Sista rycket ska ge sista guldet

Publicerad: 31 juli 2008, 08.42. Senast ändrad: 7 augusti 2008, 12.11

Ara Abrahamian svettas floder i träningslokalen i Aspudden. Här gör den 33-årige brottaren sista rycket inför turneringen i Peking.
– Jag försöker ta OS som vilken tävling som helst. Det brukar gå bäst då, säger Ara.

Ara Abrahamian har ett mål.

OS-guld i Peking.

Han har drömt om det länge.

Och jobbar hårt för att få det.

Träningen inför de olympiska brottningarna i Peking - tävlingarna genomförs på Kinas jordbruksuniversitet - är det sista rycket i de OS-förberedelser som Ara inledde redan i början av året. Ara har kört stenhårt, 8-9 pass i veckan, ungefär 20 timmars brottning och annan träning, sedan början av januari. När SvD träffar Ara, strax före avresan till OS-uppladdningen i japanska Fukoka, har OS-brottarna just avslutat ett pass i slitna Spårvägshallen i Aspudden, strax söder om Stockholm.

Också Aras pass är slut.

Men ändå inte: när de övriga brottarna, OS- och JVM-resenärer, tar en snus, börjar snacka om mat och fundera på valet av lunchrestaurang, kallar Ara upp ytterligare en sparring på mattan. "En kvart till bara", säger han och övar lyft och rullningar så att svetten flyger.

– Jag är bra tränad, jag vet att jag är det. Bättre tränad än inför Atén för fyra år sedan och till och med bättre än när jag tog VM-gulden 2001 och 2002. Det jobbet jag gjort inför det här OS:et ska räcka. Men ändå: det viktigaste är att jag är nöjd med hur jag förberett mig och att jag vet att jag gjort allt som jag bara kan, säger Ara.

Det är sista rycket: efter högar av SM-guld, VM-guld 2001 och 2001, VM-silver 2003 och EM-dito 2001 och 2002, vill Ara ha med sig mer från Peking än det han fick från Atén: ett snöpligt silver sedan domarna efter en jämn match och lika poängresultat, givit ryssen Aleksej Misjin segern på en passivitetsvarning mer på Ara.

Så OS i Peking är sista chansen för Ara att få revansch på Misjin för förlusten i Atén - efter Peking lägger ju Ara brottartrikån på hyllan.

Men han försöker att inte tänka i de banorna.

– Nej, jag ska inte tänka så, inte på hur stort OS är och hur mycket det gäller. Inte tänka på revanschen. Jag ska ta OS som en vanlig tävling, vilken som helst, säger Ara. Det brukar alltid gå bäst då.

Den 33-årige Spårvägsbrottaren från Gymri i Armenien, som kom till Sverige 1994 och som sedan blivit ett av svenska brottnings största affischnamn, lämnar inget åt slumpen. Det kan han inte. Brottning är en enormt krävande sport, och 33 år gammal har Ara inte råd att fuska med träningen.

Eller att lämna något åt slumpen.

Brottningen är ju, som alla vet, inte råstyrka allenast utan också teknik och taktik. OS-brottarna går in i en viloperiod två veckor innan de ska upp på de olympiska mattorna, och en vecka före match - för att använda tränaren Leo Mylläris ord - "dras de upp igen".

– Det gäller att våga vila också, säger Mylläri.

För Ara Abrahamian är vila både nödvändig - och ett, på sitt sätt, ont.

– Du vet, säger Ara och skrattar lite, jag är som en gammal motor som blir svårare och svårare att starta. Men när jag väl kommer igång, då går det väldigt bra. Fast det är jobbigare och jobbigare att få igång kroppen när jag vilat efter en stor tävling.

Efter OS räknar Ara med vila.

Och ett OS-guld att titta på.