Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Svante Cornell: Turkiet i desperat säkerhetspolitiskt läge

Säkerhetsrådet

Turkiet har gjort en kovändning. Från att ha varit en stark kritiker av västvärlden har president Erdogan nu till och med närmat sig Israel. Två faktorer förklarar detta lappkast – Turkiets misslyckande i Mellanöstern och den förändrade maktbalansen i Ankara.

Ska president Erdogan välja väst eller öst? Nu lutar det åt väst, men mest för att han har kollapsade relationer med Syrien, Egypten och Israel och närmast frysta med Iran, Irak och Ryssland.

Ska president Erdogan välja väst eller öst? Nu lutar det åt väst, men mest för att han har kollapsade relationer med Syrien, Egypten och Israel och närmast frysta med Iran, Irak och Ryssland. Foto: Kayhan Ozer / TT / NTB Scanpix

På ytan står Turkiet och EU närmare varandra än på länge. Men under ytan ligger turkisk desperation efter landets misslyckade försök att bli en dominant makt i Mellanöstern.

Närmandet mellan EU och Turkiet drivs inte av gemensamma värderingar, eftersom det knappast torde råda några illusioner inom EU om president Erdogans auktoritära regim. (Se en tidigare analys i SvD) Istället är det realpolitiken som talar. Flyktingfrågan är förstås det främsta skälet till att Turkiet och EU har närmat sig varandra. Men därtill har konfrontationen mellan Turkiet och Ryssland gjort att regeringen i Ankara, som hållit sig utanför sanktionspolitiken mot Ryssland, nu mer och mer är del av en enad västlig front mot Moskva.

Man ska dock inte glömma vilken kraftig kovändning Turkiet har gjort. Erdogan har inte gjort någon hemlighet av sin avsmak för Europa och för den västerländska livsstilen. Så sent som 2013 förklarade han att Shanghaisamarbetet (SCO) var att föredra framför EU, eftersom Turkiet hade ”gemensamma värderingar” med länderna som Kina, Ryssland, och de centralasiatiska staterna. I själva verket visar djupare analyser av turkisk utrikespolitik under Erdogan hur den under många år varit motiverad av ett sökande efter en motpol mot EU och USA snarare än en allians eller integration med Europa. Allt tal om medlemskap i EU är därför en tävling i cynism mellan de två parterna.

Annons
X

Erdogan har inte gjort någon hemlighet av sin avsmak för Europa och för den västerländska livsstilen.

Närmandet till EU är inte Erdogans mest dramatiska kovändning. Under många år hade hans regim ett kristallklart anti-israeliskt fokus, som ofta gick över i den rena antisemitism som kännetecknar den islamistiska ideologi som Erdogans parti är sprungen ur. Men sedan några månader tillbaka har Erdogan reparerat relationerna till Israel, och under sin resa till Washington i förra veckan träffade han till och med amerikanska judiska organisationer. Vad är det då som har hänt? Två faktorer förklarar dessa lappkast – Turkiets misslyckande i Mellanöstern och den förändrade maktbalansen i Ankara.

Den religiösa faktorn i turkisk utrikespolitik blev allt starkare efter att den islamistiske ideologen Ahmet Davutoglu utnämndes till utrikesminister 2009, och blev dominant efter de arabiska upproren 2011. Fram till dess hade Turkiet undvikit att engagera sig i Mellanösterns intriger – det moderna Turkiets grundare, Kemal Atatürk, var övertygad om att området bara kunde utgöra problem för Turkiet, och vände blicken mot väst.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men Erdogan och Davutoglu såg nu möjligheten att återupprätta Turkiets forna storhet i den muslimska världen. Instrumentet stavades det muslimska brödraskapet, den radikala islamistiska organisationen med rötter i Egypten som fått bred spridning globalt, och som den turkiska islamiska rörelsen inspirerats av. Erdogan var den förste regeringschef som kallade för Hosni Mubaraks avgång i Egypten, och gav fullt stöd till den brödraskapsregim som kom till makten 2012, under Muhammed Mursis ledning. Medan EU och USA hoppades att Turkiet skulle ha en modererande inverkan på islamister i Mellanöstern var verkligheten den motsatta: istället för att bromsa Mursis auktoritära tendenser underblåste Erdogan dessa. Konsekvensen blev kontrarevolution, och att Mursi störtades.

    Medan EU och USA hoppades att Turkiet skulle ha en modererande inverkan på islamister i Mellanöstern var verkligheten den motsatta: istället för att bromsa Mursis auktoritära tendenser underblåste Erdogan dessa.

    Turkiets politik i Syrien var än mer talande. Ankara tränade och beväpnade grupperingar med kopplingar till brödraskapet som tog upp vapen mot Assadregimen, men blev snart varse hur dödliga Mellanösterns intriger kan vara. President Bashar al-Assad svarade helt enkelt genom att överlämna stora delar av norra Syrien till kurdisk gerilla lojala till Turkiets ärkefiende, PKK. Eftersom Ankaras vänner i Syrien aldrig blev något egentligt hot mot al-Assad tvingades Erdogan eskalera. För att mota de kurdiska styrkorna och al-Assad började Turkiet nu understödja Nusrafronten, Al Qaidas gren i Syrien – och blunda för den Islamiska statens öppna rekrytering i Turkiet och användande av turkiskt territorium för att föra in sina terrorister i Syrien.

    Turkiets inblandning i det syriska inbördeskriget betydde i praktiken att Ankara nu genom ombud befann sig i konfrontation med Iran och Ryssland, och i kollisionskursen med regeringen i Baghdad. Turkiet, som officiellt eftersträvade ”noll problem” med grannländerna hade nu kollapsade relationer till Syrien, Egypten och Israel och närmast frysta med Iran, Irak och Ryssland. Nedskjutningen av det ryska planet i december 2015 gjorde läget akut – och tvingade Ankara att återgå till sitt traditionella beroende av västvärlden.

    Tveklöst har också militärens återkomst i den turkiska maktbalansen påverkat utrikespolitiken. Militären är traditionellt mer försiktig rörande Mellanöstern, och fokuserad på det strategiska samarbetet med väst. Men konfrontationen med Ryssland innebär också med all sannolikhet att Moskva, Assadregimen, och kanske även Tehran gör vad de kan för att underblåsa kurdiska krafter inom Turkiets gränser.

    Turkiet är alltså mycket sårbart, och i ett närmast desperat säkerhetspolitiskt läge. I själva verket liknar Turkiets utveckling Pakistans på 1990-talet: äventyrspolitik och stöd för radikala och jihadistiska grupper i grannländer slår förr eller senare tillbaka på det egna territoriet. EU:s ledare tycks tro att Turkiet sitter med trumf på hand genom att kontrollera flyktingströmmar. Oavsett om Turkiet ens är kapabelt att göra det, är det uppenbart att Turkiet knappast sitter med trumf på handen. Tvärtom är landet nu så sårbart att EU faktiskt kan göra två saker samtidigt: förhandla om flyktingfrågan och agera med större tydlighet mot Erdogans alltmer auktoritära och islamistiska styre.

    SVANTE CORNELL är filosofie doktor i freds- och konfliktkunskap och chef för Institute for Security and Development Policy. Han har levt i Turkiet i många år och är ansvarig utgivare för The Turkey Analyst.

    Redaktionens lästips! Charles Krauthammer analyserar de fyra återstående amerikanska presidentkandidaternas utrikespolitik i Daily Telegraph.

    Annons

    Ska president Erdogan välja väst eller öst? Nu lutar det åt väst, men mest för att han har kollapsade relationer med Syrien, Egypten och Israel och närmast frysta med Iran, Irak och Ryssland.

    Foto: Kayhan Ozer / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X