Du läser nu en av de fria artiklar du har kvar denna månad
Prova SvD digital helt gratis i 2 månader
Mais kom till Årjäng som flykting från Syrien med sin mamma och pappa. Pappa var redan i Årjäng när de kom. Skylten är en present från kommunen. Foto: Tomas Oneborg
Flyktingkrisen i Europa beskrivs som den värsta sedan andra världskriget. Sverige lyfts ofta fram som det land i EU, tillsammans med Tyskland, som tar störst ansvar i flyktingmottagandet.
Senaste dagarna har situationen i Danmark uppmärksammats. Många flyktingar har velat passera landet för att söka asyl i Sverige – något som lett till en diskussion på båda sidor av gränsen.
Hur skiljer sig de nordiska länderna i flyktingmottagandet – och vad beror skillnaderna på? SvD har granskat flyktingmottagandet i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Fyra länder med liknande välfärdssystem, en gemensam historia och stark ekonomi.
Förra året beviljades 34 787 uppehållstillstånd för asylsökande flyktingar i Sverige – och landets flyktingmottagande ligger på en konsekvent hög nivå i jämförelse med grannländerna.
– Sverige har varit relativt konsekventa i sitt flyktingmottagande. Man ser att det finns i historien. Vi har tagit emot länge, och en högre andel än våra nordiska grannar – även per capita, säger Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet med fokus på migration, politisk ekonomi och geopolitik.
Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ser tre avgörande delanledningar till Sveriges jämförelsevis höga flyktingmottagande; avsaknad av klassisk nationalism, lång erfarenhet av invandring samt partipolitisk samstämmighet.
– Den svenska nationalismen är inte av samma karaktär som i de andra länderna. Vi är stolta över demokrati, jämställdhet och medborgeliga rättigheter. I till exempel Danmark och Norge finns en mer vanlig nationalism som mer berör folket, historien och kulturen. Och forskningen har visat att i det senare fallet ser man invandring som ett hot, men i det tidigare fallet är det mindre sannolikt.
Gällande svensk erfarenhet av invandring säger Marie Demker att den härstammar från efterkrigstidens 1950-tal. Sverige var ett av få länder som klarat sig relativt väl från andra världskriget, och kunde då ta emot många arbetskraftsinvandrare.
– Det startade en tradition av invandring och integration. Det var inte ett odelat positivt mottagande, men det var starten på en positiv utveckling.
Som en konsekvens av de två första delanledningarna plockar Marie Demker även fram samstämmigheten mellan Sveriges politiska partier.
– Det har aldrig varit någon strid mellan Socialdemokraterna och det ledande borgerliga partiet. Det har funnits en överenskommelse i de här frågorna. Man har varit överens om behovet av reglering, och behovet av invandring.
Hon säger att vare sig Danmark, Finland eller Norge hade någon flyktinginvandring att tala om under 1980-talet, och när den väl kom hade den redan börjat politiseras.
I Danmark har uppehållstillstånden för asylsökande legat på jämförelsevis låga nivåer sedan mitten på 2000-talet – mellan 1 500 och 2 500. Förra årets siffra är 6 104 och fram till augusti månad i år är antalet 6 703.
Enligt Thomas Gammeltoft-Hansen, forskningschef på danska Institutet för mänskliga rättigheter, beror detta på det massiva trycket efter konflikten i Syrien, och ska inte ses som en ny inriktning. Tvärtom vill danska politiker inte att landet ska vara en del av en gemensam uppdelning av flyktingar EU-länderna emellan.
Det finns en bild av Sverige i omvärlden som är präglad av internationellt engagemang. Den bilden vill beslutsfattarna sedan leva upp till.
– Det handlar om en egocentrisk asylpolitik som bara handlar om att skydda Danmark, säger han och tillägger att de halverade bidragen och minskade möjligheterna till anhöriginvandring gjort situationen för flyktingar i landet avsevärt svårare än tidigare.
Bo Lidegaard, tidningen Politikens chefredaktör och tidigare verksam inom utrikesförvaltningen, ser inte att Danmark kommer ta ett större europeiskt ansvar, och misstänker att Sverige kommer att närma sig sitt grannland ytterligare i asyldebatten.
– På grund av Dansk Folkepartis framgångar har diskussionen blivit skarpare i Danmark, tio år tidigare. Exakt samma sak kommer inte hända i Sverige, men Sverigedemokraternas framväxt tvingar igenom en annan diskussion.
Finland är det land i jämförelsen som beviljar det lägsta antalet uppehållstillstånd. Antalet asylansökningar förra året var 3 651, av dessa beviljades 2 376. Under perioden från 1990 är detta dock en hög siffra, generellt ligger antalet på mellan 1 000 och 2 000. Sedan 2001 utgör kvotflyktingar mellan 750 och 1 050 av dessa.
Enligt Camilla Nordberg, universitetslektor vid svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors, som forskar på migration och integration i Finland, präglas det finländska politiska läget i dag av en ”nationalistisk ängslan” blandat med röster som eftersträvar en ”marknadsdriven mångkulturalism”.
– Vår nuvarande regering består av partier som delvis har olika syn på asylpolitiken. Men åtminstone på kort sikt blir den strängare och ur ett globalt perspektiv mindre solidarisk. Samtidigt kommer fler människor som staten helt enkelt inte kan sända tillbaka.
I Norge har nivån på flyktingmottagandet legat stabilt sedan början av 2000-talet – mellan 4 000 och 6 000 beviljade uppehållstillstånd årligen. De senaste tre åren har den siffran ökat något, 7 540 i fjol – samtidigt som andelen beviljade uppehållstillstånd i förhållande till ansökningar ökat.
– Det har varit utvecklingen över en längre tid, säger Grete Brochmann, professor i sociologi vid Oslos universitet, som inriktat sig på migrationsfrågor och bland annat ligger bakom Brochmann-rapporten som på uppdrag av den norska regeringen utvärderade migrationens konsekvenser på den norska välfärdsstaten.
Hon säger att Norges befolkning är öppen för att ta emot fler syrier, men att den övergripande asylpolitiken inte går åt samma håll.
– Det handlar om en försvarbar, men restriktiv politik. I grunden ligger en önskan om att begränsa asyltillströmningen så långt det går.
Utöver de tre grundorsaker som Marie Damker presenterar för att förklara det svenska flyktingmottagande menar hon att det finns ytterligare en – självbilden.
– Det handlar om den svenska profileringen i utrikespolitiken. Det finns en bild av Sverige i omvärlden som är präglad av internationellt engagemang. Den bilden vill beslutsfattarna sedan leva upp till.
