Annons
X
Annons
X

Ivar Arpi: Staten måste återta kontrollen

En grupp ungdomar attackerade och vandaliserade fem polisbilar i Farsta i december 2014. Nu kom domen: en enda månads fängelse för en 22-årig man. En polisbil i Göteborg fick däcken sönderskurna i måndags. I lördags sattes en polisbil i Östberga i södra Stockholm i brand. Den 25 januari inleddes rättegången mot den man som misstänks ha kastat en handgranat mot en polisbil i Tumba i södra Stockholm i augusti. Det var ren tur att ingen av de fyra poliserna som satt i den dog. Det pågår ett krig mot polisen i Sveriges utanförskapsområden. Det är bara en tidsfråga innan nästa polis dödas i tjänst.

Sverige har i dag 53 områden som Nationella operativa avdelningen (NOA) inom polisen bedömer som riskområden. Av dessa är 15 särskilt utsatta. I dessa områden åker poliser oftast två bilar åt gången, där den ena har i uppgift att vakta den andra vid ingripanden. Annars vandaliseras bilen. Eller rättare sagt: målet är att åka två bilar åt gången, men resurserna räcker inte alltid. Då blir det en bil som åker trots riskerna som följer med det. Detta innebär också att vardagsbrottslighet, som inbrott och bilstölder, prioriteras ned. Polisen ägnar sig mest åt att ”släcka bränder”.

Att områden i storstäderna – exempelvis Rosengård, Rinkeby och Bergsjön – är särskilt utsatta är dock ingen nyhet. Men situationen har förvärrats. ”Jag har blivit överraskad sen jag blev rikspolischef över hur illa det är i vissa områden på kvällarna”, menade rikspolischef Dan Eliasson i en paneldebatt i onsdags (Expressen 10/2). Polisen kan inte längre garantera säkerheten i de områdena, svarade han på en direkt fråga. En polisman som arbetar i yttre tjänst i Västerort – där bland annat Tensta, Rinkeby och Husby ingår – i Stockholm hör av sig. Jag frågar vad han tänker efter intervjun med Eliasson.

Annons
X

– Det känns som att Dan Eliasson har levt under en sten och inte har varit medveten om hur hans personal har det. Varken han eller de högre cheferna verkar medvetna om den verklighet vi i yttre tjänst lever i varje dag.

Hur ser den verkligheten ut? Tillbaka till handgranaten i Tumba. Bussen som attackerades var skalskyddad, vilket få polisfordon är. Det räddade livet på de fyra polismännen som satt i fordonet. De flesta polisbilar är inte skalskyddade. Sedan en och en halv månad har ledningen informerat poliserna i Västerort att det kan komma att kastas ”äpplen” på dem. Handgranater alltså. I interna mejl säger man att man ska utbilda poliserna i hur man tar skydd. Ännu har dock ingen utbildning planerats in. Inga nya resurser tillförts, inga skalskyddade fordon satts in. Att hotas med handgranat har blivit det nya normalläget i Västerort. Det tar två och en halv sekund för granaten att detonera, står det i mejlet som skickats ut från polisledningen. Där beskrivs detonationskraften så här: ”Tänk er att på mindre än en bråkdelssekund kommer 3000 mjölkpaket ut ur en flaska på 10 liter”. Jag frågar polismannen hur de förväntas agera i en sådan situation.

– Instruktionen vi har fått är att vi ska springa. Och vara vaksamma. Det känns obehagligt att vår säkerhet inte tas på större allvar än så.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Polisbussen i Tumba efter att den attackerats med en handgranat. Foto: Polisen / TT

    Åtminstone varje vecka får poliser i Västerort stenar kastade mot sig. Det är svårt att förstå hur situationen upplevs, så jag bad polismannen beskriva det för mig: Du står inför en folkmassa på runt femtio personer som är i upploppsstämning. De kastar sten efter sten mot dig. Ducka. Backa. Framåt. Någon försöker samtidigt skada dina ögon med grön laser. Någon annan skriker att de ska hämta granater för att kasta på dig och dina kollegor. Hur ska du se skillnad på en granat och en sten? Kom ihåg att ducka för stenarna medan du tänker. Och kom ihåg att bara springa om det verkligen är en granat.

    Att kasta sten på polisen och hota dem med granater blir man gripen för – om man gör det på egen hand. Men är man 50 personer har polisen mycket sällan resurser att gripa någon. I utsatta områden får detta kriminella beteende fortgå. Poliserna där får inte den hjälp de skulle behöva för att garantera säkerheten för de boende, eller ens för sig själva.

    – Det känns som att vi som jobbar i yttre tjänst, ute på gatan, vi är inte vatten värda. Det är så jag och många av mina kollegor upplever det. Det känns som att man väntar på att det ska smälla innan man gör någonting. Måste någon dö för att beslutsfattarna ska ta situationen på allvar?

    Vad behövs? Förmodligen en kommendering i utsatta områden, som Tensta, Husby och Rinkeby. De kriminella gäng som har tagit över måste motas bort och buras in. Staten måste återta kontrollen, upprätthålla våldsmonopolet. Om det så innebär att man måste placera ut poliser i varje gathörn.

    Annons

    Polisbussen i Tumba efter att den attackerats med en handgranat.

    Foto: Polisen / TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X