I utdragna slowmotionsekvenser ser världen tillbaka på de senaste veckornas mest minnesvärda ögonblick: Phelps segervrål. Isinbajevas tårar på prispallen. Bolts lekfulla flykt över tartangummit. Nästan lika starka känslor som vinnarna väcker de som slutar sist. De som brukar kallas blåbär. Olympier som befinner sig ljusår ifrån världsrekorden, glamouren och sponsoravtalen men som ändå har sin självklara plats i OS-bevakningen. Alla minns väl Eric ”the Eel” Moussambani från Ekvatorialguinea som lärde sig simma åtta månader innan han ställde sig på startpallen i Sydney 2000 och nätt och jämt klarade distansen 50 meter utan att drunkna.

I Peking har det bland annat handlat om Stany Kempompo, en 34-årig elektriker från Kongo, sist av alla i 50 meter frisim. Om Waseelah Saad, Jemens första kvinnliga olympiska sprinter som i fladdrande huvudduk satte nytt nationsrekord på 100 meter med 13.60. Blåbäret kommer i regel från ett underutvecklat och inte sällan krigshärjat land, en så kallad blåbärsnation. Blåbären blir i allmänhet ohjälpligt sist i sina försöksheat. Men blåbären är ändå glada och tacksamma att få vara med eftersom blåbären älskar sina sporter.

”Det är en dröm som går i uppfyllelse. Jag är glad att jag kan vara här”, sade den palestinska tandläkarstudenten Zakia Nassar till NBC. Efter att ha laddat upp inför OS utan coach i en 12-meters pool avslutade hon sitt försökslopp på en tid i klass med en hyfsad motionär.

De är hjältar. Men blåbären har förstås inte kommit till OS för sin egen skull. De har fått sina wildcards till tävlingarna för att påminna miljarder tv-tittare om den olympiska kommitténs grundare, den franske baronen Pierre de Coubertin, och hans ord om att det viktigaste inte är att vinna utan att kämpa väl. Ord från en tid då idrotten ansågs vara ett moraliskt föredöme och OS-ringarna var en symbol för fred i världen. En tid då tävlingarna var en angelägenhet för aristokratins gentlemän och man bjöd maratonlöparna på drinkar och champagne under loppen (en omständighet som sägs ha bidragit till att den italienske vinnaren i London-OS 1908 Dorando Pietri kollapsade på upploppet och fick bäras över mållinjen av funktionärerna).

Idag är ringarna ett av världens strängast reglerade och värdefulla varumärken. OS är det största evenemanget i världen alla kategorier. Vår tids IOK är till stor del ett resultat av samarbetet mellan den framlidne Adidasdirektören Horst Dassler och ett gäng skickliga pr-konsulter. Från skattefrihetens Lausanne sköter denna hemlighetsfulla organisation försäljningen av spelens åtråvärda sponsorplatser. Vinter-OS i Turin och Peking-OS har genererat intäkter på 6 miljarder kronor från företagsjättar som Coca-Cola, McDonalds och Panasonic. Men den främsta inkomstkällan för IOK är tv-rättigheterna som under samma period inbringat ungefär det tredubbla. Kärnvärdet i denna mediefranchise ligger i den så kallade ”olympiska andan”.

Denna diffusa idealbild av idrott, förkroppsligad av just blåbären, ska få publiken att bortse från vad de moderna olympiska spelen trots allt alltid har handlat om: Pengar, politik, fiffel och att vinna till vilket pris som helst.

Tipsa andra

Vad är det här?

Sommar-OS | Mest lästa