Annons
X
Annons
X

”Universitet behöver en stark rektorsroll”

Det moderna lärosätet behöver både en stark ledning och ett starkt kollegium, med en rektor som har befogenhet att styra resurserna och delegera uppdrag. Utan den chefsrollen finns risken att ingen står som ytterst ansvarig för besluten, skriver Andreas Nyström och Frida Lawenius från Naturvetarna i en replik till forskarna Shirin Ahlbäck Öberg och Ulf Danielsson.

Foto: Anders Wiklund/TT

REPLIK | HÖGSKOLAN

Naturvetarna är övertygade om att det moderna lärosätet förutsätter både en stark topp och en stark botten.

Under de senaste veckorna har några debattörer propagerat för att det som just nu pågår på Karolinska institutet kan kopplas samman med minskad kollegial förankring. Senast på SvD debatt, där debattörerna skriver att ”Macchiarini-affären är ett exempel på vad som händer när kollegiala beslutsfunktioner inom ett universitet opereras bort.” En av de båda debattörerna har i en tidigare artikel även uttalat att ”rektorsposten bör uppfattas som ett förtroendeuppdrag och rektor ska varken vara generaldirektör eller vd utan den främsta i kollegiet”. Det kan uppfattas som att rektorsrollen inte ska innefatta det ansvar och befogenheter som annars ligger i chefsuppdraget.

Lärosäten är stora organisationer. Karolinska institutet som exempel har 5 000 anställda, 2 000 doktorander och 6 000 studenter samt en omsättning på mer än 6 miljarder kronor. Karolinska institutets väl och ve är inte avhängigt av att rektor utses av ett kollegium bestående av ett par tusen disputerade medarbetare. Naturvetarnas erfarenhet är, tvärtom, att när alla bestämmer är det samtidigt ingen som bestämmer, med risk att ingen står som ytterst ansvarig för besluten.

Annons
X

Vi menar att rektors roll är av en helt annan dignitet, med det yttersta ansvaret för hela verksamheten, befogenhet att styra resurserna, delegera uppdrag och stå till svars inför styrelsen. I detta avseende skiljer sig inte lärosätena från andra verksamheter, från små ideella organisationer till internationella miljardföretag.

I debatten har det framställts som att det finns ett motsatsförhållande mellan en stark lärosätesledning och en stark beslutsstruktur i botten, förkroppsligad av det kollegiala beslutsfattandet. Naturvetarna är övertygade om att det moderna lärosätet förutsätter både en stark topp och en stark botten. Roll- och ansvarsfördelningen måste vara tydlig, men också kopplingen mellan lärosätesledningens strategiska utvecklingsarbete å ena sidan, och utförandet av verksamheten på institutionerna å den andra.

Kollegiet liknar på många sätt familjen AB. Familjens bästa kommer alltid i första rummet, familjeangelägenheter stannar i familjen och nya medlemmar skapas av familjens överhuvuden. Nyligen visade Vetenskapsrådet i en rapport att hälften av alla forskare och universitetslärare rekryterats internt och är kvar på samma lärosäte där de tagit sin forskarexamen. I en liknande studie från Naturvetarna framkom att 45 procent av de universitetsanställda medlemmarna inte bytt lärosäte sedan de påbörjade sina studier. Vi är övertygade om att detta är ett aktivt val som görs för att för maximera den enskilda forskarens chans att få stanna kvar inom akademin. Vi är också övertygade om att det är ett resultat av kollegialt inflytande. Risken är stor att högskolan blir en klubb för inbördes beundran, där dörrarna stängs för nya forskningsrön eftersom dessa kan hota det existerande kollegiets ställning.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I dag saknas ett holistiskt perspektiv i svensk forskningspolitik. Delarna i styrsystemet, som exempel hur verksamheterna finansieras, är inte synkroniserade. Avsaknaden av samordning gör att reformer, oavsett intentioner, inte får önskvärda effekter. I stället skapar de snabbt anpassning till disparata styrmekanismer med beteenden som syftar till att maximera den egna vinningen, en form av lärosätenas eget ”survival of the fittest”. Naturvetarna vill se en bred systemöversikt med tydliga och balanserade styrsystem. Målet med forskningspolitiken måste vara att främja hög kvalitet i utbildning och forskning – inte att säkra enskildas positioner.

    Andreas Nyström

    fil dr, ansvarig ombudsman, Naturvetarna

    Frida Lawenius

    samhällspolitisk chef, Naturvetarna

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X