Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Ida Svindlande vacker resa i ett lands minne

Pawel Pawlikowskis svartvita film ”Ida” är en flört med 60-talets europeiska konstfilm. Men den unga nunnans resa säger mer än vad som gick att säga då, skriver Hynek Pallas.

Ida

Regi
Pawel Pawlikowski
Genre
Drama
Medverkande
Agata Kulesza, Agata Trzebuchowska, Jerzy Trela
Längd
1 tim 20 min

Från 15 år.

Betyg: 6 av 6

En av mina favoritfilmer är Carl Theodor Dreyers ”En kvinnas martyrium” från 1928 där den danske regissören skildrar rättegången mot Jeanne d’Arc. I några av filmens starkaste scener placeras skådespelerskan Maria Falconettis huvud i bildens nederkant med gott om luft över sig. I ett medium där ansiktet senare skulle komma att förknippas mer med den bergmanska närbild som uppfyller duken ger det en känsla av skulptur istället för porträtt.

Samma framkarvade skönhet och människoskildring – där individen är i händerna på omständigheter – slår emot mig i regissören Pawel Pawlikowskis svartvita ”Ida” där huvudpersonen, den unga katolska nunnan Anna (Trzebuchowska), konsekvent befinner sig i dukens nedre tredjedel i svindlande vackra bilder.

Det är tidigt 60-tal och den föräldralösa Anna får strax innan hon ska avlägga sina klosterlöften veta att hon har en moster kvar i livet som hon bör besöka. Wanda (Kulesza) berättar för Anna att hon egentligen heter Ida Lebenstein. Och så plockar hon fram familjealbumet, i en tid och trakt där sådana var fyllda med lika många svarta hål som farliga frågor.

Annons
X

Att säga att ”Ida” är en film som ser ut som om den kunde vara gjord när den utspelar sig är både bra och dåligt. Jag har hyllmeter av tjeckoslovakisk och polsk film från samma period som är exakt likadan, bara grovkornigare. Filmer som rör sig i samma miljöer: myllan, spårvagnarna, de rökiga barerna och de sjaviga neonskyltarna. Ackompanjerade av samma jazz- och rockmusik. Filmer där det också bärs Kristuskors som fotats uppifrån mot pärlvit snö – bilder som kunde ställas ut bredvid Josef Koudelka utan att skämmas för sig.

Det jobbiga är att jag får känslan av en viss flört med nostalgin, med sinnesbilden av den europeiska konstfilmen och det decennium då celluloidfilmen ansågs vara den modernaste konstform som fanns. Möjligen fullständigt logiskt i tider då ”filmens död” ältas – och kanske än mer för att det trots allt är i samklang med ”Idas” idé- och historiemässiga ärende.

För när Pawlikowski – som är född 1957 och har tillbringat större delen av livet i exil – skickar Ida och Wanda på en roadtrip från Warszawa till landsbygden, så är det också en resa in i ett lands minne och historia. Fast det mesta av det som sägs och sker hade ingen vågat lägga fram för censorerna när denna estetik senast var i ropet. Wanda var en gång Röda Wanda, statsåklagaren som i början av 50-talet sände folk i döden i enlighet med ”folkets vilja”. Numera hänger hon sig kvar i livet med hjälp av flaskor, karlar och sarkasmer.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och ju mer Ida står där tyst och skuren ur skuggorna, under sitt nunnedok och med sina stora svarta pärlögon där bara en skärva ljus reflekteras, desto tydligare är det att Wanda projicerar vad hon kunde ha varit på Idas oskuld. Om det inte redan hade funnits en utmärkt film om en annan kvinna med samma namn som flyr sitt förflutna (Barbara Lodens ”Wanda”) hade ”Ida” ledigt kunnat heta något annat.

    Men skalpellen går djupare än katolicismen som fernissa eller den i dag ofarliga kritiken av staliniståren. ”Ida” är en film post-Jedwabne. Alltså en film gjord efter avslöjandena om hur polacker mördade sina judiska grannar i en polsk by sommaren 1941. En film post teaterpjäsen ”Vår klass” och den Sverigeaktuella reportageboken ”Vi från Jedwabne”.

    Det är rått men sakligt skildrat. Måhända det enda sättet att i dag förhålla sig till de lager av aska som täcker den här regionen, lager i vilka det fortfarande med jämna mellanrum hittas ny skit.

    Detta betyder inte att ”Ida” enbart är en politisk resa. Efter att ha byggt upp samspelet mellan de två kvinnorna och upptäckterna de gör utan att Ida har klivit fram, så är slutakten helt ägnad henne. Där finns ett betydelsebärande skifte i handlingen som delvis sker estetiskt. En mycket kraftig bild (med andra politiska implikationer i vår samtid) där Ida just har tillfrågats om hon förstår den makt hon utövar som kvinna. Nu försöker hon få syn på den, på köttet, och gör det med eller kanske mot den blick vi har haft på henne filmen igenom.

    Och plötsligt påminner det om Dreyers Jeanne d’Arc igen – kvinnan som alla andra har projicerat sina föreställningar på men som tar sina egna beslut. Idas identitet går nu från pålagd till självvald. Slutscenerna, beroende på vem du är och hur du ser världen, kan med fördel tolkas genom de olika titlarna till Dreyers film: det är ”Idas lidelse” eller ”En kvinnas martyrium”, eller så är det både och.

    Fullkomligt lysande är det hur som helst.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X