Stockholm
Hemmalaget chockstartade med två mål på de inledande tio minuterna och vann till slut med 3-1 efter årets bästa spel.
Annars var det mycket som talade för HIF, som inte förlorat sedan EM-uppehållet och spelat strålande offensiv fotboll, men den här gången mötte man ett minst lika segersuget hemmalag.
HBK hade uppenbarligen glömt - eller i alla fall förträngt - förnedringen i Gävle och inledde storartat på den, efter allt regn, svårbemästrade planen. Redan efter tio minuter hade HIF:s målvakt Daniel Andersson tvingats plocka ut två bollar ur nätmaskorna, 1-0 stötte Ajsel Kujovic in från nära håll efter en perfekt passning av Mikael Rosén och 2-0 var ett mål som fick den erkänt svårflirtade publiken på Örjans vall att resa sig mangrant och jubla i högan sky.
Ett inlägg in i HIF:s straffområde skarvades vidare till Michael Görlitz, som klämde till på volley och Andersson hade inte en chans. Görlitz har bara varit HBK-are i en vecka och fick debutera i allsvenskan efter bara några träningar och en B-lagsmatch, där han imponerade stort. Imponerade gjorde den knappt tvärhandshöge 21-årige tysken - från Bayern Münchens ungdomslag - även på måndagen med sin snabbhet och fina teknik.
Efter den - för hemmapubliken - roliga inledande halvtimman började gästerna ta över spelet, men inte förrän i första halvlekens slutminut kom den första målchansen när René Makondele frispelades, men hemmamålvakten Magnus Bahne gjorde en fantastisk enhandsräddning.
- Jag hade annars det rätt lugnt och stod bara och njöt av vårt fina spel, sade Bahne i pausen.
Den intensiva kampen fortsatte i andra halvlek, det gavs och togs i närkamperna så det stod härliga till och publiken stormtrivdes. Med en knapp halvtimma kvar verkade det avgjort när Tommy Jönsson slog en snabb frispark till HBK:s brasse Anselmo, som elegant lyfte in 3-0.
Repliken kom dock blixtsnabbt genom Henrik Larsson, som stötte in sitt åttonde mål för året, och HIF, med fantastiska offensiva kvaliteter, fortsatte trumma på för att om möjligt hinna ikapp i målprotokollet, men närmare än en nick strax utanför av den stundtals briljante Larsson kom aldrig skåningarna.
