Beslutet har mognat fram under hösten och legat i luften efter det tunga fiaskot i Osaka-VM: Kajsa Bergqvist lägger av.

–Det är ingen hemlighet att jag haft problem med motivationen sista året. Jag har inte känt samma glöd som tidigare och det har varit väldigt frustrerande. Efter sista tävlingen i höstas gick luften liksom ur mig. Jag tog ett uppehåll från träningen och har försökt att peppa mig själv sedan dess att komma tillbaka, men motivationen kom inte. Snarare tvärtom. Jag insåg att jag är färdig, att jag gått i mål, säger Kajsa till SvD på telefon från Sydafrika där hon befinner sig.

Resan dit var planerad sedan länge. På nyårsafton gifte hon sig med Måns Herngren, men hon har inte varit med på träningslägret i Stellenbosch, där flera andra svenska friidrottare laddar inför säsongen. Resan till värmen var alltså inget sista försök att finna glädjen i höjdhoppandet igen. Den var redan borta.

Hon förklarar att hon hållit sig borta under hösten, avskärmat sig från intervjuer, för att inte riskera att ”sitta och prata i skägget” om framtiden.

–Jag har velat känna efter själv i lugn och ro, utan press från något håll vad jag ska göra. Därför känner jag mig helt trygg i beslutet. Det är inte förhastat, utan har vuxit fram.

Kajsa har vunnit allt – utom OS-guld. Men inte ens en start i Peking räckte som motivation.

–Nej, jag tror inte jag skulle göra ett bra OS. För mig ger det inget att bara åka dit och delta. Ska jag vara med är det för att vinna. Jag har varit världsetta i så många år och måste vara 100 procentigt motiverad för att det ska vara lönt. Det räcker inte med 97 procent.

Kajsa kan se tillbaka på en fantastisk karriär – som blev som bäst efter den svåra skadan 2004, då hälsenan slets av.

–Det var den jobbigaste perioden, framför allt innan senan gick av. När den väl hade gjort det var det inte så mycket att snacka om, utan bara att se framåt. Mitt sätt att deala med det var att träna direkt. En vecka efter operationen körde jag sit-ups och armhävningar så mycket jag kunde för att komma tillbaka. Min terapi var att träna.

Var hämtade kraften ifrån?

–Jag har alltid levt mycket på min vinnarskalle. Nu fick jag möjlighet till en andra chans och jag var otroligt motiverad att komma tillbaka. 2005 blev också ett fantastiskt år, det roligaste i karriären. Jag var obesegrad hela säsongen, vann VM-guld och fick också Bragdguldet som extra belöning.

Vintern 2006 satte hon dessutom världsrekord inomhus med 2,08. Senare samma år var hon ytterst nära att även bli innehavare av världsrekordet utomhus (Stefka Kostadinova 2,09), men alla försök på 2,10 misslyckades – om än hårfint.

Är det något som grämer dig?

–Nej, inte alls. Visst hade jag hoppats kunna få det, man vill ju lyckas med allt, men det det skulle bara vara fånigt att gräma sig när jag haft förmånen att göra så mycket annat.

Vad ska du göra nu?

–Det blir ju allt på en gång; giftermål, flytt och sluta hoppa höjdhopp. Jag flyttar hem till Sverige och Stockholm från Monaco så fort som möjligt. Först handlar det nog om att bara landa mentalt för att få en lugnare tillvaro. Ska bli skönt att inte veta vad som står i kalendern och att slippa ha resväskan ständigt stående i hallen. I alla år har jag vetat vad jag ska göra varje dag i ett år framåt, nu slipper jag det.

–Det närmaste halvåret har jag en del sponsoruppdrag, sedan får jag se vad nästa steg i livet blir. Det känns väldigt spännande med en ny tillvaro. Jag har en del uppslag som jag ska fundera över. Men det ska bli skönt att bara påta i trädgården, fixa med blommor och växter och förkovra sig i det ämnet.

Kajsa är inte gravid, det är inte därför hon slutar.

–Nej, det är inget sånt. Det handlar om bristen på motivation.

Kan du tänka dig att bli ledare framöver?

–Absolut. Det är mycket möjligt. Men exakt vad det blir i så fall vet jag inte. Friidrotten har gett mig så mycket, det är en kärlek jag känner som inte försvinner bara för att jag själv slutar hoppa.

Vad är du mest stolt över i karriären?

–Att jag blivit bättre och bättre hela tiden, att jag utvecklats varje år. Mina bästa år var på sluttampen, utom i fjol. Höjdpunkten var VM-guldet i Helsingfors, men lika roligt var det när jag vann ungdoms-VM i Holland när jag var 16 år och fick lyssna till nationalsången. Det var då jag förstod att höjdhopp var mitt kall.

Sin första höjdhoppstävling gjorde hon som 11-åring i Duvbospelen 1988.

–Jag ställde upp i en mångkamp, där höjdhopp var en av grenarna. Minns att jag tog 1,27, trots att jag hoppade från ”fel” håll med ”fel” ben. Talang måste man ha för att bli bra, men jag har framför allt haft tävlingsskalle från första början, en glädje i att träna och tävla och en förmåga att pressa mig själv framåt till det yttersta hela tiden. Det är det jag levt mest på.

Kajsa har varit med på den fantastiska resan under 2000-talet, då medaljerna regnat in till svensk friidrott. Det var hon som visade vägen, då hon, liksom Erica Johansson, tog guld i inomhus-EM i Gent 2000. Det var början på den framgångsvåg som svensk friidrott fortfarande surfar på.

–Det har varit fantastiskt roligt att få vara med om det. Jag har ingen klockren förklaring till medaljregnet. Alla har haft olika bakgrund och tränare. Det roligaste är att det inte tar slut, utan att det kommer fram nya varje år som tar sista steget upp i världseliten.

Tänk om du ångrar dig…?

–Nej, min elitsatsning mot OS-guld är över, men jag utesluter inte att jag ställer upp i lag-SM eller liknande framöver. Jag kommer säkert att sakna friidrotten och det lär nog klia i benen ordentligt när det är dags för DN-galan. Men jag hoppas att jag fått så pass mycket distans att jag kan se höjdhoppsfinalen från Peking framför tv:n. Det klarade jag absolut inte av när det var OS i Aten, säger hon med ett skratt.