”Ohelig” allians inget för fansen

Hammarbys handbollsbas Johan Hornhammar hade både rätt och fel när han föreslog att hans klubb skulle bilda en allians med Djurgården och AIK för att lyfta sporten i Stockholm.

Rätt ur ekonomisk synvinkel, eftersom chansen för en allians att nå de stora sponsorspengarna är betydligt större än för de enskilda föreningarna. Huvudstadens gemensamma resurser skulle utnyttjas.

Fel därför att Bajens supportrar reagerade med bestörtning och ilska. Deras klubb får inte smutsas ned av ett samarbete över klubbgränserna.

Reaktionen var typisk och var ännu en bekräftelse på supportrars totala och mäktiga ointresse för sportens utveckling utanför den egna klubben.

Sammanslagning och storsatsning må vara modellen inom industrin, men trots en allt intensivare kommersialisering lär det dröja innan idrotten tar efter.

Enskilda ledare, som brottas med en hopplös ekonomi, kan säkert se fördelar med ett vidgat samarbete, men sådana vyer har ingen chans i realiteten.

Följden blir automatisk stagnation av den typ som de senaste årtiondena ständigt drabbat de tre stora allsvenska Stockholmslagen. Med ojämna mellanrum har Hammarby, Djurgården och AIK tagit sig till svensk toppnivå, sagt sig vilja hårdsatsa internationellt, varpå tillbakagången i form av usla cupresultat kommit. I det europeiska sammanhanget räcker lilla Stockholms resurser inte alls till, splittrade som de är på tre hårt rivaliserade klubbar.

Varje tanke på att förbättra läget genom att samla krafterna i en gemensam internationell satsning måste således överges omgående. Supportrarna kan givetvis tänka sig en lysande internationell cupframtid för det egna laget, men en med hatade motståndare gemensam läktartillvaro (typ Stockholm FC) är bland det mest otänkbara som finns. Visserligen kan fansen glatt skandera ”Hata Göteborg” men en slogan som skulle gå ut på att någon gång gemensamt ”Älska Stockholm” har inte den minsta möjlighet att accepteras.

Idrotten behöver drömmare som Johan Hornhammar, men de har ingen chans mot de jordnära supportrarna. Dessa struntar i att det är ljusår till Barcelona, Manchester, Liverpool, Ajax och de andra storheterna. Den svenska klubbfotbollen må vara en ankdamm, men det plaskar ganska trevligt i den emellanåt. Hellre nummer 1 i Sverige än nummer 37 i Europa!

Inställningen är onekligen inskränkt, men det finns samtidigt något starkt sympatiskt över den. Visserligen kan det ensidiga supporterskapet, särskilt när det övergår i destruktiv huliganism, vara starkt irriterande, men i en tid när flyktighet blivit en princip, blir fansen den stabiliserande faktorn.

Och vem vill egentligen byta ut det ständiga käbblet mellan AIK, Djurgården och Hammarby mot någon enstaka slutspelsplats i Champions League?

Segrar i ”Blåvitts” efterföljd är inte att tänka på.

Ikea kunde erövra världen, men det klarar svensk fotboll aldrig av.

Sune Sylvén

08-13 51 95

sport@svd.se

Fler artiklar