Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Fredrik Johansson: Trettio års migrationsdebatt och målkonflikter

Högermarginalen
Trettio år senare - Dagens migrationspolitiska situation söker sina rötter tillbaka till 1980-talet

Trettio år senare - Dagens migrationspolitiska situation söker sina rötter tillbaka till 1980-talet Foto: Thomas Johansson/TT

Dagens Nyheters kultursida har granskat Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Frilansskribenten Mattias Hagberg har gått igenom vad som skrivits på de två ledarsidorna under senare tid och jämfört det med hur det var tidigare.

Jag ska inte ägna utrymme åt att gå igenom röran av definitioner (eller brist på definitioner), den oprecisa politiska analysen eller den insinuanta tonen. Jag kan bara konstatera att Dagens Nyheter valde att schabbla bort en alldeles utmärkt artikelidé.

Hagbergs artiklar har dessutom redan plockats isär av andra. Av exempelvis Hanne Kjöller, Anna Dahlberg och Sakine Madion.

Annons
X

Hagberg är dock intressant av ett annat skäl: hans oförmåga att se till den kontextuella förändring som inträffat i Sverige under senare år. Analysen görs i en närmast perfekt isolation från samhällsutvecklingen i övrigt. Hagberg stiger ned i tidningsläggen. Stiger upp. Oroar sig för ”liberalismen”.

Mycket av samhällsdebatten 2016 handlar om migrations- och integrationsfrågor. Denna förändring i kontext - som bland andra Dahlberg och Kjöller talar om i sina kommentarer- är en viktig förklaring till de förändringar vi kan se också på ledarplats. Allt annat vore märkligt.

När hundratusen asylsökande väntar på att få sina fall bedömda och när vi har passkontroller på en pendeltågsstation i Malmö, blir det helt enkelt inte lika mycket vindkraftverk och pappamånader.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När jag läser Hagbergs artiklar så slås jag av hur den egentligen reflekterar något annat; hur all relevant migrationsdebatt (med något begränsat undantag) förs inom borgerligheten och då inte minst på de ledarsidor som Hagberg pekar ut som (närmast existentiellt och moraliskt) krisande.

    Så länge vänsterns ledarsidor, tankesmedjor etc inte är intresserade av att diskutera - eller ens erkänna - uppenbara målkonflikter och problem så är de egentligen mest ett brus i samhällsdebatten.

    Ett påfallande högljutt och ibland irriterande brus. Dock bara ett brus.

    Det som hänt i Sverige under de senaste åren är unikt. Förra hösten innebar en politisk utveckling som ingen av oss tidigare har upplevt. Regeringen gick på några veckor från att hålla teambuildingövningar kring Europas mest öppna flyktingpolitik till att försöka stänga gränsen.

    Bilderna på Stefan Löfven på Münchenbryggeriet förra hösten är sinnebilden - åtminstone ur ett snävt svenskt perspektiv - av vår tid. Olof Palme sa att ”Politik är att vilja”. 2015 var det mer att: ”Politik är att vilja i ett tilltalande och lagom påkostat eventformat”.

    Samtidigt som Statsministern stod där. Samtidigt som orkestern stämde instrumenten. Samtidigt som hela det offentliga Sverige - inklusive kungaparet - satt i publiken och tummade på sina program. Samtidigt pågick förberedelserna i Regeringskansliet för att dra i handbromsen.

    Romson skulle gråta. Men svängningen skulle ske.

    Det kommer att skrivas doktorsavhandlingar om den politiska hösten 2015. Men migrationsfrågans roll i svensk politik och hur den förändrats de senaste tre decennierna är egentligen en betydligt bredare och större historia. Inte minst om relationen mellan vänster och höger i svensk politik.

    Om hur en idémässig förändring i politiken bröt status quo. Med långtgående konsekvenser.

    Något förenklat så bestämdes svensk migrationspolitik historiskt av den uppenbara konflikten mellan en allt för generös migration och en omfattande och generös nationell välfärdsstat (inklusive en reglerad arbetsmarknad med höga lägstalöner). Den svenska modellen krävde att invandringen hölls på kontrollerade och ibland mycket låga nivåer.

    Socialdemokraterna kunde under lång tid förlita sig på moderaternas stöd i detta. Hos de senare fanns det också en viss kulturellt och konservativt betingad skepsis till för stora sociokulturella förändringar, men framförallt såg man samma konflikt som socialdemokraterna.

    Under 1980-talet (eller till och med tidigare) börjar denna fråga att förskjutas. Vad som händer är att man inom den unga liberala högern allt hårdare börjar ifrågasätta välfärdsstaten. Och därmed indirekt också målkonflikten kring invandringen.

    Argumentationen mot välfärdsstaten kan - också det förenklat - sägas ha varit en kombination av ekonomi och ideologi.

    De monolitiska offentliga monopolen, de höga skatterna, bidragssystemet, ”rundgången” mellan skatter och bidrag etc leder inte bara till ett betydande slöseri. De kväver också individen och försätter oss i en paternalistisk relation till staten. Välfärdsstaten är hjärtlös. Den beskär mänskliga relationer. Den förringar ansvar. Förnekar självförverkligande. Den hämmar oss som individer och förminskar oss som människor.

    Fredrik Reinfeldts uppmärksammade bok ”Det sovande folket” (som kommer några år senare och vars delvis skönlitterära grepp fortfarande onekligen är svåra att komma över) handlar till del om detta, men också om de reformbehov som 1990-talskrisen innebar. När boken under Reinfeldts regeringsperiod används i propaganda mot honom bortses helt från det. Valfrihetsreformer, EU-inträde och andra liberala förändringar hade tagit oss långt från 1980-talets systemkontrollerande samhälle.

    Men dessa resonemang hade vid tiden en bred och djup resonansbotten. 1990 visade Maktutredningen att många svenskar kände sig klientifierade och maktlösa gentemot de offentliga systemen. Detta var före valfrihet och friskolor. I ett samhälle där staten uppfattades utöva långtgående kontroll över våra liv.

    Men ifrågasättandet av välfärdsstaten kunde därmed också kombineras med en annan liberal uppfattning: fri rörlighet för människor.

    Om var och en i huvudsak var ansvarig för att sörja för sin egen välfärd, så försvann också argumentet för en hårt begränsad rörlighet över gränserna.

    På Förbundsstämman 1988 antog Moderata ungdomsförbundet en motion om i princip fri migration. Samma position hade några år tidigare intagits av Fria Moderata Studentförbundet. Argumentationen byggde på en idémässig helhet, där avskaffandet/den kraftiga reduceringen av välfärdsstaten var en förutsättning för en friare invandring.

    Frågorna debatterades möjligen separat, men de hängde samman.

    På den moderata partistämman i Linköping 1990 - som var ett veritabelt triumftåg kring den kollapsade (real)socialismen - debatterades välfärdspolitiken och representanter från både MUF och Fria Moderata Studentförbundet förfäktade en övergång till en mer begränsad och selektiv välfärdsstat.

    Även migrationsfrågan debatterades. Ambitionen om ett medlemskap i EG och därmed visionen om europeisk fri rörlighet hade stort inflytande.

    Vad som - i min mening - händer under de kommande knappt två decennierna är att kopplingen mellan migrationsfrågan och välfärdsstaten försvagas och att invandringsfrågan i växande grad tillåts ”stå på egna ben”. Detta sker i borgerligheten (moderaterna), men det sker också i en dynamik med vänstern som gör att också socialdemokraterna och den samhällsdebatterande vänstern överger sin tidigare position.

    Utvecklingen kan illustreras om man tänker sig en fyrfältare (se figur i slutet på artikeln) där x-axeln beskriver en begränsad/avskaffad respektive en generell/omfattande välfärdsstat och där y-axeln beskriver fri respektive (hårt) reglerad invandring .

    Svensk migrationspolitik befann sig alltså i övre högra hörnet: dvs (hårt) reglerad invandring och omfattande välfärdsstat. Här fanns den ovan nämnda realpolitiska konsensusen mellan socialdemokraterna och moderaterna. Graden av reglering av (flykting)invandring kunde variera, men detta var default. Luciabeslutet 1989 är ett exempel på hur politiken går tillbaka till default. Det senare visumtvånget för flyktingar från forna Jugoslavien ett annat.

    Den liberala högern väljer nu att placera sig i nedre vänstra hörnet. Dvs begränsad/ingen välfärdsstat och ”fri” (mindre reglerad) invandring. Min uppfattning är att det sätter igång en dynamik i svensk politik som i hög grad kan förklara varför vi hamnade där vi är idag.

    Man bör notera att ”nedre vänstra” är en i sig konsistent position, på samma sätt som ”övre högra” är det. Men vad som händer är att vi hamnar i ”nedre högra” - dvs i hög grad oreglerad invandring och bibehållen välfärdsstat.

    Parentetiskt finns det en konspirationsteori som går ut på att man från liberalt högerhåll drivit migrationsfrågan som ett sorts bräckjärn mot välfärdsstaten. Att de öppna gränserna skulle urholka bidrags- och socialförsäkringssystem på ett sätt som skulle göra en avreglering/radikal reformering av välfärdsstaten nödvändig.

    Det finns säkert någon som sagt eller skrivit något så enfaldigt, men att det skulle ha varit något mer än en marginaluppfattning stämmer helt enkelt inte.

    Vad som däremot händer är att frågan gradvis börjar att tappa sin ekonomiska logik och att kopplingen mellan friare migration och avreglering av välfärdsstat och arbetsmarknad försvagas.

    Framförallt uppstår en perspektivförflyttning i mötet mellan (denna del av) högern och vänstern. Helt plötsligt kan högern uppfattas ha den moraliska överhanden och kan påvisa att den omfattande välfärdsstaten inte är förenlig med internationalism och öppenhet.

    Socialismen är helt enkelt inte förenlig med öppna gränser. Solidariteten kommer alltid att stanna vi tomt prat eller i alla fall vid landsgränsen.

    Över tid går frågan närmast över till att bli en identitetsmarkör.

    För delar - inte alla naturligtvis (detta är en kort och förenklande framställning, givet frågans komplexitet och de långa tidsförloppen) - av den liberala högern blir denna moraliska kommandohöjd allt för attraktiv. Det blir viktigare att behålla den än att avreglera och reformera. Och när den politiska verkligheten alldeles uppenbart - också under en borgerlig majoritetsregering - inte kan leverera genomgripande reformer så blir diskrepansen i politiken allt större.

    Istället för att revidera migrationspolitiken till en välfärdspolitisk verklighet man inte mäktar att förändra, så slätar man över målkonflikten. Min bild är att detta exempelvis kommer till uttryck i de konflikter som varit i migrationsfrågan i Moderata Ungdomsförbundet under senare år.

    Detta kombineras sedan med det pris Alliansen betalar genom migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet och som innebar att man tydligare anslöt sig till en långsiktigt ohållbar politik för att kunna förverkliga en långsiktig parlamentarisk strategi.

    Vad som händer på andra sidan av det politiska spektret är att vänstern - i bred mening - inte klarar av att försvara sin position. När borgerligheten tar ”the moral highground” i frågan och pekar på konflikten mellan socialism och öppenhet orkar vänster inte att välja. I valet mellan socialism och öppenhet väljer man både ock. Det är en reellt ohållbar position.

    Men det är faktiskt den position som länge förfäktats av exempelvis Aftonbladets ledarsida och fortfarande uppenbart av exempelvis Dagens Arena.

    Svensk samhällsdebatt skruvar därmed fast sig i ”nedre högra”: dvs ”fri” invandring/omfattande välfärdsstat.

    Det är den konflikten som under senare år har identifierats och problematiserats av de ledarskribenter som exempelvis Mattias Hagberg väljer att analysera.

    Skribenter på Expressens, Göteborgs-Postens, Dagens Industris och denna tidnings ledarsidor börjar peka på situationens ohållbarhet. Det är vad den svängning som Hagberg skriver om handlar om och som med politikens senare omsvängning visar sig få rätt.

    Bekymret är att detta ifrågasättande sker under ett omfattande moraliserande bombardemang, där motiv, moral och anständighet hos berörda debattörer ifrågasätts, inte minst från de som står kvar på sin inkonsistenta position i ”nedre högra”

    Kombinerat med den låsta situationen inom framförallt moderaterna förklarar detta att vi under flera år inte klarade av att ha en ärlig diskussion kring vad som i rimlig objektiv mening är en målkonflikt. Det har skadat förtroendet för det svenska politiska systemet och för det rationella politiska samtalet i vårt land.

    Men, vilket är den betydligt mer plågsamma frågan, det har sannolikt också för lång tid framöver skadat vår flyktingpolitiska kapacitet.

    Den fråga som vi borde ställa oss är var vi hade varit om denna fråga diskuterats på ett seriöst sätt - exempelvis och så sent som - när Tobias Billström i februari 2013 (för fyra år sedan!) lyfte ”volymer” och mottagningskapacitet.

    Eller senast i valrörelsen 2014. Hade vi kunnat välja en annan väg och på andra vägar - exempelvis genom att lägga politiken på ett EU-genomsnitt och samtidigt ta emot radikalt fler kvotflyktingar från Syrien - maximerat den humanitära verkan av vår politik.

    Det är lätt att vara efterklok, men frågan måste ställas. Vilket pris betalar vi och människor på flykt för att vi allt för länge befann oss i ”nedre högra”?

    Nu står vi inför en situation där tiotusentals människor kommit hit under mer eller mindre falska föreställningar om Sverige och ska skickas hem. Kapaciteten vad gäller boende, offentlig service etc är pressad och har övergått i en lika väntad som plågsam debatt om vilka kommuner som ”tar ansvar.” Vi står inför åratal av interna stora praktiska problem. Katastrofen i Aleppo pågår, vårt fokus riktas inåt.

    Och vilket politiskt kapital har vi kvar hos våra europeiska partners, vilka alla naturligtvis såg vad som hände förra hösten.

    Det är rimligt att ställa frågan om vi verkligen har hanterat detta på bästa tänkbara sätt. Jag har - milt uttryckt - väldigt svårt att tro det. Och den frågan rör inte bara politiken, utan också media och samhällsdebatt. En ärlig diskussion om vad som hände är nödvändig för att gå vidare.

    Detta är en kort och högst skissartad bild av över tre decenniers komplex politisk utveckling. Det är i sig ett ämne för en akademisk avhandling. Eller åtminstone för en omfattande bok. Jag inser att jag inte här fullt ut kan göra ämnet rättvisa.

    Man ska naturligtvis också ta hänsyn till externa faktorer som krigen i Jugoslavien och nu i Syrien, vilka rimligen har varit styrande för politiken. Så också behovet av och önskan om arbetskraftsinvandring.

    Men i stort tror jag att ovanstående fångar en viktig del av förklaringen till hur vi hamnade där vi hamnade hösten 2015. Grundläggande förhållanden i svensk politik förändrades och vare sig höger eller vänster var förmögen att hantera en inkonsistent och ohållbar politisk position.

    Hur ser då vägen vidare ut?

    Rimligen måste ett viktigt steg handla om en hederlig och ärlig diskussion om målkonflikter. Jag är också övertygad om att det är det absolut bästa sättet att hantera populistiska krafter.

    Den viktigaste lärdomen från hösten 2015 är att politik inte handlar om att vilja. Politik handlar om att välja.

    Det finns en stor efterfrågan på politiker som i ord och handling visar att de förstår det. Som väljer bort och prioriterar. Som inte förespråkar ”enkla lösningar”, utan som på ett vuxet och ärligt sätt pekar på ”svåra lösningar”.

    Mikael Sandströms - den tidigare moderat statssekreteraren i Fredrik Reinfeldts Statsrådsberedning - uppmärksammade artikel i Kvartal är en viktig del i detta.

    Det är dessutom glädjande att Sandströms problembild har diskuterats rimligt sansat och seriöst. För två år sedan hade han sannolikt hudflängts för att ge draghjälp åt samhällets allra mörkaste krafter.

    Det är en bra början. På en mycket lång resa.

    Tre decennier av svensk migrationspolitik kondenserad till en fyrfältare

    Annons

    Trettio år senare - Dagens migrationspolitiska situation söker sina rötter tillbaka till 1980-talet

    Foto: Thomas Johansson/TT Bild 1 av 2

    Tre decennier av svensk migrationspolitik kondenserad till en fyrfältare

    Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X