Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Anders Q Björkman: Tack så jävla mycket för den vältaligheten!

Ni har säkert märkt det också. Vi är mitt i galasäsongen, den där tiden på året när första lönen efter jul ännu inte har kommit, och så lite tycks vara på gång att man lika gärna kan hålla firmafest för branschen. I helgen var det dags för P3 Guld och i måndags hölls Guldbaggegalan. Framför oss har vi Manifestgalan, Grammisgalan och, på andra sidan Atlanten, Oscarsgalan.

Med tanke på att det handlar om människor som har ord som arbetsredskap – även om bildberättandet och musicerandet i dessa fall kommer i första hand – skulle man kanske förvänta sig en och annan retorisk höjdpunkt under de i övrigt ganska långtråkiga och självgoda hyllningsfrosserier som den här typen av evenemang ändå är.

Men så är sällan fallet. Pristagarnas tacktal är för det mesta häpnadsväckande torftiga. Här följer ett axplock av stapplande försök till vältalighet under tacktalen från P3 Guld och Guldbaggegalan:

Annons
X

”Så jävla roligt!”

”Fan, vad glad jag blir!”

”Jag fucking gjorde det!”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Det är helt sjukt!”

    Och så det – att döma av frekvensen – allra bästa sättet att förtrolla sina åhörare: ”Tack så jävla mycket!”

    Det är inte i första hand svordomarna som jag reagerar mot, utan mer hur andefattiga dessa yttranden är – att talarna inte ens har försökt, den totala bristen på lust att använda språket. Vi talar om kreativa människor – filmregissörer, skådespelare, musiker och kompositörer – men förmågan eller viljan att skapa med ord tycks inte riktigt finnas där, åtminstone inte i dessa sammanhang.

    Retorik är i första hand en konst för maktens folk, kanske någon invänder. Historien dräller av bevingade ord ur tal av parlamentariker, diktatorer och presidenter – allt från Ciceros ”Hur länge ska du missbruka vårt tålamod, Catilina?”, via Churchills ”Blod och möda, svett och tårar” till Obamas ”Yes, we can”.

    Tyvärr spelar de politiker vi har här och nu – och som med tanke på att vi har röstat fram dem naturligtvis är de vi förtjänar – inte i samma retorikliga. När statsministern nyligen kommenterade att två män dömdes till livstids fängelse för terroristbrott i Syrien sa han: ”Det är en viktig signal från rättssamhället: det är inte okej att åka ner och begå brott mot mänskligheten i andra länder.” Löfvens återkommande retoriska grepp att ”det är inte okej” går nog dessvärre att använda också för att beskriva svenska politikers talekonst.

    I söndagens ”Agenda” i SVT drabbade Löfven samman med huvudkonkurrenten Anna Kinberg Batra (M) och då hördes ingen som helst vältalighet, utan enbart mycket väl inövade och intetsägande fraser som upprepades på ett robotlikt sätt.

    När det kom till retorisk förmåga i tv-studion fanns det faktiskt bara en person jag skulle kunna tänka mig att lägga min röst på: programledaren Anders Holmberg.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X