Nästa säsong är det tio år sedan ett svensk lag (Helsingborg) kvalade in till gruppspelet i Champions League. En plats i finrummet är värd minst 50 miljoner kronor.

Det är ett naturligt nästa steg att försöka ta för AIK sedan man festat färdigt, sugit på karamellen och njutit segerns sötma.

Klubben har kostymen för att göra en ny internationell resa i stil med den Stuart Baxter påbörjade i slutet av 90-talet.

Ekonomin är visserligen A och O. Men i vågspelet att vare år tvinga sälja spelare för att få verksamheten att gå ihop vore en publikdragande satsning mer opportun.

AIK måste alltså gå än mer på offensiven. Kan Djurgården få garantier på 25 miljoner borde några välbeställda "gnagare" kunna samla ihop lika mycket nu när man står på toppen.

Det är sant att satsningen på egna talanger är viktig för svensk fotboll. Men kronan på verket kommer inte sällan från utlandet.

En stor påse pengar till strategiske sportchefen Björn Wesström vore därför bästa julklappen. För vad hade Martin Kayongo-Mutumbas fina förspel varit värt utan Antonio Flávios pressade bredsida i nät för 1-1-målet, som fick pendeln att svänga i seriefinalen?

Sommarvärvningen av den kompakte brassen har adderat det mått av offensiv kraft som svenska lag har svårt att få fram själv.

Jag tänker osökt på fjolårets mästare Kalmar FF, som format sin framgångsvåg på sydamerikansk spetskompetens.

Att Nanne Bergstrand misslyckades att skapa ett mästarlag även i år går att avläsa i att tränaren inte fick in tillräckligt mycket friskt, nytt blod samtidigt som Elmbröderna tackade för sig.

Ett lag behöver hela tiden omsättning för att utvecklas. Utan tillskotten Andreas Andersson och Pontus Kåmark tror jag inte att AIK hade kvalat in till just Champions League 1999.

Apropå injektioner fick Mikael Stahres lag en dubbel sådan av inhopparna Kenny Pavey och Daniel Tjernström. Då hade speciellt Martin Kayongo-Mutumba gjort det jobbigt för göteborgarna.

"Tjernas" 2-1-mål föregicks också av dyrköpt spetskompetens. Dulee Johnson slår sådana där smörbollar i sömnen. Investeringen och tålamodet med liberianen visade sig till slut mödan värd. Afrikanens firande i omklädningsrummet bredvid Bojan Djordjic illustrerade att lika barn leka bäst.

"Tjena", förresten, borde ha burits i guldstol. Mitt i bubblandet gick festfixaren Mikael Stahre omkring som en Bob Houghton eller Sven-Göran Eriksson. Ung och oprövad höll han den allsvenska distansen ut, även om Stefan Selakovics stolpskott måste ha framkallat ett och annat grått hår i den frejdige Gröndalskillens kalufs.

Jag tvivlade på att han skulle kunna hålla huvudet kallt. Desto roligare att se vinnarskallen svinga bucklan som Lennart Johansson gett namn till. Lennart, 80 år på torsdag, har redan fått sin bästa present av killen som skulle kunna vara hans barnbarn.

Det vore ännu roligare att nästa år få se Mikael Stahre göra sina glädjeryck i ytterrock på en plan någonstans i Europa.

För övrigt...

...vill jag berömma Markus Johannesson för sitt kampmål på Stadion. Djurgården går stärkta in i kvalet mot Assyriska.