Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Sten Tolgfors: Trovärdighet eller "handlingsfrihet"?

Säkerhetsrådet

Vad betyder den rödgröna regeringens tal om "handlingsfrihet" i säkerhetspolitiken? Gäller inte Solidaritetsförklaringen längre, undrar Sten Tolgfors.

Nu råder osäkerhet om Sveriges säkerhetspolitiska linje – igen.

Nu råder osäkerhet om Sveriges säkerhetspolitiska linje – igen. Foto: Daniella Backlund

I samband med debatten om Sveriges värdlandsavtal med Nato säger regeringen att den militära alliansfriheten ger Sverige säkerhetspolitisk handlingsfrihet. ”Vår militära alliansfrihet ger oss handlingsfriheten att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling. Den bidrar till vår egen säkerhet och till stabilitet i närområdet.”

Det är dock oklart hur väl det stämmer med Sveriges gällande säkerhetspolitiska linje att betona handlingsfrihet, eftersom det skapar osäkerhet om vad Sveriges utfästelser genom solidaritetsdeklarationen och medlemskapet i EU egentligen innebär. Handlingsfrihet är ett signalord, hämtat från en svunnen tids säkerhetspolitiska doktrin och förefaller stå i motsatsställning till den förutsägbarhet och trovärdighet som Sveriges agerande i solidaritet med andra länder måste bygga på.

Från 1992 till 2002 syftade den militära alliansfriheten till att Sverige skulle kunna – alltså ha handlingsfrihet och optionen att - vara neutralt i händelse av krig i närområdet. I sakens natur låg att också andra handlingsalternativ kunde väljas.

Annons
X

Före 1992 syftade den militära alliansfriheten till neutralitet i krig. Säkerhetspolitikens trovärdighet byggde på förutsägbarheten och trovärdigheten i denna neutralitetslinje. Men om Sverige attackerades skulle samtidigt neutraliteten brytas och stöd från andra kunna erhållas. Därmed fanns också ett slags handlingsfrihet. Dock: Sverige vare sig erhöll eller lämnade några utfästelser om solidaritet under de år då neutralitet på det ena eller andra viset ingick i den säkerhetspolitiska doktrinen.

Nu är neutraliteten sedan länge bortskriven som option för Sverige i den säkerhetspolitiska doktrinen. Redan med medlemskapet i EU 1995 inträdde Sverige i en politisk allians. Vi har genom EU-fördragets artikel 42:7 och solidaritetsdeklarationen i artikel 222 utfäst oss att agera till EU-ländernas stöd, vilket genom den av riksdagen 2009 beslutade solidaritetsförklaringen har utsträckts till att gälla samtliga nordiska länder. Sveriges gällande solidariska säkerhetspolitiska linje bygger på omvärldens förtroende för att Sverige verkligen kommer att agera solidariskt med andra länder i Norden och EU, om så krävs. Regeringen måste agera för att visa att solidariteten är trovärdig och att det är förutsägbart att Sverige skulle agera i enlighet med denna inriktning.

Eftersom riksdagen med EU:s fördrag och den nationella solidaritetsförklaringen har lagt fast att Sverige inte kommer att stå passivt om ett grannland drabbas av kris eller konflikt, utan kommer att ge stöd som både kan vara civilt och militärt, så kan dagens militära alliansfrihet per definition inte innefatta någon bredare handlingsfrihet.

Den handlingsfrihet Sverige har, enligt gällande säkerhetspolitiska linje, gäller HUR vi agerar till grannars stöd, inte OM vi skall agera, om de attackeras. Denna handlingsfrihet begränsas dessutom av insikten att det stöd Sverige ger till andra också är det stöd Sverige vid behov kommer att kunna få av andra.

Sverige har, efter att neutralitetspolitiken och neutralitetsoptionen lämnades, under ett antal år investerat i att bygga trovärdighet som ett land med en solidarisk säkerhetspolitik. Det är denna trovärdighet i att Sverige är berett att ge hjälp om ett grannland hotas, som ger förutsättning för att Sverige skall få hjälp om Sverige drabbas. Den trovärdigheten försvagas av icke förklarade signaler om handlingsfrihet, som oavsett vad syftet må vara leder tanken till en svunnen säkerhetspolitisk linje.

Det är olyckligt om signalord från en tid då neutralitet fortfarande fanns som en option i den säkerhetspolitiska doktrinen oförklarat börjar återanvändas, eftersom de signaler av tvekan som detta sänder kan uppfattas som starka i omvärlden. Det fungerar inte stabiliserande i närområdet, om osäkerhet uppstår kring Sveriges vilja och agerande i händelse av kris eller konflikt. Den fråga som inte får etableras är om grannländerna kan lita på Sveriges solidaritet.

Att regeringen nu betonar handlingsfrihet i säkerhetspolitiken tjänar kanske syftet att fånga in miljöpartiets stöd för värdlandsavtalet med Nato, men det får inte ske till priset av att trovärdigheten i Sveriges gällande säkerhetspolitiska doktrin försvagas.

Det är grundläggande att Sveriges grannländer kan lita på solidaritetsförklaringens utfästelser om att Sverige inte kommer att stå passivt om ett grannland hotas utan tvärtom är berett att både ge och ta emot militärt stöd.

Så vilket intryck är avsikten att grannländerna skall ta av denna betoning av svensk handlingsfrihet? Vilken signal är det som avses sändas?

Är det fråga om en handlingsfrihet att inte komma grannländer till stöd i enlighet med EU-fördraget och den nationella solidaritetsförklaringen, som åsyftas? Är det handlingsfriheten att lämna civilt men inte militärt stöd? Är avsikten att bara konstatera att Sverige har att besluta vilket militärt stöd som skall lämnas i varje given situation? Är det handlingsfriheten för Sverige att inte agera i enlighet med delad militär planering, av den art som aviserats med Finland? Är det handlingsfriheten att tacka nej till militärt stöd från Nato?

Det är svårt att veta vad avsikten är, eftersom detta inte har förklarats. Det är dock svårt att se argument som talar för det kloka i att betona handlingsfrihet för ett land som vill trovärdiggöra en solidarisk säkerhetspolitik. Att det krävs nationella beslut för stöd till andra länder ligger nämligen redan i solidaritetsförklaringens natur. Det gäller dock hur, inte om Sverige skall agera solidariskt om ett grannland attackeras. Det är viktigt att varje förändring i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen inte bara förankras brett utan att syftet med och innebörden av förändringar förklaras, med avseende på varför de görs och hur de skall tolkas.

Att ta steg tillbaka är i säkerhetspolitiken inte en mindre förändring än att ta steg framåt.

STEN TOLGFORS var moderat handelsminister och försvarsminister i alliansregeringen. Hans förra artikel här handlade om behovet av ett Natomedlemskap.

Redaktionens lästips! En lettisk dokumentärfilm, Master Plan, visar hur den ryska infiltrationen fungerar i Baltikum.

Nu råder osäkerhet om Sveriges säkerhetspolitiska linje – igen.

Foto: Daniella Backlund Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X