Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Tre misstag i Obamas säkerhetspolitik

Säkerhetsrådet

Hyllningarna till den avgående president Obama ska ses i ljuset av misston mot efterträdaren. Minst tre stora misstag har präglat Obamas säkerhetspolitiska år, skriver statsvetaren Sara Norrevik.

En rörd president tar farväl

En rörd president tar farväl Foto: Charles Rex Arbogast / TT

Under åtta år som president har Barack Obama klarat av många utrikespolitiska bedrifter. Till listan hör att ha avslutat krigen i Irak och Afghanistan, fått till Parisavtalet om minskade klimatutsläpp, öppnat diplomatiska relationer med Kuba, bekämpat Ebola i västra Afrika, fått al Qaida-ledaren bin Ladin dödad och nästintill raderat al Qaida, förhandlat två enorma handelsavtal (TPP och TTIP, varav båda nu är i limbo), sett USA:s ekonomi växa och därmed gynnat världsekonomin.

För Sveriges del nåddes en topp i relationen mellan USA och Sverige under Obamas tid, illustrerat med det första bilaterala amerikanska presidentbesöket i Stockholm i september 2013. Fyra år tidigare var han i vårt grannland Norge för att ta emot Nobels fredspris. Hade omvärlden fått utse USA:s president skulle Obama säkerligen fått många fler år i Vita huset.

Men under president Obamas tid har också säkerheten i världen försämrats. Visserligen kan inte USA förväntas lösa alla konflikter och tragedier runt om i världen. Inte minst efterträdaren Donald Trump har gjort klart att USA inte är en given världspolis. Detta är trots allt inte helt väsensskilt från den förda politiken. Redan under Obama har USA tagit steg till en mer återhållsam position.

Annons
X

Några av de mer återhållna besluten har med facit i hand påverkat internationell säkerhet negativt. Nu när Trump ändå har vunnit, låt oss dra lärdomar av de tre största misstagen i Obamas utrikes- och säkerhetspolitik.

– Syrien. Att 2012 dra en ”röd linje” om ingripande om diktatorn al-Assad använde kemiska vapen i kriget mot sin egen befolkning och sedan inte hävda den när det stod klart att kemvapen hade använts, var ett mycket olyckligt policybeslut. Inte bara för Syriens befolkning som har lidit mest under det fem år långa kriget. Uttalandet gjorde att USA:s säkerhetspolitik brast i trovärdighet, dels för kritiker på hemmaplan och dels i fiendens ögon.

Istället tog Ryssland initiativet som stormakt i Syrienkriget och ser ut att bli det land som ligger bakom en uppgörelse om Syrien. Diktatorn al-Assad sitter kvar trots dokumenterad användning av kemiska vapen.

– IS. Initialt underskattade president Obama terrorgruppen IS och jämförde dem i en intervju 2012 med ett ”juniorlag”. Uttalandet följdes av brist på handlingskraft under de följande åren då IS skräckvälde spreds över Irak och Syrien. Presidenten har medgett att IS förmåga till storskalig offensiv kom som en överraskning för honom och hans underrättelseteam.

För någon som i två presidentvalskampanjer lovat att avsluta USA:s krig i Mellanöstern tog det emot att skicka trupp till Irak och Syrien i nya ärenden. Under tiden fick flera civila amerikaner sätta livet till, utöver de många civila offren på IS-ockuperade områden. Det senaste halvåret har dock USA nått flera framgångar i bekämpningen av IS tillsammans med den kurdisk-arabiska alliansen och internationellt flygunderstöd.

Kritiker på hemmaplan beskyller alltjämt Obama för att inte använda begreppet radikal islamism i sin beskrivning av IS, något som slår an hos en majoritet av amerikaner som upplever radikal islamisk terrorism som ett allvarligt hot mot landet. Att benämna IS som radikal islamism är hittills det enda som vi vet om president Trumps strategi för att bekämpa IS – idén är att den nya IS-strategin ska vara hemlig.

– ”Russia reset”. Policyn mot Ryssland under Obamas första mandatperiod präglades, liksom resten av Europa, av en underskattning av president Putins förmåga och intentioner. Utrikesminister Hillary Clinton överlämnade symboliskt en röd återställarknapp till sin motpart Sergej Lavrov.

När Putin tog över som president från Medvedev 2012 blev relationerna mellan USA och Ryssland mer frostiga och har sedan dess blivit nästintill frysta. Efter aggressionen mot Ukraina 2014 och den illegala annekteringen av Krim utformades nödvändiga sanktioner från USA och EU som slog mot den ryska ekonomin.

Även om det nu står klart att Ryssland hade för avsikt att underminera USA och EU är det förvånande att responsen på de ryska hackerattackerna i USA:s presidentval kom förhållandevis sent. Attackerna uppmärksammades av FBI redan 2015 och sanktionerna utfärdades först i slutet av december 2016. Många spår att en kommande president Trump riskerar att begå samma misstag som sina föregångare i försök att skapa goda relationer med Ryssland.

Skillnaden denna gång är att medier, allmänheten och särskilt USA:s kongress är desto mer klarsynt i frågan än på många år. Det blev tydligt under utfrågningen av den tilltänkte utrikesministern Rex Tillerson då senator Marco Rubio krävde att den ryske presidenten ska kallas för krigsförbrytare.

Bland de tusentals beslut som fattats under de åtta Obamaåren - varav många som allmänheten inte har underlag att utvärdera rättvist – har dessa tre fått särskilt dystra konsekvenser. Motståndare till Obama, inte minst republikanska kongressledamöter, skulle dessutom ange kärnvapenavtalet med Iran från 2015 som ett av presidentens största misstag. Oron är att de upphävda sanktionerna kommer att öka Irans välstånd och i sin tur finansiera terrorism (Hizbollah) och att kärnvapenprogrammet kommer att fortsätta när avtalet rinner ut.

Obama talar istället om Iranavtalet som en av sina största diplomatiska framgångar, som effektivt stoppar Iran från att utveckla kärnvapen. Det bör sägas att ett alternativ till Iranavtalet är helt hypotetiskt: avtalet ingicks mellan de fem stormakterna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland och EU. Det fanns en risk för att flera länder skulle svika sanktionerna i vilket fall som helst (så kallade ”black knights” på sanktionsspråk).

Återhållsamhet i utrikespolitiken behöver i sig inte vara fel. I många fall kan omvärlden vara tacksam för denna inställning, som är ett resultat av Obamas moraliska avvägningar och ett resonerande om förhållandet mellan idealism och realism. Problemet är att USA:s fiender har utnyttjat den tvekande utrikespolitiken för att testa dess gränser. Och när gränserna inte har hävdats har de korsats.

Detta står i kontrast till den nya politiken där ”America First” kommer att vara vägledande. Om det amerikanska folket inte vill försvara resten av världen, ska de inte behöva göra det.

SARA NORREVIK är doktorand och Fulbright-stipendiat vid universitetet i Buffalo, New York, och fellow vid tankesmedjan Frivärld.

Annons

En rörd president tar farväl

Foto: Charles Rex Arbogast / TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X