Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Svante Cornell: Turkiet är ett hot – inte en potentiell EU-medlem

EU borde akta sig för att knyta för nära band med Erdogans auktoritärt styrda Turkiet. Landet borgar inte för fred och säkerhet just nu. Tvärtom. Svante Cornell menar att det borde vara uteslutet att ens diskutera turkiskt EU-medlemskap medan hundratusentals kurder drivs från sina hem i sydöstra Turkiet.

Turkiet och EU träffade i fredags en överenskommelse om att lösa flyktingkrisen i Europa och att aktivt försöka nå ett närmande mellan Turkiet och unionen. Farligt, menar Svante Cornell.

Turkiet och EU träffade i fredags en överenskommelse om att lösa flyktingkrisen i Europa och att aktivt försöka nå ett närmande mellan Turkiet och unionen. Farligt, menar Svante Cornell. Foto: Virginia Mayo / TT NYHETSBYRÅN

GÄSTLEDARBLOGGEN SÄKERHETSRÅDET

EU:s desperata närmande till Turkiet går från klarhet till klarhet. I går, fredagen den 18 mars, slöts ett nytt avtal för att lösa flyktingkrisen i Europa, samtidigt som EU lovar visumfrihet och framsteg i Turkiets medlemskapsförhandlingar. Uppgörelsen ignorerar naturligtvis Turkiets alltmer auktoritära karaktär (Se en tidigare analys i SvD). Men EU tycks också missa att landet blir alltmer osäkert som en säkerhetspolitisk partner. Vad är det egentligen för regim som styr Turkiet idag?

Turkiets ledare, Recep Tayyip Erdogan, påbörjade sin politiska resa 2001 genom att bryta med sina föregångares auktoritära islamistiska ideologi, och bygga en koalition med muslimskt konservativa, liberala, och inte minst kurdiska krafter. Men från 2010 riktade Erdogan all sin kraft mot att skapa ett presidentstyre som skulle sakna alla spår av maktdelning. Vägen dit krävde att alla politiska aktörer som motsatte sig en sådan modell eliminerades. Såsom ofta är fallet i Mellanöstern är fiendens fiende inte nödvändigtvis en vän, och kovändningarna i turkisk politik är värda en Hollywoodfilm.

Såsom ofta är fallet i Mellanöstern är fiendens fiende inte nödvändigtvis en vän, och kovändningarna i turkisk politik är värda en Hollywoodfilm.

Annons
X

Erdogans relativt smala islamistiska rörelse kunde inte ensamma styra Turkiet. Därför lutade den sig mot den modernistiska muslimska Gülenrörelsen, som under 40 års tid arbetat metodiskt för att nå nyckelpositioner i den turkiska staten. De hade en gemensam fiende i den turkiska militären, som så sent som 2007 försökt bromsa AKP:s maktinnehav. Tillsammans lyckades Erdogan och Gülenrörelsen neutralisera militären och fängsla dussintals generaler på lösa, ofta rent påhittade, grunder. Men så snart detta hänt gick Erdogan och Gülenrörelsen i clinch med varandra. 2013 läcktes djupt komprometterande material mot Erdogan och hans närstående. Med ett öppet krig mellan de två lägren behövde Erdogan hjälp för att krossa sinna gamla allierade i Gülenrörelsen. Erdogan såg till att generalerna släpptes, och istället har Gülenanhängare börjat fyllt de tömda fängelsecellerna.

Samtidigt började Turkiets äventyrspolitik i Syrien skapa trubbel på hemmaplan. När Erdogan stödde det muslimska brödraskapet mot Assadregimen svarade Assad med att släppa stora områden i norra Syrien till YPG, en gren av den kurdiska PKK-gerillan i Turkiet. Erdogan eskalerade konflikten genom att direkt stödja Nusrafronten, och mer indirekt IS, mot kurderna i Syrien. Med denna politik förlorade dock Erdogans sitt en gång starka stöd bland Turkiets kurder. I valet i juni 2015 förlorade AKP därför sin majoritet i parlamentet. Erdogan hade tappat stödet från både liberaler och kurder, och den islamkonservativa rörelsen var inte stor nog att hålla honom vid makten. Men han vägrade att låta en regering bildas, och såg istället till att utlysa nyval.

Han antog militärens linje, övergav fredsprocessen med kurderna, och återupptog kriget mot PKK. Hans lyckades därmed även vinna över många av nationalistpartiets väljare, och återfick majoriteten i parlamentet i extravalen i november. Erdogan lyckades hänga kvar vid makten genom att sätta sitt eget maktinnehav över allt annat, men också för att han lyckades få EU och USA att dansa efter hans pipa. Att ens diskutera turkiskt EU-medlemskap medan hundratusentals kurder drivs från sina hem i sydöstra Turkiet borde vara uteslutet. Men Erdogan har skickligt utnyttjat västmakternas geopolitiska och inrikespolitiska problem. Obama-administrationens tystnad köptes genom att ge USA tillgång till en militärbas i södra Turkiet för kriget mot IS; och genom att utöva utpressning mot EU i flyktingfrågan får Erdogan både legitimitet och pengar.

De bysantinska intrigerna och konflikterna i den turkiska staten har knappast upphört. I skrivande stund verkar Erdogan ha tröttnat på sin tidigare chefsideolog, premiärminister Ahmet Davutoglu. Medan EU förhandlar med Davutoglu håller Erdogans närmaste rådgivare på att skapa ett skuggkabinett som i praktiken fråntar Davutoglu kontrollen över regeringen. Därmed uppstår frågan, vad är Davutoglus ord värt? Och medan Erdogan och militären tycks ha kortsiktigt gemensamma intressen, kommer denna taktiska allians för eller senare att nå vägs ände. Vad händer då?

Medan EU förhandlar med Davutoglu håller Erdogans närmaste rådgivare på att skapa ett skuggkabinett som i praktiken fråntar Davutoglu kontrollen över regeringen.

På längre sikt är Turkiets problem djupare än de verkar. Hotet om ett verkligt inbördeskrig i sydöst är utomordentligt allvarligt, och bomber sprängs i huvudstaden. De starka institutioner som den politiska makten tidigare vilat på är starkt försvagade. Landet styrs av snabbt skiftande taktiska allianser. Ekonomin anses av IMF vara en av de mest utsatta av länderna inom G20.

I årtionden har EU utövat en central roll för att driva Turkiet mot ett mer demokratiskt samhälle och en stabil statsbildning. Men genom sin flathet, och att ge efter för utpressning, har EU troligen tappat sitt inflytande över Turkiet. Risken är betydande att EU inom en nära framtid inte ser Turkiet som en partner för att hantera säkerhetshot i Mellanöstern, utan som ett säkerhetshot i sig.

SVANTE CORNELL är filosofie doktor i freds- och konfliktkunskap och chef för Institute for Security and Development Policy. Han har levt i Turkiet i många år.

Redaktionens lästips! Läs en intressant och intelligent analys i Commentary om varför Trump får så många sympatisörer.

Turkiet och EU träffade i fredags en överenskommelse om att lösa flyktingkrisen i Europa och att aktivt försöka nå ett närmande mellan Turkiet och unionen. Farligt, menar Svante Cornell.

Foto: Virginia Mayo / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X