Merlene Ottey friades på grund av en enkel räknemiss. Det hävdar Arne Ljungqvist. Och ytterligare några av världens främsta dopingexperter.

Den friande nandrolondomen sommaren 2000 brukar i uppslagsverk, samt i medier världen över, förklaras med att dopinglaboratoriet kraftigt kritiserats.

Men av detta finns inte ett spår i skiljedomstolens sammanfattning som SvD läst.

I stället framgår det att analysresultatet under domstolsförhandlingarna – på grund av för hög koncentration i urinen – sänktes från en mycket hög nivå till en nivå precis under gränsvärdet.

– Vi tyckte förstås det lät väldigt märkligt, säger Christiane Ayotte och i det tysta samlades efter beslutet fem av världens främsta dopingexperter i Montreal för att reda ut det som hänt.

Snabbt kom de fram till att någon omräkning aldrig borde ha gjorts. Den exakta mätmetod som används på laboratoriet visade inte för hög koncentration i urinen, till skillnad från den grövre metod som användes vid själva kontrolltillfället.

Och även om man gjorde en omräkning skulle Otteys värde vara klart över gränsvärdet. Men fel formel användes. Värdet skulle, enligt experterna, ha blivit 12 ng/ml och inte 4,53 som lades fram för panelen. Gränsvärdet är 5.

SvD har tagit del av ett fram till nu okänt brev som skickades till Internationella friidrottsförbundet (IAAF). Tonen och kritiken från expertgruppen var hård. Bland annat stod att ”Beslutet är baserat på en helt felaktig tolkning och uträkning. Under inga omständigheter kan värdet omräknas till 4,53”.

De fem experterna krävde också att Internationella friidrottsförbundet (IAAF) skulle offentliggöra misstaget.

Dels för att få ut att Ottey var skyldig, dels för att klargöra att laboratoriet i Schweiz inte gjort fel. Men IAAF vägrade.

Varför?

– Man går inte ut aktivt och underkänner ett domstolsbeslut. Så gör man bara inte, även om vi inom IAAF såg det som ett solklart fall, säger Arne Ljungqvist, som då var IAAF:s vice ordförande.

– Vårt expertvittne och våra jurister fick ju chansen att övertyga panelen.

Men tyckte du inte som vice ordförande i IAAF att du utåt borde ha klargjort hur det var?

– Nej, man fronderar helt enkelt inte mot ett domstolsbeslut. Det är inte korrekt. Om en journalist frågar är det en sak, men man går inte ut aktivt och underkänner domen.

Men det måste väl ändå ha känts konstigt att inte få ut sanningen?

– Jo, det är klart, det var ju ett high profil case som vi hade jobbat mycket med. Och det var i en tid när vi hade en lång rad liknande fall. Det var tungt att det skulle spricka på ett räknefel.

Då hade ju friidrotten en egen skiljedomstol. Hade domen gått att överklaga om den i stället tagits upp i dagens motsvarighet, Court of Arbitration of sports (Cas)?

– I dag hade man möjligen kunnat gå vidare till Federal Court i Schweiz. Men det är knappast troligt att de hade tagit upp så här tekniska frågor. Det normala om man överklagar är att Federal Court bara kollar om idrotten har följt sina egna regler när de hanterat fallet. Det är som riksidrottsnämnden i Sverige i förhållande till det svenska domstolsväsendet.

Dagen efter beslutet konfronterade Ljungqvist panelens ordförande, men denne konstaterade bara att domslutet var slutgiltigt och bindande – hur fel det än var. Skiljedomstolens beslut går aldrig att överklaga.

– Däremot sa jag till honom att om någon journalist frågar så tänker jag ta mig friheten att berätta hur det var, säger Ljungqvist.

Men hur kunde det bli så fel?

Utvecklingen kan ha påverkats av att IAAF i sista stund fick återbud från sitt expertvittne.

– Det är möjligt att den som fick kliva in inte blev helt insatt, säger Arne Ljungqvist.

Den som klev in var Lausannes dopingchef doktor Martial Saugy. Men hans förklaring till hur provet skulle omräknas bet inte på panelen.

De gick i stället på Ottey-sidans linje och hennes experts, doktor Simon Davis, uträkning.

– Saugy var lika frustrerad som vi andra, han förstod inte hur panelen kunde fria. Tyvärr verkar det som att IAAF:s advokater inte riktigt förstod hur det skulle räknas, säger Aoytte.

Men hur kunde uträkningen bli fel?

– Det verkar som att Simon Davis blandat parametrar från två olika formler. Det är enda förklaringen vi kan se, säger Ayotte som hävdar att panelens medlemmar senare insåg sitt misstag.

– Panelmedlemmarna satte på pränt att de blev vilseförda av Otteys expert

Britten Simon Davis har gjort sig känd för att försvara dopade idrottsmän:

• I det så uppmärksammade fallet med cyklisten Floyd Landis beskyllde han laboratoriet för misstag – men Landis befanns skyldig av USA:s antidopingmyndighet och fråntogs segern i Tour de France 2006.

• I fallet med sprintern Dougie Walker hävdade Davis också missar av ”labbet” – men Walker fälldes.

Även i Ottey-fallet hävdade Davis – utan framgång – att laboratoriet gjort fel.

Hur vanligt är det att idrottsmän frias på misstag i ett sådant här sent skede?

– Kolossalt sällsynt. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Arne Ljungqvist som var ordförande i IAAF:s medicinska kommitté i 27 år.

Att Otteys naturliga nandrolonvärde var förhöjt vid provtillfället, bland annat på grund av att hon hade ägglossning, ifrågasatte ingen. Men att hamna över 5 ng/ml är inte möjligt utan otillåtna medel.

Ottey hävdar sin oskuld, men vill inte ge några kommentarer kring beslutet i skiljedomstolen:

– Jag är ingen expert på sådant här, men jag vet ju att jag inte tog nandrolon, det är allt jag kan säga. Kroppen kan ju självt producera det här hormonet, säger Ottey till SvD.

Hade den i dag 47-åriga sprintveteranen fällts den där juli­dagen 2000 skulle hon ha varit avstängd från Sydney-OS 2000.

Men hon står kvar i historieböckerna som en icke dopingfälld atlet. Och har därför också chansen att nästa sommar överträffa Kerstin Palms rekord på sju genomförda OS.