Annons
X
Annons
X

Torka alltid tårar med dubbla handskar

Ebola kan bli vår tids digerdöd. SvD Kultur publicerar här ett exklusivt bildreportage om den smittade Marie Finda Kamonos sista dygn i livet. Och katastrofläkaren Johan von Schreeb skriver om sitt arbete i epidemins Sierra Leone.

Det blåser en mild sydlig vind från fjärden. Jag gungar i solen, bekvämt tillbakalutad i hängmattan medan signaturen från ”Sommar” strömmar ur radion. Ett irriterande pling hörs från mobilen. Det dröjer innan jag sträcker mig efter den. Det är från Ian på Världshälsoorganisationen, WHO: ”AKUT! Kan du omedelbart delta i telefonkonferens om ebolautbrottet, Behöver dina tankar!”.

Under de senaste veckorna har jag följt nyheterna om hur ebola sprider sig i Västafrika, men avstått från djupare engagemang. Mest för att jag behöver vara ledig, men också för att epidemier inte är mitt område. Jag är kirurg och katastrofspecialist. Därför skakar jag långsamt på huvudet när jag läst meddelandet. Samtidigt sväljer jag en obehagskänsla. Ian hör inte av sig utan anledning. Han är ingen alarmist. Vi jobbade båda två ifjol på plats i efterdyningarna efter att tyfonen slitit sönder Filippinerna. Vi vet hur en katastrof ser ut och hur det luktar när kroppar legat länge i värmen. Ian har nyss börjat arbeta på WHO:s högkvarter och leder samordningsarbetet av fältsjukhus i katastrofer. I flera av de senaste årens TV-sända megakatastrofer har mängden av tillresta läkare och sjuksköterskor skapat kaos. De har känt sig kallade av de dramatiska bilderna som kablats ut från katastrofen och modigt bestämt sig för att hjälpa till. Många anländer utan förvarning och saknar erfarenhet. Alla är sin egen arbetsgivare, ingen tar order. Det blir frontalkollision mellan de tillresta doktorernas övertygelse om och tro på vad som krävs och vad som verkligen behövs. För att inte missa målet krävs erfarenhet och kyla som komplement till det varma bultande hjärtat. Den gällande doktrinen har inte varit att det behövs fler internationella fältsjukhus i katastrofer utan färre, men rätt anpassade.

Trots tvivel kopplar jag upp mig på telefonmötet. En läkare i Liberia rapporterar på en knastrig telefonlinje osentimentalt om läget. Epidemin är bortom kontroll och de höga siffrorna på antalet smittade som uppges är sannolikt grova underskattningar. Det är betydligt värre. Det råder akut brist på vårdplatser. Det tar inte lång stund att inse att doktrinen om att bromsa antalet internationella fältsjukhus i katastrofer inte gäller denna katastrof. Tvärtom. Det krävs mängder av fältsjukhus, fler än jag kan fantisera om och det snarast möjligt. Normalt sett går sjukvården på knäna i både Sierra Leone och Liberia och nu verkar sammanbrottet nära. Om hjälpen dröjer ytterligare tre veckor så har behovet fördubblats och så där fortsätter utvecklingen. Läkare utan gränser ropar efter hjälp men när Ian mot slutet av mötet slänger ut frågan om någon av de organisationer som deltar i mötet planerar insatser blir det tyst. Bruset på linjen ekar tomt. Till denna katastrof vill ingen resa frivilligt.

Annons
X

En stund senare samlar jag ihop kaffekopparna och vandrar stigen mot huset. Då kommer ytterligare ett SMS från Ian: ”Behöver din hjälp. Kan du komma till Genève och sen möjligen åka till Sierra Leone?” Trots den varma sommarsolen går en kall kår genom kroppen. Jag vet vad det handlar om, kan spelreglerna och har valt en karriär där jag inte velat tappa kontakten med fältet och de drabbade. Det är därifrån jag hämtar min energi och stämmer av att jag tänker rätt. Jag är en kliniker som måste klappa om och prata med patienter för att fatta vad det handlar om. Konsekvenserna är regelbundna uppbrott och avfärder till platser som de flesta skyr. Katastrofer har blivit mitt levebröd. Jag har plågat min omgivning, framförallt min familj, med min livsstil som innebär att halva hjärnan och ena benet ständigt är på väg ut i världen.

En vecka senare sitter jag på ett hårt stengolv på Casablancas flygplats. Efter fem dagar på WHO:s kommandocentral där jag pressat diplomater från Kina, Japan och andra länder att skicka fältsjukhus till ebolaområdet är jag nu på väg till Sierra Leone. Planet till Freetown avgår om fem timmar. Ur dolda högtalare strömmar ledmotivet från Doktor Zjivago. Jag lutar mig mot den svarta rullväskan. Jag har lärt mig resa med minimalt bagage och har bara handbagage. Fram till nu har dagarna varit späckade. Uppbrott, allt det praktiska och sedan till Genève för att försöka ta fram och definiera strategier för att få omvärlden att reagera. Efter att ha arbetat arton timmar i sträck har jag rasat i säng. Beslutet att åka till Genève var enkelt, familjen nickade om än med bister min. Avgörandet att fortsätta till Sierra Leone var däremot svårt. Trots min familjs vädjan att inte skulle resa vidare, så åkte jag. Valde jag rätt mellan min familjs nödrop och Ians? Jag förlitade mig på att de skulle klara sig och att jag behövdes mer i Sierra Leone. Men hur mycket kan man utsätta sina nära och kära för utan att bli hjärtlös?

Det första andetaget utanför flygplatsbyggnaden i Freetown, med den kolsvarta himlen som fond, är varmt och fuktigt. ”Tänk om det finns ebola i luften” hinner jag tänka medan jag tveksamt drar ner den i lungorna. Klockan är fyra på morgonen och det återstår flera timmars bilresa. Vägen mot staden ligger öde. Regelbundet tvingas chauffören att hastigt bromsa in när det dyker upp trästockar som släpats fram för att spärra av vägen. Det rytmiska ljudet från vindrutetorkarna vaggar till vila, men sömnen vill inte infinna sig. I gryningsljuset kör vi genom Freetowns förorter där slummen breder ut sig, Enkla hus av papp och bråte kantar vägen. Eldar är tända och morgonmål håller på att förberedas. Det är grått och regnet vräker ner. Ännu pågår regnperioden.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag hinner duscha innan det är dags att kasta sig in i arbetet. Utmaningen är att veta vad jag ska göra. Mitt arbete saknar arbetsbeskrivning, men en sak är klar, jag ska inte vårda sjuka. WHO:s roll är att leda insatserna, inte driva sjukhus. Målsättningen är tydlig – att så fort som möjligt få upp en mängd vårdplatser. Det är bråttom, mycket bråttom. Men att dimpa ner i ett av världens fattigaste länder och med konkret överhängande livsfara är extremt utmanande. Var ska jag börja? Efter några dagars initialt kaos och utan tydligt ledarskap börjar jag ta egna initiativ. Med stöd från lokala kollegor går det att mejsla fram tydliga och konkreta uppgifter. Jag hjälper till skaffa fram skyddsmaterial och lyckas få tag på två infektionsläkare med erfarenhet av smittskydd. Efter en dryg vecka står en lokal redo och vi kan starta den första kursen om hur man driver ett ebolacenter och skyddar sig mot smittan. Problemet är att vi inte hinner utbilda alla som behövs. Inom ett dygn är det hundratals lokala sjuksköterskor på kölistan.

    Som kirurg är jag van att klä mig sterilt i operationsrock och handskar. Van att arbeta under desinficerade förhållanden. Det krävs ett visst beteende som tar tid att lära sig och som måste nötas in. Men personalen som ska vårda ebolasmittade behöver inte lära sig att ta på sig skyddsutrustningen sterilt utan att ta av den utan att nudda huden. Momentet när munskydd, rock och skyddsglasögon ska tas av är livsfarligt. Det är ofta då som personalen smittas. På kursen övar vi tillsammans. Försiktigt kränger jag av mig den yttersta handsken medan en klorlösning duschar mig. Det luktar som i ett kommunalt badhus. Jag fingrar nervöst efter blixtlåset i halsgropen. Det är förenligt med dödsfara att nudda den oskyddade halshuden med handsken där ebolavirus kan sitta. Om viruset kommer in i kroppen tar det över. När sjukdomen bryter ut finns det virus i alla kroppsvätskor – i svett, spott och sperma. Det krävs stenhård disciplin för att skydda sig och inte gnugga sig i ögonvrån. De smittades tårar måste alltid torkas med dubbla handskar.

    I Sierra Leone kan bara 40 procent av den vuxna befolkningen läsa och skriva. Närmare 20 procent av barnen dör innan sin femte födelsedag. Min strategi bygger på år av erfarenhet att driva sjukvård. Jag vet vad som funkar. Det måste vara enkelt. Den logik som jag är uppväxt med, att det kommer rent vatten ur kranen och att myndigheterna går att lita på, gäller inte här. Alla barn i världen förstår omedelbart orsaks- och effektsambandet mellan att lägga handen på en het spisplatta och att det gör ont. Medan det är svårt för vem som helst att förstå hur ett virus, som inte går att se smittar och ger sjukdom veckor efter att man kysst en nära anhörig som avlidit på pannan. Det låter sig inte enkelt förklaras. Logiken som gäller i Sierra Leone är annorlunda och tätt sammankopplad med de förutsättningar människor lever under. Fattiga människor är inte dumma, då vore de döda. Skulle jag hamna i deras situation skulle jag inte klara mig, har ingen aning om hur man gör. Men om jag inte förstår skillnaden mellan min värld och deras kan jag heller inte överbygga den. För att illustrera vikten av att inte få virus på kroppen tar jag hjälp av Gentianaviolett – en kristallblandning som används mot svampinfektion. Gentiana färgar allt den kommer i kontakt med ilsket blålila. Som en del av övningen att ta av sig skyddskläderna får personalen doppa handskarna i gentianalösningen. De som lyckas ta av sig skyddsutrustningen utan att få ett stänk av färgen på huden belönas.

    Längs de branta kullarna forsar störtfloder ner. Flera hus har ryckts med och hamnat i floden som flyter fram genom staden. Bilar stannar och nyfikna människor spanar på all bråte som flyter förbi. En man försöker dra ett rep runt ett kollapsat hustak för att förhindra att det dras med i syndafloden. På bilradion spelas en nyskriven sång om ebola. Refrängen ljuder ”Ebola must go away”. Chauffören Samuel byter musik. När vi hälsade sträckte jag reflexmässigt fram handen, Men istället för att möta min hand fick jag en förlägen blick. I ebolaland har man slutat röra vid varandra. Vi är på väg mot ett ebolacenter som snart ska vara klart att ta emot smittade. Nya problem dyker ständigt upp och skjuter upp öppnandet. Är sophanteringen verkligen säker? Finns det tillräckligt bra system för att ta hand om de virusindränkta skyddskläderna? Hur förklarar man för städarna om livsfaran med att ta i de använda skyddskläderna i ett land där engångshandskar är en lyxvara? Hur kommer röken från tunnorna där riskavfallet bränns att sprida sig? Kommer grannarna längs vägen där den sprider sig att protestera? Utanför det blivande isoleringscentret står en klunga människor som nyfiket blickar över muren och följer skådespelet som pågår. Det spikas upp brandgul plast för att tydligt markera gränsen mellan tälten. På ena sidan ska de med misstänkt ebola vårdas, på den andra de med laboratoriekonfirmerad smitta.

    Det krävs militärisk disciplin för att undvika sammanblandning mellan de två kategorierna av patienter. I det första tältet står fem slitna sängar på det nylagda cementgolvet. De med misstänkt smitta förs hit med ambulans eller annat färdmedel. De måste stanna här medan prov tas och skickas för analys. Som tur är ligger laboratoriet nära. Det tar mindre än ett dygn att få provsvar, men under den tiden är det livsviktigt att de som inte är smittade inte kommer i kontakt med dem som är det. När jag stryker svetten ur pannan rycker jag till. Shit, jag får inte komma åt ögonvrån det kan få ödesdigra konsekvenser! Viruset tar alla möjligheter att ta över min kropp. Utan förvarning vräker ännu ett skyfall ner. Regnvattnet måste fångas upp och ledas bort separat. Den nygrävda avloppsbrunnen hotar svämma över om vattnet hamnar där. Då läcker det ut ebolavirus.

    På vägen tillbaka står trafiken stilla. Det är trångt mellan stånden där morgonens fiskfångst bjuds ut till försäljning. Två kvinnor som rakryggade balanserar fyllda vattendunkar på huvudet passerar förbi. Inget på marknaden avslöjar att det pågår en epidemi som smittar fem personer i timmen. Utom möjligen doften av klor som slår emot när jag kliver in i affären för att köpa några öl. För att bli insläppt krävs det att man sköljer händerna i den skarpluktande lösningen. I katastrofen finns bara nuet. Morgondag och gårdag existerar inte. Allt är på allvar. För att kunna arbeta krävs absolut gehör och fullständig närvaro i stunden. Det fordras förmåga att prioritera, att sålla bort det oväsentliga till förmån för det som är livsnödvändigt. Utan förvarning far plötsligt en ilning genom kroppen. Insikten om det som just nu händer i Liberia och Sierra Leone går upp för mig. Jag har inte tidigare förstått vad det matematiska begreppet exponentiell tillväxt betyder. Inte insett att sedan jag kom hit har antalet ebolasjuka fördubblats Och att om tre veckor kommer det vara ytterligare dubbelt så många, om sex veckor fyra gånger fler. Ebola har i dagsläget sjuttioprocentig dödlighet. Föräldrarna till de barn som vaknar med feber och kräkningar idag i Sierra Leone kan med rätta känna ångest. Sju av tio som får ebola dör. Det svartnar för ögonen.

    Jag kan knappast anklagas för att vara alarmistisk när jag påpekar att det som pågår i Västafrika kan leda mot digerdöden. Det är hemskt och svårt att ta till sig. Joseph Conrads ord dånar i bakhuvudet ”Facing it, always facing it, that's the way to get through. Face it”. Jag är tvungen att förstå den katastrofala utvecklingen och göra allt jag förmår för att se till att mer hjälp skickas. För jag vill inte med eftertankens kranka blekhet konstatera att pesten kom och att jag visste om det, men inte gjorde något för att hindra den. Jag vill stolt berätta för barnbarnen att vi gick samman och stoppade en epidemisk skogsbrand. Att vi hjälptes åt med samma självklarhet som när Frankrike och Italien skickade flygplan för att vattenbomba den brinnande skogen i Västmanland.

    Den stora utmaningen är att veta vad man ska göra. Avståndet mellan teoretiska analyser om vad som bör göras och vad som i praktiken går att göra är avgrundsdjup. Det finns inte en patentlösning utom att vi måste göra allt vi kan. Obama verkar ha bra rådgivare. De har fått honom inse allvaret. Fyra tusen militärer är på väg till Liberia för att sätta upp tjugo sjukhus med hundratals ebolavårdplatser. Det amerikanska smittskyddsinstitutet med tiotusentals anställda har slängt ut all forskning som inte handlar om att få fram ett botemedel. Kuba, USA:s ärkefiende, skickar femhundra läkare och sjuksköterskor. Problemet är att de planerade insatserna tar för lång tid. Under tiden växer antalet smittade exponentiellt. Efter drygt tre veckor på plats tas de första patienterna emot och flera nya centra är planerade. Vi utbildar 100 personer per vecka. Trots det återstår massor och problemen ökar. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, det tar aldrig slut. Jag lovade Ian att stanna en månad, nu är tiden ute. Hemma tornar mitt vanliga arbete upp sig. Jag är trött och längtar efter familjen. Under tiden går veckorna och epidemin fortsätter att breda ut sig.

    Det är med motstridiga känslor jag packar den svarta väskan för att resa hem. Jag borde vara kvar och skäms när jag berättar för chauffören Samuel att jag ska åka. Han rycker på axlarna. Han är van att vi utifrån kommer och går. Jag åker hem till säkra Sverige, han tvingas stanna kvar och leva med ebola. Förra veckan dog hans kusin. Jag lämnar över arbetet till två kompetenta medarbetare och vi lovar hålla kontakten. Efter en dag på kontoret i Genève är jag hemma igen. På Arlanda är marmorgolvet blankpolerat. Luften är kylig och garanterat ebolafri. Men det infinner sig inget lyckorus av att åter trampa svensk jord. Tvärtom fylls jag av en känsla av svek på bussen till landet där familjen väntar. Det har blivit höst sen jag var här sist. Jag tar ner svampkorgen från hyllan och drar på mig de gröna gummistövlarna. Men det är omöjligt att koppla på den målsökande svampblicken jag normalt har. Medan jag vandrar över sviktande mossa bland granar och tallar går det långsamt att lägga pusslet och skapa en ordning bland det jag varit med om. Måhända har jag dragit mitt strå till stacken men räcker det? När jag kommit hem efter att ha lappat sår efter jordbävningar har min uppgift känts slutförd. Den här gången är det annorlunda. Slutet på denna epidemi är lång borta. Bland höstlöven som skiftar färg inser jag att arbetet bara har börjat. Detta kan inte reduceras till en biståndsfråga, det handlar om global säkerhetspolitik. När jag kommer tillbaka till huset och vi sätter oss till bords, slår regnet mot rutan.

    Johan von Schreeb Sylvain Cherkaoui/INA AGENCY

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X