Publikparadoxen

Läktarbråk, huliganer och massiva polisinsatser.

Ett hot mot svensk fotboll?

JA!, svarar vi reflexmässigt.

Men tänk om faktorerna vi så självklart fördömer i själva verket är något nödvändigt ont för att hålla det allsvenska intresset vid liv? Ansvariga som säger en sak men gör något annat tyder på att det kan förhålla sig just så.

I Stockholm hävdar 22 procent att de inte går på fotboll därför att det är bråk på matcherna. Utanför 08-området är motsvarande siffra 14 procent visar en webbundersökning som Svenska Fotbollförbundet gjort och där 6 700 personer svarat.

Vad grundar sig då rädslan på – att det verkligen är farligt att gå på fotboll eller att vi från olika håll pådyvlas budskapet? För den som oförskyllt drabbats av våld i samband med fotboll kan frågan uppfattas som ytterligare ett slag i ansiktet men för en nyanserad bild måste den ställas.

Supporterproblemet är störst i storstäderna och främst i Stockholm. Supporterpolisen i Stockholm redovisade ifjol 171 ärenden varav ett 60-tal inne på arenan i samband med AIK:s, Djurgårdens och Hammarbys 45 hemmamatcher vilka lockade 549 725 åskådare.

Det kan jämföras med Hultsfredsfestivalen 2008 som lockade 23 383 betalande besökare och där 420 brott anmäldes under tre dagar.

En festival som Kalmarpolisens informationschef Sven-Erik Karlsson beskriver som lugn. Jämförelsen kan tyckas halta eftersom den inte berättar ärendenas allvarlighetsgrad men trots det och trots att flera enskilda polisärenden i stockholmsfotbollen omfattade ett större antal personer i till exempel ett upplopp finns anledning till eftertanke.

Poliser, politiker och vi journalister kan genom att måla upp en överdriven bild skapa en rädsla som det åtminstone i dagsläget inte finns anledning till.

Vänsterpartiet höll för en tid sedan ett seminarium – ”Fotbollen är död- länge leve fotbollen”- och partiledaren Lars Ohly öppningstalade:

”Det finns personer som kidnappat vår sport, som förstör den och utnyttjar den för sina syften”, sa Ohly som drygt en vecka tidigare var i Malmö där han tillsammans med några tusen demonstranter försökte stoppa Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel.

För att motverka läktarbråk infördes 2005 Tillträdesförbudslagen som inför årets säsong har skärpts. Tidigare kunde enbart klubbar ansöka om tillträdesförbud men sedan 1:a april kan även polisen göra det och åklagarna har möjlighet att i brådskande fall meddela interimistiska tillträdesförbud.

Kriminalinspektör Hans Löfdahl som arbetat som supporterpolis i Stockholm sedan 2001:

”Lagen är tandlös eftersom den inte gäller utanför arenan och det är ofta där det är störst problem”.

Lagskärpningen ses främst som en markering. En slags taktik att ”mota Olle i grind” för att hålla problemet på vad många anser en acceptabel nivå.

Förre justitieministern Tomas Bodström, som spelat allsvenskt med AIK, menar att skärpningen inte räcker utan vill införa anmälningsplikt av ungefär samma modell som finns i England.

I spåren av tre läktartragedier, som krävde närmare 200 dödsoffer, införde tidigare premiärministern Margaret Thatcher mycket hårda lagar för att komma tillrätta med huliganproblemet. I dag har omkring 3 000 brittiska supporters ”banning order” vilket innebär att de vid vissa klocklag måste anmäla sig hos polisen. Men det kan också innebära att domstolen på matchdagar förbjuder två personer att umgås med varandra. Den som bryter mot lagen riskerar fängelse.

Att Sverige varit förskonat från läktarkatastrofer och stora huliganproblem kan förklara att svenska lagstiftare valt en mjukare linje. Att storma planen eller använda pyroteknik på läktaren kan från i onsdags ge böter eller fängelse men skärpningen har främst förebyggande syfte.

I samma riktning gjorde Stockholms Kultur- och Idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) ifjol ett utspel där hon föreslog att stockholmsderbyn ska spelas mitt på dagen på söndagar. En uppfattning som delas av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Men ingenting har hänt. Derbymatcher med AIK, Djurgården och Hammarby spelas även i år klockan 20 på vardagskvällar.

Enbart klockslaget avslöjar att det är barnförbjudet.

”Det är alldeles för sen matchstart för barnen som ska upp till skolan dagen efter, säger Bosse Eriksson ur-AIK:are som på derbymatcherna lämnar barnen Joakim, 10 år, och Emma, 7 år hemma hos mamma Sofia för att ta plats på Råsundas norra läktare,

Oavsett favoritklubb får Norra Stå eller Apberget, som det kallas i folkmun, betecknas som svenska fotbollsfans ansikte utåt. Det är där Black Army och andra grenar i AIK:s stora supporterskara skapat en stämning som inte finns någon annanstans i landet. Men från Norra stå finns även exempel då fotbollsfans visat sin sämsta sida.

”Men det var mycket värre på 90-talet, numera är det oftast riktigt lugnt på matcherna”, säger Sofia Eriksson som visserligen är djurgårdare och egentligen gillar hockey mer men gärna följer med Bosse och barnen till Råsunda.

Då sitter de på södra läktaren – familjeläktaren dit klubben varje säsong säljer drygt 700 familjeårskort vilket omräknat i åskådare blir runt 2 500.

Men på derbymatcherna gäller inte familjens årskort. Då är läktaren reserverad för bortalagets supporters.

”Det är synd att derbyna inte spelas mitt på söndagar för då skulle man locka barnfamiljer och de som vill bråka skulle få mindre utrymme”, säger Sofia.

Klubbarna hänvisar till tv-avtal och att sena vardagskvällar är en bra tid för sponsorerna att bjuda in sina kunder. Ingen verkar ens ha tänkt tanken att låta derbyn bli familjefester.

”Den heta stämningen mellan supporterklackarna är ju halva grejen med ett derby”, säger en Djurgårdsledare som vill vara anonym.

Frågan är känslig. För alla vet att allsvenskan är av ”korpklass” jämfört med det som bjuds om vi istället väljer tv-soffan och internationell klubbfotboll.

Alltså måste de allsvenska klubbarna locka med annat. Tifon, färg- och röststarka supporters som skapar en festlig inramning. Att det går snett ingår i spelet och skapar extra spänning och uppmärksamhet.

Inte så att någon – förutom rötäggen själva – eftersträvar slagsmål och upplopp men så länge det inte sker i större omfattning än det ett pris fotbollen är beredd att betala.

Kan då inte fjolårets stora publiktapp (minus 2 471/match) tyda på att priset är på väg att bli för högt?

Fotbollförbundets undersökning kan tolkas som ett tecken på det vilket i sin tur höjer tonläget i debatten om fotbollsvåldets avskräckande inverkan. Att allsvenskan haft fantastiska publiksiffror några av de mest stökiga säsongerna förbigås med tystnad.

Det är svårt att avgöra vilka mekanismer som egentligen styr cyklerna kring publikintresset.

Analyser saknas för såväl negativa som positiva publiktrender. En del är självklara – som att landslagets VM-silver 1958 och VM-brons -94 påverkade de allsvenska publiksiffrorna positivt under de efterföljande säsongerna. Liksom att klubbarna i början av 90-talet via mer aktivt arbete att locka publik bröt mönstret från det magra 80-talet.

Men frånsett dessa blir det mest en gissningslek.

Det är ingen vild gissning att fjolårets stora tapp berodde på att allsvenskan utökades till 16 lag och att storstadsklubbarna nådde sämre sportsliga resultat än förväntat.

Att utländska spelarimporter ökar lagens kapacitet står utom all tvivel, men vad får det för konsekvenser för klubbkänslan? Den supporter, vars klubb tar SM-guld, bryr sig kanske inte om vilka som spelar i laget men på sikt finns en risk att för många utländska spelare urholkar klubbkänslan.

Det skulle vara förödande.

För med matchernas ofta låga underhållningsvärde har klubbarna inte möjlighet att locka marginalåskådare utan får lita till trogna supportrar. Vilket i sin tur gör dem till en maktfaktor.

Från att ha varit inaktiva – frånsett matcherna – medlemmar har supportrarna under senare år insett sin enorma betydelse och skaffat sig större inflytande. Ännu så länge främst i den egna klubben men även centralt tar de allt mer plats.

”Det är som det ska. Det är ju vi medlemmar som äger klubbarna och därmed svensk fotboll, säger Frank Ågren, ordförande i nybildade Supporterunionen – en riksorganisation för supportrar till klubbarna i allsvenskan och superettan.

Organisationen har redan vunnit en stor seger då Elfsborgs ordförande, den mer supportertillvände, Bosse Johansson valts till ordförande i Svensk Elitfotboll (SEF) efter Djurgårdens Bo Lundqvist som ansågs tala över huvudet på supportarna.

”Nu för vi en dialog. Och vi anser det självklart att vi blir en remissinstans som får möjlighet att påverka elitmanualen till exempel”, säger Ågren.

Med större makt följer också ökat ansvar för supportarna. Nu kan de inte längre skrika ”Avgå” från läktarplats, och inställningen ”vi-mot-dem” som präglat attityden hos många supportergrupper mot egna klubben är inte längre lika gångbart.

Nu handlar det om självsanering för att rensa ut huliganer som förstör från supportarna som stödjer.

Lyckas inte det riskerar både Supporterunionen och de enskilda klubbarnas supporterorganisationer att tvingas leva med att mannen på gatan även fortsättningsvis sätter likhetstecken mellan begreppen supporter och huligan – hur oriktig jämförelsen än är.

Med tanke på fjolårets publiktapp och lågkonjunkturen som beräknas slå hårt mot klubbarnas ekonomi – siffror pekar mot totalt 50 miljoner kronor i förlorade sponsorintäkter – är det lätt att sätta en ödesstämpel på årets säsong.

Kommer ökad arbetslöshet också att påverka publiksiffrorna?

Skapar en ekonomisk kris automatiskt ett tuffare klimat kring matcherna?

Blir snedsparkande mittfältslöpare som kvitterar ut flera hundra tusen kronor i månadslön utsatta för hårdare kritik än under ekonomiskt goda år?

Endast en djuplodande studie kan ge svar och en sådan bör fotbollen ha intresse av att göra.

Eller kanske inte eftersom den ju kan visa att svensk fotboll har betydligt större problem att brottas med än ett mycket begränsat antal ligister.