Annons
X
Annons
X

”Jag skäms över Norges svek mot judarna”

I sin debutbok ”Det största brottet” anklagar journalisten Marte Michelet sina landsmän för att ha svikit landets judar under andra världskriget. Själv skrev hon boken för att förstå kopplingarna mellan dåtidens likgiltighet och samtida extremister som Anders Behring Breivik.

Förintelsens minnesdag
Marte Michelet (född 1975) är norsk journalist och författare.

Marte Michelet (född 1975) är norsk journalist och författare. Foto: Tomas Oneborg

Framför Krema III, i Birkenaulägret i Auschwitz, där tågen med boskapsvagnarna stannade, finns det en rad minnesstenar på 20 olika språk. Däribland på norska: ”Alltid la dette sted være et rop av fortvilelse og et varsel til menneskeheten, hvor nazistene myrdet omkring halvannen million menn, kvinner, og barn, hovedsaklig jøder fra flere land i Europa.”

Mordet på de norska judarna är en smärtsam och ofta bortglömd del av Norges ockupationshistoria. Hösten 1942 greps alla norska judar som de tyska och norska myndigheterna fick fatt i och sattes på en båt med destination Auschwitz. Av de 772 deporterade överlevde enbart 34.

I sin bok ”Det största brottet” går journalisten Marte Michelet in under ytan på denna skamfläck. Michelet är född 1975 i Oslo, journalist och redaktör på Aftenposten. Sedan 18 månader tillbaka är hon bosatt i Stockholm. Jag visar henne ett foto på det norska Auschwitz-minnesmärket och frågar vilka tankar bilden väcker hos henne. Efter en stunds tystnad svarar den ofta slagfärdiga debattören att det är fint med en plakett i Auschwitz, men att det borde finnas flera minnesmärken över Förintelsen i Norge.

– Jag är helt för att norska skolbarn åker till Auschwitz, men de kunde också åka till de norska lägren så att de fick se hur norrmän höll judar inlåsta. Det är väldigt symtomatiskt för vår hantering av Förintelsen: det hände därborta, inte här hemma.

Michelet ser på bilden igen, ryser. Hon berättar att hon besökte lägret i januari i fjol för att uppleva förhållandena som de norska judarna mötte vid sin ankomst.

– Det är det kallaste och jävligaste… Som att ständigt bli slagen i ansiktet. Som att få nålar instuckna.

Annons
X

I dag vilar vetskapen om den norska Förintelsen på bräckligt underlag, särskilt hos de yngre norrmännen. Michelet påpekar att undervisningen på senare tid förvisso blivit bättre.

– I väldigt många år skildrades kontinentala öden som Anne Frank, utan att Förintelsen gjordes till en norsk berättelse. Många har inte förstått att det fanns judar i Norge över huvud taget, än mindre att de mördades.

Själv blev Michelet varse om de norska judarnas historia i tonåren. Hon kom över en bok om en norsk flicka i hennes egen ålder, som deporterades till Polen. Under läsningen av boken insåg Michelet plötsligt att hon bodde i flickans lägenhet, att hon satt i samma fönsternisch och tittade på samma utsikt.

– Jag minns skammen: hur är det möjligt att jag inte har hört om detta? Varför fanns det inte några minnesmärken som talade om att det bott en massa människor här som blivit mördade. Det skapade en känsla av förpliktelse för detta ämne.

I Michelets bok framstår den njugga – och ibland direkt motvilliga – inställningen hos vissa delar av motståndsrörelsen och den norska exilregeringen i all oönskad tydlighet. Boken har väckt starka känslor i Norge, eftersom den inte skapar ett hjältenarrativ runt dem som hjälpte judarna. Jag undrar om inte glansbilden av det ädla norska motvärnet komprometteras av att det de facto fanns fler kollaboratörer än motståndsmän.

– Det är helt sant, svarar Michelet med eftertryck. Norge glorifieras som motståndsnation. Efteråt har det målats upp som att alla norrmän gömde sig i skogen och dödade tyskar och räddade judar allt vad de hann. Visst begick många norrmän små motståndshandlingar, men vardagen under kriget… Alltså, de flesta människor är opportunister.

Emellertid var norrmännen i gemen inte fascistiska. Michelet menar att befolkningens förhållande till judarna snarast präglades av likgiltighet. Men när tyskarna hösten 1942 trappar upp våldet mot judarna, som ett test inför deportationen, gör exilregeringen i London ingenting, trots att de genom sina radiosändningar hade ett starkt inflytande över folkopinionen i Norge. Inte heller skriver de underjordiska tidningarna ett ord om judarna.

– Så det finns ett svek här. Hade norrmännen reagerat hade tyskarna eventuellt inte genomfört deportationen. Tyskarna trodde att norrmännen var mer judevänliga. De blev överraskade när de märkte att det var bara att köra på.

Samtidigt går det att vända på optiken: sommaren 1942 hade tyskarna lyckats rulla upp många motståndsnätverk och hösten var väldigt svår för Hemmafrontens militära gren Milorg. Situationen var pressad, senare under vintern gjordes det mer för att hjälpa judarna ut. Michelet påpekar ändå att vid tidpunkten för den norska deportationen hade det blivit ett etablerat faktum att ett storskaligt massmord ägde rum i Polen. Således hade varje bekräftelse av att judarna var i fara lett till att väldigt många hade flytt.

– Min anklagelse är att de norska instanserna inte förmedlade det de visste. Så enkelt är det: judarna varnades inte och den norska allmänheten blev inte mobiliserad för att rädda dem.

I dag upprepas ideligen mantrat om att vi inte ska glömma Förintelsen – samtidigt som det i offentligheten förekommer retorik mot flyktingar som liknar den som på 1930-talet riktades mot judar som försökte fly nazisterna. Michelet vill inte relativisera det unika i Förintelsen – ”det värsta mänskligheten har gjort mot sig själv”. Men samtidigt ska vi inte blunda för likhetstecknen med vår samtid: hon påpekar att vi återigen omges av en labil världssituation och vad hon kallar ”en extrem folkmordsretorik”.

Hatet har Michelet själv fått uppleva på nära håll. Hennes exman och pappan till hennes barn, den svenske riksdagsmannen Ali Esbati, befann sig på Utøya när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat. Under Breivikrättegångens första dag pekade han ut vänsterfeministen Michelet som fienden förkroppsligad; han hade planerat att halshugga henne och lägga ut avrättningen på Youtube, som sitt trofébyte.

– För Breivik var jag en landsförrädare i en helt egen kategori, eftersom jag bar på en avkomma av ’blandras’. Enligt honom hatar jag mitt land så mycket att jag föder ett ’berberarabiskt’ barn.

Breivik blev katalysatorn för Michelets bok: hon kände ett behov att zooma ut sig själv ur bilden och undersöka kontinuiteten i den norska högerextremismens tradition.

– Det känns viktigare än någonsin att förstå antisemitismens historia. Både för att judar lever i en extremt utsatt tillvaro i Europa i dag, hotade både av högerextremister och av jihadister. Men också för att vi ser paranoida, hysteriska fiendebilder överföras på andra minoriteter. Det är självbedrägeri att tro att Förintelsen på något sätt har vaccinerat oss mot civilisationssammanbrott.

Marte Michelet (född 1975) är norsk journalist och författare.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X