Annons
X
Annons
X

”Systemet med förstelärare bör avskaffas”

Att rektorer ska ge vissa lärare en upphöjd roll och mer lön är inte ett givet lyft för skolan. Riskerna är betydande att de negativa konsekvenserna överväger de positiva på många skolor. Det skriver professor Jan Löwstedt.

Foto: Jessica Gow/TT

DEBATT | LÄRARYRKET

Lärare vill ha intres­santa uppgifter snarare än formaliserade utnämningar.

Den svenska skolans kris har sedan länge engagerat många. Debatten och den politiska retoriken är mycket förenklad. Resultat i internationella mätningar jämförs och tas till intäkt för självklara lösningar: den ­svenska skolan behöver förstelärare som utvecklar pedagogiken och starka rektorer som utövar pedagogiskt ledarskap. Det finns dock ett uppenbart fel i analysen. Den svenska skolan som är i kris finns inte längre, däremot finns det fler än 6 000 grund- och gymnasieskolor som alla fungerar olika bra.

Antalet rektorer i Sverige är ungefär lika många som antalet revisorer verksamma i företag av olika storlek och inriktning. Hur troligt är det att problem i denna typ av verksamhet skulle mötas av liknande förslag på lösningar där ledningsuppgifter och utvecklingsroller skulle utformas enligt ”one size fits all”.

Annons
X

Debatten om den svenska skolan är fast i en gammal uppfattning om att det är institutionen skola som ska förändras och inte de fler än 6 000 organisationer som ska ges förbättrade möjligheter att uppfylla uppsatta mål. Att förstå skolor som orga­nisationer har många fördelar. En sådan är att vi bättre kan förstå hur satsningar på förstelärare, löne­lyft och förslag om lärarassistenter kan komma att fungera.

Idén med så kallade karriärstegstjänster (förstelärare och lektorer) vilken innebär en preciserad lönehöjning innebär i princip ett steg tillbaka i riktning mot det gamla tarifflönesystemet. Inte nog med att det fasta statsbidraget till lönepåslaget låser den individuella lönesättningen – samtidigt är riskerna betydande att de negativa konsekvenserna överväger de positiva för verksamheten på många skolor.

Intentionerna bakom reformen bottnar i att man vill lösa två problem samtidigt: kvaliteten på undervisningen och att duktiga lärare inte belönas tillräckligt och därför behöver befordras. Om alla skolor inte har samma problem, är då förstelärarreformen rätt lösning? Här kan man påminna om att det tidigt rapporterades om problemet med reformen att alla huvudmän inte inrättade förstelärarbefattningar. Kanske var det så att tveksamheten var välgrundad? Man visste inte om man behövde eller hade personer som lämpade sig för uppdraget. Den ­andra frågan är om duktiga lärare ser befordran som det som får tillvaron att blomstra? Forskning om andra professioner ger här inget självklart stöd. Snarare pekar erfarenheterna i en annan riktning. Det är innehåll och utmaningar i arbetet som den professionelle söker, medan formella utnämningar och uppgifter snarare är något allt fler i dag värjer sig emot.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kan då karriärtjänster förväntas vara ett medel för att förbättra verksamheten i en skola? Det är ­sedan industrialismens barndom ett känt faktum att det inte är oproblematiskt att ur en personalgrupp välja ut och upphöja en person till förman, instruktör, expert eller på annat sätt som föredöme. Det är kända socialpsykologiska mekanismer som påverkas och påverkar hur detta förlöper.

    För att en lärare som av ledningen väljs ut till förste­lärare ska kunna bidra på ett för verksamheten posi­tivt sätt behöver åtminstone tre förutsättningar vara uppfyllda: personen ska ha det erforderliga kunnandet, ha legitimiteten bland kollegerna samt förmågan att bidra till att verksamheten utvecklas i avsedd riktning. Man behöver inte vara matte­lärare för att räkna ut att med dessa tre villkor finns det endast en kombination som ger förutsättningar för ett lyckat resultat. Tyvärr tycks övriga kombinationer vara alltför vanligt förekommande, något som också framkommer av Statskontorets utvärdering av karriärstegsreformen i skolan (Statskontoret 2016:1). En rapport som bland annat visar att refor­men uppfattas som otydlig bland lärare, har begränsad legitimitet bland dem som inte utsetts till förstelärare samt inte når uppsatta mål.

    I mina möten med ett tusental deltagare i rektorsutbildningen vid Stockholm universitet har jag formulerat mina dubier mot reformen som att en skola snarare behöver andrelärare i form av lärarassistenter än förstelärare. Många av rektorskandidaterna verkar dock fast i föreställningen att reformen är bra för skolan, det vill säga bra för skolan som institution, men ofta problematisk i deras egen organisation. Lärarfacken har också efter att den första glädjen över att några av deras medlemmar fått en rejäl löneförhöjning insett det kanske hade varit väl så bra om lärarna på bred front i stället fått nödvändigt stöd och hjälp med administrativa och elevsociala frågor så att de kan koncentrera sig på att ge en bra undervisning.

    ”Andrelärare” kan dock bli en verklighet genom regeringens satsning på lönelyftet: 3 000 kronor mer i månaden. Pengarna räcker inte till alla utan ska ges till dem som är särskilt förtjänta av detta. Är invändningarna de samma som när det gäller karriär­tjänsterna? Risken finns givetvis att konsekvenserna blir negativa där arbetsgivare inte förmår fördela lönehöjningarna på ett sätt som uppfattas som legitimt av alla lärare. Fördelen är dock att det inte nödvändigtvis följer med ett paket med aktiviteter som gör att lärarna ska delta i ”utvecklingsarbete” som snarare kommit till för att rätt­färdiga utnämnda förstelärares högre lön än för att de kan bidra till att förbättra verksamheten.

    Differentieringen av lärarrollen inom ämnen, och inte endast som tidigare mellan ämnen medför problem. Statskontorets utvärdering visar att lärare vill ha karriärmöjligheter snarare än karriärtjänster och intressanta uppgifter snarare än formaliserade utnämningar.

    Skolor är i allt högre grad organisationer som andra och bör därför förstås som sådana. De verkar visserligen i en av stat och myndigheter reglerad omgivning men samtidigt utifrån mycket olika ­lokala och regionala förutsättningar. Insikten om att diskussionen om skolans kris huvudsakligen handlar om institutionen skolan, det vill säga allmänt förgivettagna föreställningar om skolan, och inte självklart de mer än 6 000 organisationer som elever och lärare möter i vardagen pekar mot ett ­behov av helt andra förändringar än dagens refor­mer.

    För att upprätthålla ambitionen om en lik­värdig skola behöver ovanan att genomföra gene­rella lösningar på specifika och ibland lokala problem undvikas. Ett första steg vore att avskaffa förstelärarsystemet och nedmontera idén om det pedagogiska ledarskapet. Att återupprätta lärares och rektorers mandat och inflytande över verksamheten i Sveriges skolor förutsätter dock att de ges nödvändiga förutsättningar i form av kunnande och kompetens samt det handlingsutrymme som vardagen där kräver.

    Jan Löwstedt

    professor, företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet

    Jan Löwstedt Foto: Privat

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 2

    Jan Löwstedt

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X