Annons
X
Annons
X

”Stoppa den planerade förödelsen i Stockholm!”

Historien upprepar sig ofta. I dag är läget skämmande likt det vi hade på 60-talet. Det finns en stor bostadsbrist i de större städerna, politikerna godkänner undermåliga stadsbyggnadsprojekt i tron att dessa ska minska bostadsbristen och det rådande idealet bland arkitekter och byggherrar är senmodernismen i dess mest människofientliga skepnad, skriver Anna Micro Vikstrand, Uppsala universitet.

Foto: Hasse Holmberg/TT

DEBATT | STADSPLANERING

Kulturmiljölagen slår fast att alla medborgare har ett ansvar att värna om kulturarvet, och det gäller även fastighetsägare i Stockholms innerstad.

Stora delar av Stureplan riskerar att rivas rapporterade Lotta Edholm och Björn Ljung i SvD den 3 februari. Rivningen av Klarakvarteren är fortfarande ett öppet sår i många stockholmares hjärtan. Trots det vill man åter igen riva viktiga byggnader i innerstan. Är stadens politiker på väg att upprepa tidigare generationers fatala misstag?

Stora delar av nedre Norrmalm revs på 50- och 60-talen för att ge plats för storskaliga moderna byggnader. Tanken var att Hötorgscity skulle vara Stockholms kommersiella hjärta, men de modernistiska byggnadernas glansperiod blev kort. Redan på 80-talet kom Stureplan att ta över som stadens egentliga centrum. Här fanns traditionella europeiska stadskvarter som passade bra för ett urbant stadsliv. Nu vill fastighetsägaren till husen i kvarteret Sperlingens backe riva stora delar med motiveringen att området inte är tillräckligt ”urbant”.

Annons
X

Det väcker frågor om vad man lägger i begreppet ”urbanitet” och vilka stadsideal man förespråkar. Man anar och fruktar att idealen här inte är den klassiska europeiska storstaden utan snarare Hong Kong eller New York. Det är mycket olyckligt. De europeiska storstädernas stadskärnor äger kvalitéer som är världsunika och som städer i USA och Sydostasien bara kan drömma om. Stockholm har trots stora rivningar ännu kvar något av denna karaktär, och Stureplan med Sturegallerian är en viktig del av detta.

Det finns tyvärr många tecken på att vi är på väg åt fel håll. Hotell Continental på Vasagatan har nyligen rivits för att ge plats åt ett oproportionerligt högt hus med ett formspråk som helt bryter mot stenstadens. Tullhuset och hamnmagasinen på Blasieholmen ska rivas för att Nobelstiftelsen vill manifestera sig med en enorm konferensanläggning, delar av Astoriahuset på Nybrogatan kommer att rivas för att fastighetsägaren vill öka kvarterets exploateringsgrad och fylla på sina egna skattkistor.

Saga Bowallius och Filip Björklund skrev i en replik den 4 februari till Edholms och Ljungs artikel att politikerna ska respektera äganderätten. De ansåg att fastighetsägarna ska få göra som de vill, det är inget som en liberal politiker ska lägga sig i. Sverige har en stark lagstiftning som skyddar äganderätten, men det finns också annat att ta hänsyn till, såsom vårt gemensamma kulturarv. Kulturmiljölagen slår fast att alla medborgare har ett ansvar att värna om kulturarvet, och det gäller även fastighetsägare i Stockholms innerstad. I en stad krävs dessutom att någon har ett huvudansvar för att kulturhistoriskt intressant bebyggelse bevaras. Vidare måste någon se till att de olika byggnaderna tillsammans bildar en tilltalande stadsväv. Detta ansvar har kommunen. I dag verkar många politiker ha glömt bort att kommunen har planmonopol. Det är politikerna i byggnadsnämnden som bestämmer vad som får byggas och inte minst vad som får rivas.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I fallet med Astoriahuset ser stadsbyggnadskontoret det som en seger att endast gårdshuset kommer att rivas. Fastighetsägaren ville ursprungligen riva hela kvarteret. Hur kan det vara en seger att ett fint 1800-talshus rivs, när det är kommunen och inte fastighetsägaren som sitter på rätten att ge rivningslov. Det är bara att säga nej!

    Historien upprepar sig ofta. I dag är läget skämmande likt det vi hade på 60-talet. Det finns en stor bostadsbrist i de större städerna, politikerna godkänner undermåliga stadsbyggnadsprojekt i tron att dessa ska kunna minska bostadsbristen och det rådande idealet bland Sveriges arkitekter och byggherrar är senmodernismen i dess mest människofientliga skepnad. Till detta ideal hör att man inte är intresserad av äldre arkitektur annat än den som kan räknas till modernismen. Man är inte heller intresserad av att byggnader ska samspela med varandra och bilda en harmonisk helhet. Och, inte minst, acceptansen för att riva äldre byggnader är mycket hög. Skillnaden i dag jämfört med 60-talet är dock att väldigt få äldre byggnader finns kvar. Stockholm har helt enkelt inte råd att förlora fler av dessa om staden ska behålla sin karaktär av europeisk metropol.

    Rivs stora delar av kvarteret Sperlingens backe kommer det sannolikt leda till fler storskaliga rivningar. Andra fastighetsägare kommer också vilja öka exploateringsgraden och därmed tjäna mer pengar. Den enskilde fastighetsägaren tjänar kanske på en rivning, men Stockholm kommer med tiden att förlora sin själ. Stockholms politiker måste därför ta sitt förnuft tillfånga och stoppa den planerade förödelsen!

    Anna Micro Vikstrand

    arkitekturhistoriker och forskningsledare för Urban and Rural Space

    konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

    Anna Micro Vikstrand Foto: Privat

    Annons
    X
    Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 2

    Anna Micro Vikstrand

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X