Annons
X
Annons
X

”Staten lämnar lärarna i sticket”

Den svenska statsmakten är ovillig att ge skolan som organisation tydliga strukturer. Det leder till att läraren lämnas ensam i rollen som myndighetsutövare, skriver läraren Svante Holmberg.

Foto: Berit Roald/TT

DEBATT | SKOLAN

Den svenska skolan har sedan 1960-talet upplevt flera stora reformer. Förändringar som syftat till att ­bryta ner en formaliserad och hierarkisk organisationsstruktur, för att göra skolan mer decentraliserad och egalitär. Tidigare hade skolan präglats av en strikt ­hierarki med en tydlig vertikal maktordning i relationen mellan stat, lärare och elev. I skolan som växte fram luckrades denna struktur upp. Staten tog mindre ansvar för lärande och ordning. Eleverna fick ett kraftigt ökat inflytande på lärarens bekostnad. Ett halvsekel senare är den svenska skolan som organisation, i en internationell jämförelse, mycket decentraliserad och egalitär. Samtidigt är studieron dålig, lärarkåren utmattad och elevresultaten i Pisa-mätningarna svaga.

I artikeln ”Tyranny of structurelessness” från 1972, utmanar den amerikanska statsvetaren och feministen Jo Freeman idén om organisationer ­befriade från maktstrukturer.

I Freemans ögon befinner vi oss alltid i en hierarki. Ingen organisation kan vara fri från strukturer, bara formella strukturer. Utan uttalade strukturer kan ingen hållas ansvarig. Verksamheter med ­oklara strukturer blir sällan framgångsrika. Därför behövs tydliga strukturer.

Annons
X

Som analytiskt verktyg kan Freemans text ge viktiga insikter om hur den svenska skolan som organisation fungerar och kan förbättras.

Var fjärde lärare tvekar att ingripa vid problem med elever.

Enligt McKinsey & Companys globala skolstudie från 2007 är den främsta orsaken till att ett lands skolsystem blir framgångsrikt att det har skickliga lärare. För att förbättra elevresultaten måste därför undervisningen i klassrummen förbättras. Det kan bara ske genom att läraren ges rätt förutsättningar att verka och utvecklas som pedagog.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den svenska lärarens uppdrag är tredelat. Som uttolkare och verkställare av läroplanen fungerar lära­ren som myndighetsutövare. I upprätthållandet av den sociala ordningen som mentor och ordningsvakt. Som förmedlare av kunskaper är hen pedagog.

    Med utgångspunkt i Freemans tänkande uppen­barar sig flera starka skäl till varför den svenska skolan behöver tydligare strukturer, så att läraren kan utföra sitt arbete på en internationellt sett hög nivå.

    I uttolkningen och verkställandet av läroplanen har den svenska läraren getts unikt stor frihet att själv välja undervisningsinnehåll, samt hur examinationerna ska utformas och bedömas. I nästan alla länder som deltar i Pisa är dessa tre uppgifter i ­högre utsträckning externt hanterade av en nationell myndighet.

    Om organisationsstrukturen är oklar leder det till att informella maktstrukturer uppstår, hävdar Freeman. När staten inte tar ordentligt ansvar för ovanstående uppgifter, försätts läraren i en mycket utsatt position i relationen till elever, föräldrar och arbetsgivare. Aktörer som ständigt utsätter läraren för påtryckningar om att försvara sitt val av innehåll, sina examinationsformer och bedömningar.

    Otydlighet om vad som ska undervisas, hur det ska examineras och bedömas leder också till inre spänningar mellan lärare. När ingen lärare säkert vet om hen utför sitt myndighetsuppdrag korrekt, blir arbetet i ämneslaget lätt till en kamp om hur läroplanen ska förstås. För dominanta lärare kan ämnes­lagsarbetet då bli en källa till status och makt på den egna skolan, för åtskilliga andra en orsak till upplevelse av förminskning, oro och stress.

    Den svenska läraren har också en internationellt sett svag position i den sociala relationen till ­eleverna. En viktig orsak är ett mycket vidsträckt – och ofta informellt – elevinflytande över val av skola, uttolkning av läroplanen och upprätthållandet av ordningen på skolan. Freeman menar att utan uttalade och formaliserade strukturer blir organisa­tioner ineffektiva.

    Lärare med, i elevernas ögon, pondus och integ­ritet, kan naturligtvis klara att vidmakthålla en stark position ändå. Ett privilegium inte sällan förbehållet manliga lärare. För många andra är dock behovet av en tydlig struktur – som ger dem befogenhet och legitimitet att konfrontera elever – nödvändig för att upprätthålla en god ordning.

    Att en sådan struktur saknas har lett till att var fjärde lärare tvekar att ingripa vid problem med elever. Det i sin tur bidrar till att Sverige, i förhållande till OECD-genomsnittet, har en mycket hög andel elever som kommer sent till skolan, skolkar och upplever att det råder oordning i klassrummet.

    I Sverige har även lärarens pedagogiska arbete en svag ställning, trots att det rimligen är den viktigaste delen i lärarens uppdrag. Att bli en skicklig pedagog kräver återkommande fortbildning i ens ämnen och didaktik. Något många lärare inte har möjlighet till.

    Svenska lärare fortbildar sig generellt i mindre utsträckning än genomsnittet bland OECD-länderna. Särskilt ämnes- och didaktisk fortbildning är under­prioriterad. Dels beror det på att det saknas tid när så mycket arbete ägnas åt särskilt myndighetsutövning. Dels orsakas det av att staten inte tar ansvar för att lärarkåren långsiktigt fortbildas i ämnes­kunskaper och didaktik.

    För att uppnå medbestämmande i en organisation måste strukturer vara uttryckta och tillgäng­liga, enligt Freeman. Nu skjuter staten ifrån sig ansva­ret för fortbildningen på skolans många huvud­män. Huvudmän med skilda förutsättningar och intressen. Det gör att möjligheten till långsiktig pedagogisk utveckling för lärare är mycket ojämlik mellan olika skolor. Men också för lärare verk­samma på samma skola, då status och framfusighet kan leda till mer och dyrare fortbildning för en ­enskild lärare.

    I ljuset av Freemans idéer träder således bilden fram av en svensk statsmakt ovillig att ge skolan som organisation tydliga strukturer. En ovilja som leder till att läraren lämnas ensam i rollen som myndighetsutövare, hens auktoritet undergrävs och ansvaret för lärarkårens pedagogiska arbete och utveckling blir oklart.

    Följden blir osäkerhet och utsatthet för läraren. Uppkomsten av informella maktstrukturer i lärarkåren, i vilka ingen kan ställas till svars. En lärarkår som inte ges de redskap som behövs för att upprätthålla en god studiero. Samt ojämlika möjligheter för lärare att fokusera på och utveckla sitt huvuduppdrag: att undervisa.

    Riksdag och regering behöver därför upprätta ett nationellt ramverk för både skriftliga och muntliga examinationer, samt sättandet av slutbetyg. Stärka lärarens befogenheter i klassrummet och tydlig­göra var gränsen för elevers inflytande går. Och utforma ett långsiktigt nationellt program för fortbildning i ämneskunskaper och didaktik åt alla lärare.

    Om så görs ges skolan en tydlig organisationsstruktur, som skapar förutsättningar för den ­svenska läraren att kunna utföra sitt arbete på en internationell toppnivå.

    Svante Holmberg

    förstelärare, Hersby gymnasium, Lidingö

    Svante Holmberg. Foto: Privat.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Berit Roald/TT Bild 1 av 2

    Svante Holmberg.

    Foto: Privat. Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X