Eftersom Gunilla Lindberg har 150 resdagar inprickade
i årets almanacka kan man förstå att papperen samlas på hög på hennes arbetsbord.

– Ursäkta röran, säger hon och pekar menande mot
högarna i sitt rum i Sofiatornet på Stockholms stadion där Sveriges olympiska kommitté (SOK) har sitt kansli.

Inget i rummet ens antyder att Lindberg är förste vice ordförande i idrottens mäktigaste organisation.

Schablonbilden av en pamp stämmer inte alls in på henne.

– Jag är mycket jordnära och har svårt att tala om mig själv, ja, jag skulle inte ens klara av att göra det inför en större grupp. Jag gillar inte heller att stå på mottagningar med ett glas i handen och snittar på tallriken men det ingår i jobbet, säger Gunilla Lindberg.

Vad är det bästa med jobbet då?

– Att få träffa människor från andra kulturer och kanske framför allt att få vara med i en organisation som har stor betydelse och som kan påverka mycket. Jag känner mig som en världsmedborgare och idrotten är världens största fredsrörelse som jag tycker borde vara en stark kandidat till fredspriset.

Men idrotten lever ändå inte alltid upp till sina höga ideal?

– Kom ihåg att idrotten är en del av samhället och de som är involverade i idrotten är inga supermänniskor de heller.

Att ni gav Kina OS 2008 har upprört många eftersom regimen bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

– Vi ser i första hand till om ett land har ekonomiska och tekniska förutsättningar att klara ett OS och det har Kina. Dessutom representerar landet en femtedel av världens befolkning och man kan inte stänga dörren för dem.

I sin OS-ansökan garanterade kineserna att förbättra förhållandena i landet. Amnestys senaste rapporter visar att läget förvärrats.

– Ja, så här långt har rapporterna inte alls varit positiva men jag är övertygad om att vi 2008 kan konstatera att OS hjälpte den kinesiska befolkningen. Det är inte vårt syfte med att lägga OS där men det kommer att få den verkan.

– Så var det med OS i Seoul 1988. Samma år hade man sina första demokratiska val och OS betydde mycket för införandet av demokrati. Det kommer att bli likadant i Kina men där finns 1.3 miljarder människor som för 20 år sedan levde i ett helt slutet samhälle och allt går inte från en dag till en annan.

Petra Lindberg som är ordförande i organisationen Supporting Human Rights In China befarar att eftervärlden i stället kommer att döma Peking-OS lika hårt som Berlin-OS 1936.

– Det är faktiskt 70 år sedan OS hölls i Berlin och då var mediernas påverkan inte lika stor. I dag ser vi tv till och med från rymden och det finns inga möjligheter gömma saker även om man vill.

Några av OS-arenorna används nu för massrättegångar mot oliktänkande och vissa uppgifter talar om massavrättningar – hur känns det?

– Att det är alldeles förskräckligt om det stämmer. Jag hörde om sånt där för tre, fyra år sedan men inte efter det. Vi får se vad som står i Amnestys nästa rapport. Men vi måste komma ihåg att idrotten aldrig kan ändra ett lands lagar även om vi ibland kan önska att möjligheten fanns. Däremot kan idrotten hjälpa till på ett annat sätt, vi är en av de delar i samhället som har bäst förmåga att bygga broar och hjälpa till att göra förändringar till det bättre.

Gunilla Lindberg har ett färskt exempel på vad hon menar.

– Under asiatiska spelen berättade en stolt shejk från Kuwait att man hade 30 procent kvinnor i sin trupp. Fyra år tidigare hade det inte varit en enda och den positiva utvecklingen hade inte funnits utan påverkan från oss. Nu var det bara Saudiarabien och Palestina som saknade kvinnor i trupperna.

Vad säger du till dem som ändå menar att en bojkott av Peking-OS skulle vara det bästa?

– Att bojkotter aldrig lett någonstans och inte skulle göra det nu heller. Se bara på bojkotten av Moskva-OS, det är väl ingen som i dag hävdar att den hade effekt.

Vad anser du om att idrotten används som slagträ i politiken?

– Att det är fel. Det känns som att när politikerna misslyckas är det istället vi i idrotten som ska lösa frågorna. Det har vi varken makt eller kunskap till att göra.

Men att de olympiska sommarspelen 2008 hamnade i Kina beror enbart på IOK.

Liksom Gunilla Lindberg tror eller i alla fall hoppas många att det ska bidra till förbättringar i samhället.

SvD:s tidigare Kina-korrespondent Ulrika K Engström menar att det är för sent att göra något eftersom ni redan i beslutet att tilldela Kina OS gav diktaturen legitimitet.

– Det håller jag inte med om. Kina har fått världens ögon på sig och då inte bara under 16 dagar 2008. I januari införs 72 nya lagar som gäller medias arbetsförhållanden. Bland annat kommer journalisterna att få resa fritt i landet redan från nästa år och det hade jag inte förväntat mig skulle ske förrän under själva OS.

– Amnestys rapporter hade inte fått samma uppmärksamhet om det inte varit för OS och omvärlden skulle inte haft lika god insyn som nu. Vi kan genom OS också direkt påverka så att förhållandena förbättras.

Hur?

– Till exempel genom att se till att OS-kläderna kommer från fabriker där det inte förekommer barnarbete och där det är drägliga arbetsförhållanden.

Peking-OS kan i värsta fall bli en skamfläck för IOK som tidigare varit ifrågasatt efter bland annat mutskandaler och i slutet av 1998 avslöjade den tidigare IOK-pampen Marc Hodler att ett antal OS-omröstningar varit uppgjorda.

Med tanke på att västvärlden i dag har stora ekonomiska intressen i Kina och att IOK är beroende av sponsorer kan man i alla fall befara att IOK gått den så kallade marknadens ärenden?

– Nej, nej, det finns inga som helst sådana kopplingar. Den olympiska rörelsen är i dag starkare än någonsin. Vi har städat upp efter den kris som vi hade 1999. Krisen gav oss möjlighet att göra förändringar i den organisation som hade sett likadan ut i hundra år. Vi är numera en helt öppen organisation och har tagit in aktiva i styrelsen.

Har du blivit erbjuden mutor?

– Nej. Att muta någon inför en OS-omröstning måste vara den mest idiotiska affär man kan göra eftersom vi har slutna omröstningar.

Finns det ingen skandal att gräva fram om dig?

– Med tanke på vad som hände i nya regeringen efter valet är det väl den värsta fråga man kan få men nej, det finns inget och ja, jag har betalat tv-licensen, säger Gunilla Lindberg och ler.

Intervjun är slut och Lindberg återgår till pappershögarna på skrivbordet.

Där landar Amnestys nästa rapport om Kina på tisdag.

– Jag hoppas den ser bättre ut än vad de senaste gjort. Och jag tror det.