Annons
X
Annons
X

”Tiggarna vill arbeta – låt oss hjälpa dem”

De medmänniskor som i dag tigger i Sverige är inte inkapabla eller ovilliga till att arbeta – tvärtom. De har kunskaper och vilja till att försörja sig ­genom eget arbete. Men felaktiga strukturer kvarhåller dem i en negativ underdånig beroendeställning, skriver Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta.

Gatutiggeriet

Foto: Leif Blom/TT

DEBATT | FATTIGDOM

Det anstår oss som samhällelig gemenskap att agera med värdighet mot alla som vistas här.

Nyligen överlämnade den nationelle samordnaren Martin Valfridsson rapporten ”Framtid sökes”, om utsatta EU-medborgare i Sverige, till regeringen. Efter det har en del debat­törer hävdat att Valfridsson gjort fel eftersom han rekommenderar att man inte bör ge pengar direkt till tiggarna utan hellre stödja de frivilligorganisationer som gör insatser i fattigdomsmigranternas hemländer.

Det finns enskilda som använt de medel man fått genom att tigga till att förbättra familjens situation. Myntets baksida är de negativa sociala effekter som främst drabbar barnen på grund av föräldrarnas bortavaro.

Annons
X

Orsakerna till dagens fattigdomsmigration och tiggeriet är mycket komplexa. För att dessa ska ­kunna förändras i grunden behövs integrerade insat­ser inom följande sektorer: utbildning, hälsa, arbete och försörjning samt strukturella insatser för identiteter och ett legalt ägande av tomtmark och bostäder. Många av de som tigger är romer men långt ifrån alla.

För den enskilde som för sin och familjens försörjning inte sett någon annan utväg än att resa utom­lands och tigga är det mycket svårt att kunna påverka de strukturer som kvarhåller den romska minoriteten i fattigdom och utanförskap. Däremot kan de ideella organisationerna genom att adres­sera målområdena som beskrivits ovan bidra till en posi­tiv samhällsutveckling och förändrade struk­turer.

Att ge till en organisation är inte per automatik att bidra till långsiktiga strukturella förändringar. Jag anser att en alltför stor del av de resurser som organisationerna får går till distribution av hjälpsändningar, utdelande av matpaket och liknande. Det finns en uppenbar risk att den typen av insatser snarare cementerar fast målgruppen i den negativa underdåniga beroendeställningen än att ge oberoende och egenmakt. Jag hoppas att vi inom organisationerna, i sund självkritisk anda, vill sträva mot att förbättra våra insatser och lyckas lägga tyngdpunkten på långsiktiga insatser som leder till att situa­tionen för målgruppen i grunden förändras.

Det är upp till var och en att agera som man finner lämpligt, att ge direkt till dem som tigger, till organisationer eller både och. Troligen hade det ­varit ­bättre att givaren gav direkt till dem som tigger än till den typ av kortsiktiga insatser som organisationer gör eftersom en del av de medel organisationerna får måste användas till administration med mera. Det till trots att även tiggeriet i sig kvarhåller gruppen i den negativa underdåniga beroendeställningen.

I den svenska debatten borde vi tillsammans klara av att lyfta frågan om att ge direkt till en medmänniska som tigger eller till de ideella organisationer som gör insatser i fattigdomsmigranternas hemländer till att handla om vad vi kan och bör göra för att möta den utsatthet och nöd som de som tigger här befinner sig i och hur vi bör agera för att långsiktigt kunna bidra till förändring av dessas situa­tion i hemländerna. Det finns en del utmärkta exempel på samverkan mellan det offentliga och civila samhället som gör att insatserna för de som kommit till Sverige blir mer effektiva. Det anstår oss som samhällelig gemenskap att agera med värdighet mot alla människor som vistas här.

Effekterna av olika långsiktiga insatser inom fokus­områdena kommer att materialiseras på olika lång tid. Till exempel tar det runt 20 år innan en del av de barn som i dag börjar i förskolan avslutat en högre utbildning. Det fokusområde som ger effekt snabbast är försörjning genom arbete. Vår organisation Hjärta till Hjärta bidrog under förra året till starten av några sociala företag. Dessa växer nu och vi planerar att bidra till att fler sådana kan bildas. Före­tagen har redan kunnat anställa personer som återvänt hem. En reell möjlighet till att komma ur den negativa underdåniga beroendeställningen har skapats. Vi avser att öka insatserna för hem­­vän­dande och med tiden utveckla dessa till ett strategiskt program.

I den svenska migrationsdebatten lyser hem­vändarperspektivet med total frånvaro. Oavsett om man migrerar på grund av fattigdom eller om man flyr från väpnade konflikter finns det, hos den ­enskilde, ofta en stark längtan och önskan att ­kunna återvända. Varför satsar vi inte på hemvändande genom utvecklingsbistånd och insatser i ursprungsländerna?

Rumänien är ett av Europas rikaste länder, sett till naturtillgångar och resurser. Trots det lever 25 procent av befolkningen under landets lågt satta fattigdomsgräns. Det är paradoxalt: Ett rikt land med en stor andel av befolkningen som lever i fattigdom. Visst handlar en del om fördelningspolitik men en större del av förklaringen till det para­doxala finner vi i undermålig ledning och administration.

Varför ska vi genom EU-systemet ge enorma ­bidrag till fattigdomsmigranternas hemländer när vi i stället genom handel och samarbete kan lyfta dessa ur fattigdom? Som nationer och union ger vi inte bara några slantar i en vädjande med­männi­skas mugg utan vi bidrar till de fattigare länderna i EU med enorma belopp – som dessvärre i många fall inte används optimalt.

Vår roll, från svensk sida, handlar om att organisera strukturerna som behövs för de sociala före­tagen. Att ordna med legal materialförsörjning, att anpassa produkterna till marknaden och att finna en effektiv distribution och avsättning för dessa.

Under hösten började vi, i liten skala, att importera en del av produkterna till Sverige. Vi är tacksamma för allmänhetens och näringslivets positiva reaktioner. Inom kort kommer vi, för dessa produkter, gediget hantverk av hög kvalitet, att lansera ett varumärke. Vi vill att kunden ska veta att man ­genom att köpa varan bidrar till att medmänniskor inte behöver tigga. Genom samarbete mellan den ideella sektorn, näringslivet och professionella desig­ners har varumärket skapats och produkterna har anpassats till marknaden. Vi vill också skapa ett distributions- och återförsäljarnätverk så att produkterna blir tillgängliga i den vanliga handeln för den breda allmänheten.

De medmänniskor som i dag tigger i Sverige är inte inkapabla eller ovilliga till att arbeta – tvärtom. De har kunskaper och vilja till att försörja sig ­genom eget arbete. Det är nedlagt i den mänskliga naturen att vilja vara oberoende, att klara sig själv. Att nå tryggheten att veta att även nästa månad kommer man att ha inkomst. Det som felat hitintills är de strukturer som kvarhåller dem i en negativ underdånig beroendeställning.

Låt oss tillsammans bryta dessa strukturer. Det är möjligt! Låt oss tillsammans möta en framtid i vilken inte någon behöver tigga. De som söker en framtid bör få finna den.

Rickard Klerfors

Hjärta till Hjärta

Rickard Klerfors. Foto: Mikael Good

Annons
Annons
X
Foto: Leif Blom/TT Bild 1 av 2

Rickard Klerfors.

Foto: Mikael Good Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X