Antalet svårt skadade i Stockholmstrafiken har fördubblats sedan 1990. Men istället för att göra något effektivt har Stockholmspolitikerna kört en affischkampanj, fylld av garanterat meningslösa besvärjelser.

Stockholmstrafiken kostar minst tusen svåra skador i onödan.

I våras såg man en kvinnlig bilist på stans affischtavlor som slets mellan två budskap: ”Kör så det ryker!” och ”Lugn du hinner” (trots att det är män som svarar för 90 procent av olyckor och trafikbrott).

Man tar sig för pannan. Tror avgående trafikborgarrådet Mikael Söderlund på voodoo? Är det så här huvudstadens oacceptabla olycksstatistik ska förbättras?

Göteborg uppvisar en helt annan utveckling. Där har man pressat ner antalet svårt skadade och dödade med 70 procent sedan 1990.

Då hade Göteborg tre gånger så många allvarliga trafikskador som Stockholm. Nu är det i stället Stockholm som ligger högst i denna sorgliga tabell, mer än dubbelt så högt som Göteborg.

Detta enligt officiell statistik från SCB, SIKA och Vägverket.

Fartdämpad biltrafik är den viktigaste åtgärden i Göteborg, särskilt där det är många cyklister och gående. Drygt ett par tusen fartdämpande anordningar har byggts: gupp, avsmalningar, upphöjda övergångställen och cykelöverfarter.

Allt detta har fått ner farterna, den viktigaste förklaringen till Göteborgs fantastiska resultat enligt en utvärdering av Väg- och transportforskningsinstitutet.

Det har varit positivt även för bilisterna, deras säkerhet har ökat, men mest har förstås gående och cyklister gynnats.

Tvärtom i Stockholm. Om Stockholmspolitikerna hade lyckats pressa ner trafikolyckorna sedan 1990 lika mycket som Göteborg skulle två tusen personer ha sluppit svåra skador.

Hade man åtminstone hållit tillbaka olycksökningen skulle minst ett tusen personer ha klarat sig undan svåra trafikskador.

Men Stockholmspolitikerna valde den motsatta vägen. De har konsekvent satt bilisternas framkomlighet före säkerheten för gående och cyklister.

I budgeten för 2008 konstateras att ”åtgärder för att öka framkomligheten i Stockholmstrafiken måste prioriteras mycket högt”.

I ett numera famöst beslut i gatu- och fastighetsnämnden 2002 tog man bort en del befintlig fysisk fartdämpning samtidigt som man lade fast sin policy att sådant ska undvikas ”i största möjliga mån”.

Visserligen har fartgränsen på lokalgator sänkts till 30 km/tim, men det är i stor utsträckning en ren symbolåtgärd. Lokalgatorna har liten trafik, är i regel korta och trånga, och där kan man ändå inte köra särskilt fort.

Olycksmässigt har därför sådana smågator aldrig varit något större säkerhetsproblem.

Vill man få ner olyckstalen är det förstås huvudgatorna som ska fartdämpas; det är ju där bilister, cyklister och gående blandas.

Men trafiknämnden har istället fått uppdraget att öka fram­komligheten ytterligare – alltså öka den faktiska hastigheten – på huvudgatorna. Det kommer att leda till ännu fler trafikolyckor.

Den politiska majoriteten i Stockholm har till och med beordrat Trafikkontoret att för dyra pengar ta bort befintliga cykelbanor på Folkungagatan, Sturegatan och Karlavägen.

Sedan cykelbanorna på Folkungagatan byggts har exempelvis antalet personskadeolyckor på just den gatan minskat med två tredjedelar. Det beror på att fordonshastigheterna minskat och att bilisterna blivit nästan dubbelt så bra på att släppa fram gående på övergångställena.

Dessa väl fungerande anläggningar vill alltså Stockholms­politikerna ta bort.

Varför? För att öka framkomligheten för bilisterna, förstås. Priset blir fler skadade fotgängare och cyklister.

Det finns en djupt rotad vanföreställning att högre farter i stadstrafik innebär kortare restider. Men så är det inte, det finns så mycket annat som händer i stadstrafiken som påverkar framkomligheten.

För några år sedan gjordes ett större antal testkörningar i innerstaden och ytterområdena. Det visade sig att restiderna blev desamma, oavsett om man körde med bashastigheten 50 km/tim eller om det var 30 km/tim överallt.

Förklaringen är enkel. Körning i 30 km/tim blir jämnare, mer välplanerad och lugnare. Och säkrare. Allt detta har man alltså lyckats med i Göteborg. Faktum är att det goda exemplet Göteborg är mer känt inom EU än i vårt självtillräckliga Stockholm.

Så istället för att åka jorden runt på diverse studieresor borde Stockholmspolitikerna besöka Göteborgs trafikkontor. Då får de reda på hur ett seriöst och systematiskt trafiksäkerhetsarbete ska se ut.

Det handlar om att ta ansvar för trafiksäkerheten. Vad säger Stockholmspolitikerna om den bedrövliga utvecklingen?

Vad säger de till alla dem som skadats i onödan, deras anhöriga och alla andra som dagligen tampas med risker som borde ha byggts bort för många år sedan?

Snart försvinner en av Stockholmstrafikens allra besvärligaste proppar, i och med att borgarrådet Mikael Söderlund lämnar politiken.

Nu finns chansen till ett nytänkande. Ta vara på den!