräldralös, född i Madrid av föräldrar som övergivit honom. Nu skulle han adopteras av den kvinna som var barnets mormor. Den lille Louis gjordes således till son till sin mormor och lillebror till sin unga mor, medan den biologiske fadern ställde upp som pojkens fadder och också gav honom namnet Aragon. Ett häpnadsväckande exempel på dåtidens dubbelmoral och förljugenhet. Men den lögn som spanns kring den lille pojkens vagga kom länge att framstå som sanning för Aragon, medan andra i hans omgivning var insatta i hur det verkligen förhöll sig.

En sådan start i livet sätter självklart sina spår, och säkert har Aragon i sina livsval påverkats av barndomens hemlighetsmakeri. Kanske var hans politiska engagemang och anslutningen till kommunismen ett sätt att protestera mot sin borgerliga miljö som inte velat erkänna honom och mot den far som vägrat honom att bära hans namn. Det ­anses att Aragon fick klarhet om sitt ursprung i samband med att han i 20-årsåldern blev soldat i första världskriget. Då lättade systern/modern sitt hjärta för honom. Men det var inte förrän han nått 60-årsåldern som han själv bröt tystnaden rörande sina verkliga familjeförhållanden och öppet talade om dem.

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Forests biografi är kronologiskt upplagd i 15 avsnitt. Analyserna av de litterära ­verken får lika stort utrymme som skildringen av den dramatiska tid under vilken Aragon levde och verkade. Författar­skapet fogas in i ett brett samtidsperspektiv och ses i relation till den litterära och kulturella utvecklingen generellt. Aragon började skriva ­tidigt, redan i tonåren. Under de år då han studerade medicin träffade han surrealisternas blivande ledare André Breton, också han medicinstudent. Han lärde även känna Jean Cocteau och andra ­modernistiskt inriktade poeter. Cocteau var redan vid denna tid en framstående representant för det konstnärliga avantgardet. Breton och Cocteau var varandras motsatser, och det fanns från början en ömsesidig misstro mellan dem. För Breton var ­Cocteau en falsk poet, en snobb som gjorde allt för att behaga i salongerna.

    När Aragon 1917 gick ut i kriget var han helt ­inställd på att bli författare. Men det dröjde innan han kunde återuppta det civila livet. Vid stilleståndet i november 1918 skickades han till Alsace med de trupper som skulle hålla ordning i det av frans­männen nu återerövrade området. Där blev han kvar nästan ett år, en tid då han kände sig mycket ensam och avskuren från allt som skedde i de litterära ­kretsarna i Paris. Aragon ville inta en ledande roll i den nya litteratur som var på väg att växa fram, och han insåg att det gällde att vara på plats och agera snabbt. Mellan honom och Breton rådde en viss ­rivalitet, och utvecklingen gick i ilfart. Breton lanserade den automatiska skriften, och för Aragon som nu definitivt avbröt sina medicinska studier, var det bara att hänga på.

    När Aragon 1919 läste det dadaistiska manifestet som med glödande ­energi gör tabula rasa med alla ­falska värden blev han hänförd. ­Dadaisten Tristan Tzara som sam­tidigt kom till Paris hälsades där av många som en ny Rimbaud. Ungefär samtidigt utkom Aragons första bok ”Feu de joie”, försedd med en omslagsbild av Picasso. Romanen ”Anicet ou le panorama” som han börjat skriva i skyttegravarna utkom 1921. Dadaismen i Frankrike blev dock en tämligen kort historia och var slut 1923. Ett år senare bestämde sig Aragon och Breton tillsammans med poeten Philippe Soupault att skriva ett nytt manifest, det surrealistiska. Det blev Breton som huvudsakligen höll i pennan och manifestet lanserades 1924.

    År 1926 utkommer Aragon både med diktsamlingen ”Le mouvement perpétuel”, som innehåller såväl dadaistiska som surrealistiska texter, och med romanen ”Bonden i Paris” som även den kan läsas som ett surrealistiskt verk. Den senare framhålls av Forest som en av det förra seklets stora romaner, hyllad av bland andra Walter Benjamin. Aragon ger här en mycket originell skildring av Paris. Staden framstår som ett laboratorium för en modern mytologi, där bensinpumparna och annonspelarna blir statyer i den moderna stadens tempel. Surrealisterna och särskilt André Breton var dock mindre förtjusta, då Aragons roman huvudsakligen var ­realistisk och inte en automatiskt skriven text. För surrealisterna var det dessutom främst lyriken som kunde uttrycka surrealismens idéer. Inte oväntat blev det en brytning mellan Aragon och Breton vid 20-talets slut.

    Philippe Forest ger en inträngande bild av de spänningar som rådde i 20-talets litterära gruppbildningar, främst bland surrealisterna. Aragons 30-tal dominerades av inbördeskriget i Spanien och av hans engagemang i det kommunistiska partiet. Från och med nu kombinerar han sitt författarskap med politisk aktivitet, och han har i det avseendet ofta jämförts med Victor Hugo. Sin stora romansvit ”Le monde réel” skrev han samtidigt som han var verksam som journalist. Han organiserade också de intellektuella européernas kamp mot fascismen och far i skytteltrafik mellan Sovjetunionen och Frankrike. Men han ser inte – eller vill inte se – förtrycket, förföljelserna och fattigdomen i Stalins Sovjetunion utan ger i stället uttryck för sin för­ståelse för totalitära metoder. Först efter Stalins död 1953 och Ungernupproret 1956 uttalade han sin ­kritik mot Sovjetmakten och dess terror.

    I Forests biografi framträder konturerna av en gigant vars verksamhetsiver imponerar. Men det är ingen ensidig hyllning som ges. Vi blir varse en man som döljer sig bakom olika masker, inte sällan leker med sanningen och har en häpnadsväckande förmåga att oförtrutet förnya sig. Samtidigt framskymtar dragen av en modig man med stor energi, en man som aldrig fattar sina beslut av opportunism utan av inre övertygelse. Om Aragons romaner i dag inte är så lästa är hans lyrik alltjämt levande. Många av hans dikter har nått ut brett tack vare att de tonsatts och sjungits av folkkära artister som Léo Ferré och Jean Ferrat. Den kända dikten ”Il n’y a pas d’amour heureux” har framförts av Georg Brassens som också musiksatt den.

    Annons
    X

    Louis Aragon (1897–1982)

    Foto: AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X