"Domare kan i princip inte lyckas"

Möjligtvis toppar P-vakterna listan över de mest otacksamma jobben men idrottsdomarna kommer inte långt därefter. Tänk, vad de tvingas stå ut med på arbetstid! Klagomål och svordomar från spelare, ledare och publik och en ständig press att inte göra misstag.

Klimatet kring den allsvenska fotbollen har dessutom hårdnat på senare år.

– Det värsta just nu är att det kastas in saker på planen. Det är förskräckligt, både för vår och spelarnas säkerhet. Man får en genomgång före varje match angående säkerheten, och man pratar mer och mer om vad man ska göra om det händer någonting, berättar allsvenska domaren Andreas Ekberg.

Jonas Eriksson, 35, ska snart inleda säsong nummer tio i allsvenskan. Han tycker det är tuffare att döma i Sverige än utomlands.

– När jag dömer internationella matcher, till exempel en Champions League-match inför 40000 åskådare, kan jag koncentrera mig helt på vad som händer på planen. När jag dömer allsvenskan inför 30000 är jag mer orolig för vad som händer på läktarna. Man får förbereda sig på inkastade föremål och på att de slåss på läktarna. Det är självklart en tråkig utveckling.

– Vi får ofta hämtning till och från arenan, vi åker inte alltid i förbundets kläder till matcherna och under säsongen svarar jag definitivt inte om det är ett okänt nummer som ringer på mobilen.

Trots detta väljer alltså Jonas Eriksson och många andra att bli domare. De enda gångerna de får beröm är om de inte synts särskilt mycket.

– En människa som behöver bekräftelse, beröm och uppmärksamhet ska inte välja det här yrket. Du nagelfars av människor som inte är objektiva, du får bara kritik för saker du gör fel. Du kan i princip inte lyckas, säger Jonas Eriksson.

Varför väljer man då att bli domare?

– För att det är en enorm utmaning och kick varje gång. Av veckans 168 timmar ska du vara som allra bäst fysiskt och psykiskt under en och en halv timme. Och den sekund då det händer måste du vara på rätt ställe, i rätt tid, med rätt puls, se rätt sak och ta rätt beslut. Det är det roligaste jag gör varje vecka och jag mår aldrig så bra som när jag har dömt en match utan att det har hänt någonting.

För skåningen Andreas Ekberg, 25, finns det inget bättre än att gå ut på planen före en match och känna att han är med i fotbollsfamiljen.

– Man har sitt eget lilla lag när man åker till matcher det är en härlig gemenskap oss domare emellan och sen är det fantastiskt kul att få träffa alla spelare och tränare. Det är en skön stämning. Och känslan när man blåser slutsignalen och man känner att jag har lett den här matchen på ett bra sätt är underbar.

Ekberg, som debuterade i allsvenskan i fjol, började döma redan som 12-åring och bestämde sig tidigt för att låta dömandet gå före den egna aktiva karriären.

Det var genernas fel att Markus Strömbergsson, 34, lade av med fotbollen när han var 23 år – "jag är domarsnabb, inte fotbollssnabb". Gävlebon fixade dock årets löptest på elitdomarträffen i Norrköping utan problem.

Huvuddomarna måste inför säsongen klara sex stycken lopp över 40 meter på max 6,2 sekunder. De ska också få godkänt i intervalltestet: 150 meters löpning på 30 sekunder, därefter 50 meters gång på 35 sekunder 24 gånger. Slutligen krävs minst 11 rätt på regelprovets 13 utvalda frågor.

– Med de förutsättningar jag har nu vore det en skuffelse om jag inte klarade av det där, säger Strömbergsson som var omdiskuterad i lördags då AIK la en frispark från fel plats i supercupfinalen – och sedan gjorde mål.

Han är en av fem domare som kan koncentrera sig på dömandet på heltid. Han är tjänstledig från jobbet som familjebehandlare inom socialtjänsten.

Är det inte mentalt tufft att vara domare?

– Man måste kunna gå in i yrkesrollen. Det är ju inte människan, pappan eller kompisen Markus som blir kritiserad, om jag nu skulle bli det. Man måste hela tiden skilja på det. Lyckas man inte med det skulle det nog vara jättetufft.

Jonas Eriksson är i grunden journalist men jobbar numera som tvagent med fokus på kommersiella sporträttigheter. Han hoppas dock att han från och med i sommar ska kunna döma på heltid.

Krävs det en speciell personlighet för att bli domare?

– Det är en felaktig bild att vi är ett gäng tråkiga människor som inte kan skratta, att vi är pennalister som njuter av att bestraffa folk, och att vi aldrig kan erkänna att vi gjort fel. Domare är i allmänhet de roligaste människor jag känner, med de största personligheterna, svarar Eriksson.

Men ni måste trivas med att stå i centrum?

– Någon sa en gång att det finns en exhibitionist i alla domare och det stämmer till viss del, men ingen sätter sig själv i centrum om han inte måste. Visst vill man vara med i pulsen, man vill att folk ska veta att man är en duktig domare men vi är som mest nöjda när vi går ut i omklädningsrummet och ingen har lagt märke till oss.

Både Strömbergsson och Eriksson erkänner att de inte var Guds bästa barn när de själva spelade. Eriksson störde sig på att domarna var dåliga på att kommunicera, att de aldrig kunde erkänna när de gjort fel. Strömbergsson kan känna igen sig i frustrerade spelare.

– Jag var lite smådryg mot motståndare och domare, hade jobbig mun. Vinna var och är jäkligt viktigt. Det är otroligt barnsligt men jag har den sidan i mig. Så jag har en förståelse för att spelare och ledare ibland reagerar som de gör.

Alla tre älskar sitt yrke och nämner den allsvenska debuten som en stor upplevelse. Både Eriksson och Strömbergsson dömer internationellt men de inhemska matcherna står högt i kurs.

– Jag längtar verkligen efter att komma igång, säger Strömbergsson.