Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Svinalängorna Svinalängorna en fullträff

Svinalängorna

Genre
Drama

Betyg: 6 av 6

Pernilla August regidebut är av ett sällsamt slag. Svinalängorna hör nämligen till den skara filmer som inte bara är djupt drabbande första gången man ser dem – i det första intryckets emotionella intensitet – utan också har förmåga att röra till tårar vid andra och tredje sittningen.

Förklaringen ligger delvis i att Susana Alakoskis förlaga, denna tragiska uppväxtskildring, är så stark. Men främst i den imponerande hantverksskicklighet med vilken August och hennes medarbetare har byggt vidare på berättelsen och skapat ett välsvarvat filmdrama.

Genidraget i filmversionen, signerat August och manusförfattaren Lolita Ray, är att tillföra en ramhandling till bokens historia. Svinalängorna börjar nu i en vit villa med generöst ljusflöde där barnen uppvaktar föräldrarna med frukost på sängen. En lycklig kärnfamilj mitt i medelklassen anno 2010, som tagen ur en tysk reklamfilm. Så ringer telefonen, Leena (Rapace) lyfter på luren och hör sin mammas röst.

Annons
X

Klipp till 70-tal, där vi möter vi tolvåriga Leena (Tehilla Blad) som med lillebror och föräldrar flyttar till ett miljonprogramområde i Ystad kallat Svinalängorna. Föräldrarna, finska invandrare, är periodare och genom Leenas ögon skildras familjens nedåtgående spiral – hur hoppet som spirar vid flytten förbyts i ett liv bakom fördragna gardiner med alkohol, misshandel och vanvård. Filmen blir så en berättelse om svår uppväxt, men också om förträngning, minne och klassresor.

Det är vanskligt med filmer som blandar tidsplan; nutiden blir ofta en återblickande utsiktspunkt utan egen berättelse. Men här fungerar det ypperligt, inte minst på grund av speglingen mellan de bägge Leenorna och deras familjer. Tolvåringen skriver ner ord i sin anteckningsbok med förklaringar, för att bemästra språket och världen som föräldrarna med sin stapplande svenska inte kan. Orden blir berättarrösten som glatt bockar av alla plus i nya lägenheten: rinnande vatten, parkettgolv, kontrakt. Allt de inte hade i sin dragiga etta i Helsingfors.

Men hos den vuxna klassresenären kontrolleras inte världen längre av att behärska ord. Leena har städneuroser, vänder på tandborstar och ställer skor på rad. Noomi Rapace spelar utmärkt och överspänt med de små ansiktsmusklerna; rynkor som uppstår av den rent fysiska ansträngningen i att konfrontera mamman på lasarettet. Att den vuxna Leena dessutom enbart är i Ystad om natten – på sjukhus och i en sunkig lägenhet full av flyttkartonger – ger filmen drag av en mardröm hon länge har försökt skaka av sig.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och det är en njutning att se hur välgjord Svinalängorna är i varje beståndsdel. En smart rollbesättning toppas av Ville Virtanen och Outi Mäenpää som Leenas föräldrar; lika läskiga i fyllan som äckliga i bakfyllan, men också rörande i försöken att göra rätt. Och Åsa Mossbergs klippning som tillsammans med musiken (Sebastian Öberg och Magnus Jarlbo) gör tidsövergångarna så snyggt effektfulla. När familjen sjunger med i Mamma Mu-sången i bilen på väg ner mot Ystad äter sig en mörk, obehaglig ton in i ljudbilden; kameran backar från Volvon upp i himlen innan klippet bak i tiden kommer. Redigering och ljud bidrar även till en viss skevhet, som gör att man förstår hur ett skeende kan vara läskigt ur barnperspektiv – pappa snurrar lillebror i fötterna centimeter från en glasdörr – och till en film som vågar lita på sina tittare, skapa mellanrum och inte ge alla svar.

    Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.

    Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X