Annons
X
Annons
X

”Företag i biståndet innebär nya utmaningar”

En ny forskningsrapport visar att den svenska staten i stor utsträckning står oförberedd inför de utmaningar som det innebär att involvera företag i bistånd. Sammanfattningsvis saknas flera åtgärder som är nödvändiga för att förebygga och hantera kränkningar av mänskliga rättigheter. Det skriver juristen Sandra Atler och forskaren Rasmus Kløcker Larsen.

Nya och innovativa samarbetsformer mellan privat, offentlig och ideell ­sektor kan stärka arbetet för mänskliga rättig­heter, skriver författarna. Bilden är från FN:s stora lager i hamnen i Köpenhamn.

Nya och innovativa samarbetsformer mellan privat, offentlig och ideell ­sektor kan stärka arbetet för mänskliga rättig­heter, skriver författarna. Bilden är från FN:s stora lager i hamnen i Köpenhamn. Foto: Ola Torkelsson/TT

DEBATT | MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Tjänstemän gör bedömningar kring risker utifrån ”magkänsla” eller litar på företagens egna bedömningar.

Företag blir allt viktigare aktörer i utvecklingssamarbetet. Det är en trend och en medveten inriktning i både svenskt och globalt utvecklingssamarbete. 2012 användes, enligt organisationen Concord, 38 miljoner euro av det svenska biståndet i olika samarbeten med den privata sektorn – att jämföra med 5,5 miljoner euro 2006. Enligt OECD och WTO används på global nivå ungefär en tredjedel av bistån­det: 41,5 miljarder dollar för att stödja handelsrelate­rade insatser som avser att stärka företags engagemang i utvecklingsländer. Sidas policy för så kallade public private development partnerships eftersträvar uttryckligen att mobilisera den privata sektorn och att proaktivt engagera låginkomstländer genom till exempel handel och investeringar.

Näringsliv och global handel spelar en viktig roll i en global och hållbar utveckling. Nya och innovativa samarbetsformer mellan privat, offentlig och ideell sektor kan stärka arbetet för mänskliga rättig­heter. Men intressekonflikter mellan statens utvecklings- och handelspolitiska mål och den privata sektorns affärsmål är väl dokumenterade utmaningar som måste adresseras. Vi läser så gott som dagligen om människorättskräkningar där företag är involverade; barnarbetare som exploateras under livsfarliga förhållanden i utvinning av kobolt till mobilbatterier, fabriksarbetare inom textilindustrin som jobbar övertidsskift till slavlöner och bybor vars hälsa förstörs av förgiftat dricksvatten.

Annons
X

FN antog principer för företag och mänskliga rättig­heter 2011. Sveriges regering lanserade förra året sin handlingsplan för företagande och mänskliga rättig­heter, som åttonde landet i världen. Handlingsplanen följdes också av en skrivelse till riksdagen om politik för hållbart företagande. Detta visar att regeringen värnar om sitt internationella rykte som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter och hållbarhet.

Tyvärr saknar handlingsplanen för företagande och mänskliga rättigheter en ordentlig analys av vilka utmaningar som behöver adresseras inom ­ramen för statens eget arbete (en så kallad baseline study, vilket rekommenderas av FN). Det betyder i praktiken att vi står utan svar på en rad viktiga frågor kring statens eget ansvar. Om ansvaret att leva upp till de mänskliga rättigheterna står i konflikt med statens handelsintressen, hur kan vi vara säkra på att mänskliga rättigheter faktiskt prioriteras? Har myndigheter och statliga bolag rätt styrning, relevant kunskap och rätt procedurer på plats för att leva upp till FN:s principer?

Vår rapport, ”Business and human rights in develop­ment cooperation – has Sweden incorporated the UN guiding principles?” gjord på uppdrag av Expert­gruppen för biståndsanalys (EBA), pekar på allvarliga brister:

1. Det saknas obligatoriska krav på risk- och konsekvensanalyser i situationer med hög risk för kränkning av mänskliga rättigheter. Svenska staten kräver inte att myndigheter eller statsägda bolag ska genomföra risk- och konsekvensanalyser för mänskliga rättig­heter (så kallad human rights due diligence). Till exempel saknas krav och riktlinjer för bistånds­projekt som involverar företag i gruvsektorn i Afrika eller i textilindustrin i Asien – situationer med ­mycket hög risk. Vissa aktörer har utvecklat en frivillig procedur, men de flesta saknar både rutin och kompetens på området.

2. Det saknas system och rutiner för uppföljning. Svenska staten har inga system för uppföljning av de förväntningar kring företagande och mänskliga rättig­heter som uttalas i regleringsbrev och ägar­policies och det finns inga tydliga procedurer för återrapportering till regeringen. Tjänstemän gör bedömningar kring risker utifrån ”magkänsla” eller litar på företagens egna bedömningar – det vill säga de aktörer som har egna vinstintressen i det aktuella projektet.

3. Transparensen är inadekvat. Utlämnande av infor­mation är en central princip i svensk offentlig förvaltning, inte minst genom offentlighetsprincipen som fordrar att svenska myndigheter är transparenta. Här finns avsevärda brister; ingen av de myndigheter och statliga bolag som vi granskade kunde lämna ut komplett och relevant dokumentation för att visa hur de gör riskbedömningar i aktuella projekt. Hänvisning görs till sekretessklausuler som skyddar företagens intresse.

Det finns myndigheter och statliga bolag som uppvisar goda exempel på eget arbete, men så länge ovanstående brister kvarstår riskerar svenska bistånds­medel att bidra till människorättskränkningar, i strid med egna politiska mål och i värsta fall i strid med folkrättsliga förpliktelser. En huvud­prioritet i regeringens politik för global utveckling är uttryckligen att säkerställa skyddet för mänskliga rättigheter. Mest svenskt bistånd går också till det tematiska området ”demokrati och mänskliga rättig­heter”.

Den svenska staten bör därför vidta alla åtgärder för att förebygga och förhindra att företag kränker mänskliga rättigheter när de agerar inom ramen för det svenska utvecklingssamarbetet. För att säkerställa detta måste obligatoriska krav på risk- och konskekvensanalyser och väl fungerande procedurer för uppföljning och transparens komma på plats. Vi uppmanar regeringen att omedelbart agera på dessa punkter.

Sandra Atler

folkrättsjurist och ansvarig, Human Rights & Business Practice Group, Enact Sustainable Strategies

Rasmus Kløcker Larsen

forskare, Stockholm Environment Institute

Sandra Atler, Rasmus Kløcker Larsen Foto: Patrick Clinton, SEI

Annons

Nya och innovativa samarbetsformer mellan privat, offentlig och ideell ­sektor kan stärka arbetet för mänskliga rättig­heter, skriver författarna. Bilden är från FN:s stora lager i hamnen i Köpenhamn.

Foto: Ola Torkelsson/TT Bild 1 av 2

Sandra Atler, Rasmus Kløcker Larsen

Foto: Patrick Clinton, SEI Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X