Ljungbergs död väcker frågor om idrottens roll

Just nu | Ljungbergs död

Även den starkaste kan vara bräcklig. Under hela hans långa karriär fanns det ett drag av vemod över Mikael Ljungberg. Han var en enastående brottare - en av våra allra främsta genom tiderna - med ideliga framgångar. Men även i den stormande segerglädjen framgick det tydligt att han ville något mer än att lyckas på all världens brottarmattor.

Mickes tragiska bortgång vid endast 34 års ålder drabbar främst hans anhöriga. Deras djupa sorg måste respekteras.
Deras sorg delas av många, som följt Ljungberg i hans offentliga gärning: Inte bara av svensk brottning och av svensk idrott utan av stora delar av en nation, som lärt känna den storvuxne och ödmjuke göteborgaren. En elitidrottsman, som bekymrade sig över omvärlden och som engagerade sig starkt mot våld och doping. För Micke Ljungberg var detta en förutsättning för kunna fortsätta med elitsatsningen.

Hans död väcker egentligen gamla frågor:
Hur tar idrotten hand om sina gamla stjärnor? Får de någon hjälp att klara den ofta abrupta övergången från hyperaktiv karriär till det stillsamma föredettinglivet?
Micke Ljungberg satsade på brottning i hela sitt liv, från det han som sjuåring såg idolen Frank Andersson vinna VM i Göteborg 1977. Han gav allt, men fick givetvis också mycket tillbaka. Resor, kamratskap, segrar, beundran - ett på många sätt avundsvärt liv. Men också ett enormt slit: jobbiga träningsläger, försakelser och nervpåfrestande mästerskap. En del bråk, eftersom Micke i all sin mildhet, alltid stod för sina åsikter.

Tyvärr är brottning ingen bra sport för den som vill leva på sin idrott. Kraven är enorma, men det ekonomiska utfallet är lika med noll. Sponsorerna trängs inte hos brottarnas agenter. Ett visst intresse kan blossa upp efter olympiska framgångar, men på lång sikt ligger en sport som brottning ljusår från förhållandena i fotboll, ishockey, golf och tennis. Även i dessa grenar kan karriärslutet säkert vara jobbigt, men där finns åtminstone i de flesta fall en ekonomisk trygghet.

Det kan sannerligen inte vara enkelt att vid drygt 30 års ålder med begränsad teoretisk utbildning ge sig ut på en allt hårdare arbetsmarknad. Känslor av bitterhet eller övergivenhet kan infinna sig: Var detta tacken för att man kämpat i nationens tjänst? För att man fått massor av landsmän att jubla framför tv-apparaterna och känna stolthet över de också är svenskar?

Det sägs ju att idrottsliga framgångar är bra för medborgarna.
Visst får gamla idrottsmän vara med på baler och galor, visst kan de få kungamedaljer,visst får de uppskattning.
Men det går knappast att bygga ett helt liv på sånt. Svenska Brottningsförbundet gjorde så småningom en rejäl satsning på Mikael Ljungberg. Posten som sportchef verkade perfekt för honom, men kanske var det för sent.
I antiken fick en del olympiska segrare sin framtid säkrad. Deras hembyar såg till att de fick livstidsbelöningar.
På kulturområdet finns det sedan länge statliga konstnärsbelöningar för förtjänta personer som inte kan leva på sin konst. Varför inte införa något liknande för idrottsmän i sporter som aldrig blir penningstinna men, som ändå gläder så många?