Annons
X
Annons
X

Statsvetare: Alliansen bör förhandla med SD

Under nuvarande omständigheter vore det intressant om Alliansen sonderade med SD om möjligheten att få deras stöd för en borgerlig minoritets­regering, skriver professor Leif Lewin.

(uppdaterad)
Decemberöverenskommelsen tillkännagavs den 27 decem­ber 2014.

Decemberöverenskommelsen tillkännagavs den 27 decem­ber 2014. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

DEBATT: POLITIK

Att fortsätta att nonchalera SD verkar bara leda till att de fort­sätter växa.

Efter upplösningen av decemberöverenskommelsen (DÖ) har svensk politik hamnat i ett märkligt läge. Vi har en svag poli­tisk ledning, med historiskt låga opinions­siffror för Socialdemokraterna, och samtidigt en opposition som inte visar några tecken på att vilja regera.

DÖ var en fyndig utväg ur ett parlamentariskt dödläge men den förutsatte den svåraste stats­mannakonst: förmågan att behärska det spontana. Skulle varje parti bara rösta ja till sitt eget budgetförslag och nej till motståndarens, skulle landet inte kunna regeras. Mycket riktigt blev det efter några månader alltför svårt att hålla fast vid överens­kommelsen. Kritikerna kunde inte acceptera beslut som kortsiktigt skadade landet i utbyte mot en försäkran att de långsiktigt, när de själva fick makten, skulle få sitta i orubbat bo.

Annons
X

Kristdemokraterna kastade första stenen. Visser­ligen förklarade den nya partiledaren att ingångna avtal måste hållas. Men hon gjorde det med glimten i ögat, och sällan har en partiledare så villigt låtit sig köras över av sitt parti. Därefter var det bara fråga om timmar innan de borgerliga mangrant övergav DÖ.

Men när nu en del kritiker vill gå vidare och visa musklerna – till exempel i form av en gemensam budgetmotion eller ett misstroendeyrkande – förmanas de av ängsliga partiledare, som ”inte vill kasta in landet i ett politiskt kaos”.

Men i riksdagen finns det inte bara två grup­peringar utan tre: vänsterblocket, Alliansen samt Sverige­demokraterna. Ingen vill ha med de senare att göra. Det är lätt att förstå. Sverigedemokraterna delar inte den humanistiska människosyn som förenar de andra partierna. De godtar inte det mångkulturella samhället.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men något har hänt. Flyktinginvasionen hösten 2015 fick partierna att ompröva sin politik. Sexparti­överenskommelsen innebar i sak att partierna närmade sig Sverigedemokraterna. Påståendet väcker ofta indignation, men när känslorna svallar är det ofta klokt att göra vissa distinktioner. Låt oss skilja mellan ståndpunkter och argument. I fråga om ståndpunkter har förvisso ett närmande skett (med reservation för Centern). Däremot råder det en himmels­vid skillnad i argument mellan Sverige­demokraterna och Alliansen i synen på invandring och integration.

    Men räcker det för ett samarbete? Kan man enas om en ståndpunkt om man har väsensskilda argument?

    Mitt svar är ja och jag vill tillägga att det ofta är just precis vad politiska förhandlingar handlar om. Den berömda krisuppgörelsen 1933 till exempel, när Socialdemokraterna gick med på tullar i utbyte mot Bondeförbundets stöd för den nya ekonomiska politiken, innebar för den skull inte att Socialdemokraterna avsade sig frihandelsideologin.

    Så under de omständigheter, som för när­varande råder i svensk politik, tycker jag det vore intressant om Alliansens ledare sonderade med Sverige­demokraterna om möjligheten att få deras parlamentariska stöd för en borgerlig minoritets­regering – utan att på minsta sätt avsvära sig idealet om det mångkulturella samhället. Antingen kan det ske omedelbart (det finns som bekant konstitutionella möjligheter att byta regering) eller efter nästa val, när vi sannolikt fortfarande har tre grupperingar i riksdagen utan egen majoritet. Att fortsätta att nonchalera Sverigedemokraterna verkar bara leda till att de som ”det enda oppositionspartiet” fort­sätter att växa i väljaropinionen.

    Är detta spel ett ovärdigt spel? Frågan måste förstås i ljuset av parlamentarismens idéhistoria. 1900-talets utveckling förutsågs inte av parlamentarismens teoretiker. Dessa räknade med att ett parti skulle få egen majoritet och i kraft av detta bilda regering. Men hur styr man, om det inte finns ­någon majoritet? Parlamentarismen fick omdefinieras. I en berömd uppsats från 1929 förklarade statsvetarprofessorn Axel Brusewitz, att man inte längre skulle kräva att en parlamentarisk regering hade egen majoritet i riksdagen utan att man fick nöja sig med en regering som ”tolereras” av riks­dagen. På så sätt är vi underkastade minoritets­parlamentarismens villkor.

    Att orientera sig i detta politiska spel är inte alldeles lätt. Det verkar nästan som om politiker av alla kulörer bara väntar på att den nuvarande politiska situationen ska blåsa över av sig själv. Oppositionen uppträder som om DÖ fort­farande gällde. Endast med tveksamhet har den borgerliga alliansen trätt ut ur decemberöverenskommelsens drömlandskap.

    Leif Lewin

    professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet

    Leif Lewin Foto: Yvonne Åsell

    Decemberöverenskommelsen tillkännagavs den 27 decem­ber 2014.

    Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 2

    Leif Lewin

    Foto: Yvonne Åsell Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X