För det är i grund och botten en kulturell fråga: att vilja vinna till vilket pris som helst. I länder där guld och silver inom idrotten betyder en biljett till ett annat liv äger äregirigheten inget samvete. Men även i sammanhang av kommersiell konkurrens, som inom nordamerikansk proffsidrott och i kontinental cykelsport, tänjs de moraliska gränserna.

Man har mindre att förlora när den reflexmässiga bortförklaringen att alla andra ändå håller på tar udden av avslöjandet i den närmaste omgivningen.

Så skulle ingen genuint idrottsintresserad svensk reagera. Risken till livstids fördömning, utöver snedsteget från egen etisk värdegrund, kan jag aldrig tänka mig att till exempel Charlotte Kalla eller Helena Jonsson skulle ta.

Jag reste mig i somras upp på första bänk i Pekings Fågelboet och stod kanske bara fem meter från Ludmila Blonska när ukrainskan, svettblank och glädjestrålande i ansiktet, stannade till på ärevarvet och saluterade sitt silver i sjukamp efter landsmaninnan Dobrynska.

Hur hon som redan fällts för anabola steroider en gång kunde gråta glädjetårar med vetskapen om att otillåtna medel på nytt förhöjt prestationsförmågan är svårt att förstå.

Kanske man måste vara uppvuxen under knappa förhållanden i Simfernol, Krim för att fatta? Kanske höll maken/tränaren Sergej Blonskij sin fru i ett träningsmässigt järngrepp? Bevekelsegrunderna bakom fusket går bara att ana sig till. Ludmila Narozjilenko/Engquist blev för många också en återfallsförbrytare på ett obegripligt sätt. En skugga kommer alltid att skymma den atletiska perfektionism som vår egen Ludmila klippte häckarna med.

På samma sätt blir Linda Haglunds namn aldrig helt rentvått efter dopingavslöjandet på SM 1981, vilket medförde att sprinterns karriär i praktiken var över redan vid 25 års ålder.

Johann Mühlegg sprängde större gränser på OS i Salt Lake City 2002. Det dröjde ända till prisceremonin på kvällen innan Arne Ljungqvists dopingjägare hann i fatt tysk/spanjoren, vars urin då inte längre var blank och därmed kontrollerbar.

Per Elofssons glansiga blick i TV-serien Mästarnas Mästarna avslöjade att tiden inte läker alla sår. Jag hade hört hans berättelse förut, men ryste åter av minnesbilden när den vältränade västerbottningens ögon just före han bryter tremilen håller på att flyta ihop i en upplevelse av nära döden.

Kommentaren från Thomas Wassberg om att den forne skidkungen under den efterföljande femmilen på den höga höjden i OS 2002 tyckt sig sett flera dopade åkare (tvåan Michail Ivanov, Ryssland segrade sedan Mühlegg diskats) var blytung av indicier.

Samtidigt ett varsel om att själva känslan, den som träffade Elofsson som en slägga i bröstet, kan mäta sig med den mest förfinade utrustning. Åkaren i topptrim känner på sig när det är något som inte stämmer, även om han eller hon inte har bevisen.

Thomas Magnusson, i sin tur föregångare till Wassberg i spåren, berättade en gång för mig om östtyskarna på 70-talet. Den ende av dem som erkände något var Gerd-Dietmar Klause. Men det skedde i bastun över en öl, utom hörhåll från de Stasiagenter som av hävd reste med från DDR.

Bloddopingen har tagit många nya vägar sedan GIH-professorn Björn Ekblom nådde förbluffande resultat genom att preparera Hammarbys fotbollsspelare Johan Hult och ställa honom på ett löpband.

Resultatförbättringen var knappt tio procent, vilket kan tyckas lite, men som i en mätbar konditionssport omvandlat till sekunder kan vara skillnaden mellan prispallen och en 30:e plats.

Effekten lockar förmodligen även aktiva som inte främst pressar sig i jakten på sekunder, centimeter eller kilon. Jag tänker på lagidrottare och tennisspelare.

Men friidrottare och skidåkare blir starkare misstänkliggjorda. Den finske journalist som satt framför mig på planet hem från Kina-OS var fast besluten att gå till botten med sin övertygelse om att Virpi Kuitonen, den enda finska VM-aktive som hämtat sig från skandalen 2001, återfallit till gamla synder.

Ju närmare vi kom landning hade tonen i finländarens anklagelse växt till blodigt allvar. Jag hoppas inte att han via Liberec får anledning att välta några kiosker hemma i Helsingfors.