OS i Peking kommer förmodligen att bli en lika stor propagandaapparat för den kommunistiska diktaturen som Berlin-OS 1936 var för nazismen.

Visserligen fanns då inte deklarationen om mänskliga rättigheter men att den nu existerar spelar ju bara roll om den efterlevs.

Så sker som bekant inte i Kina.

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står bland annat att läsa:”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Dödsstraffet är oförenligt med detta”.

I Kina finns dödsstraff för drygt 50-talet brott – bland annat då mut- och skattebrott.

Uppskattningarna av hur många personer som avrättas varje år ligger mellan 3 000 och 10 000.

Några av OS-arenorna där det ska hoppas, springas och kastas har förresten använts som massavrättningsplatser.

Men det kommer vi förstås inte se ett spår av då de olympiska lekarna invigs den åttonde augusti – och det vi inte ser behöver vi ju inte tro på.

Eller?

Varför har vi inte lärt något av Berlin-OS?

Det är klart att vi har - innerst inne alltså.

I dag finns väl inte en enda sansad person som tycker att nazist-spelen var bra.

Ändå låter vi det ske igen om än i ett annat land och med en annan diktatur.

Varför?

Förmodligen därför att begrepp som mänskliga rättigheter och humanism väger fjäderlätt när kapitalismens starka intressen ligger i andra vågskålen.

Ingen tror väl på allvar att Internationella Olympiska Kommitten (IOK) valde Peking som OS-värd för att spelen ska förbättra förhållandena för den kinesiska befolkningen.

IOK vill låta oss tro det. Vice ordföranden Gunilla Lindberg och andra företrädare för organisationen talar så vackert om vikten av dialog och om hur mycket bättre det är med utbyte än isolering.

Ja, vad ska de säga?

Att IOK på detta sätt öppnar dörren för sina sponsorer till världens mest lukrativa marknad?

Om IOK bara medgav att det är just därför Peking tilldelats OS 2008 skulle jag kunna ha åtminstone lite förtroende för organisationen eftersom den då i alla fall inte farit med osanning.

Gunilla Lindberg och de andra jämför gärna OS i Peking med OS i Seuol 1988 och de pekar på hur förhållandena i Sydkorea förbättrades genom att landet fick OS.

Vad Lindberg och de andra inte berättar är att demokratiseringsprocessen i Sydkorea då redan hunnit långt.

Det har den som bekant inte gjort i Kina.

Amnesty rapporterar i och för sig att antalet dödsstraff minskat sedan första juli 2007 men bara den mer än lovligt godtrogne kan väl se det som ett tecken på en allvarligt menad demokratiseringsprocess.

Oliktänkande torteras, det finns en omfattande organhandel, journalister censureras och upp mot en halv miljon människor har tvångsförflyttats för att ge plats för de olympiska lekarna.

Amnesty, Human Rights Watch och Supporting Human Rights In China (SHRIC) är tre organisationer som följer situationen i Kina och som kontinuerligt ger ut rapporter om förhållandena i landet.

Undrar om Sveriges idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth läser dessa rapporter?

Gör statsminister Fredrik Reinfeldt det?

Gör vänsterpartiets partiledare Lars Ohly?

Gör Riksidrottsförbundets ordförande Karin Matsson?

Gör Sveriges Olympiska Kommitténs ordförande Stefan Lindeberg?

Hoppas att de svarar nej.

Alternativet är ju att de inte bryr sig eller i likhet med IOK sätter de ekonomiska intressena framför de humanitära.

Jag tycker att en bojkott av Peking-OS är en självklarhet.

I ett historiskt perspektiv kvittar det kanske var OS hålls – men bara så länge vi saknar förmåga att dra lärdom av historien.

Jonas Arnesen

jonas.arnesen@svd.se

Fler artiklar