Rysslands storstjärna Alexander Ovetjkin hymlade inte efter den ryska VM-triumfen.

– Nu kommer många, många i vårt land att bli fulla. Och ja, det tänker vi också bli, sade Ovetjkin.

Washington Capitals storstjärna var ärlig. Glad som en lärka. Och stolt:

– Det här är en stor seger för vårt land och för vår hockey, sade Ovetjkin som spelade fram till två mål, ryssarnas första och sista.

Säkert rinner det ner en och annan vodka också i Ilja Kovaltjuk, hela Rysslands VM-hjälte. Spelaren som inte gjort ett enda mål i VM-turneringen när han gick in till finalmatchen i Colisée Pepsi i Quebec och som måste drömt mardrömmar om det: med sina 52 mål för Atlanta Thrashers var ju Kovaltjuk hela NHL:s näst bäste målskytt den här säsongen.

Men det såg illa ut till en början. Ryssarna möttes av en kokande ishall och av skyhöga kanadensiska förväntningar.

Kanske var det som tände Kovaltjuk.

Han sköt mest, sex skott.

Han dribblade vackert.

Han passade snyggt.

Och han gjorde mål.

Två, till och med.

De viktigaste i hela turneringen.

När det verkligen gällde klev 25-åringen från Tver fram, och visade varför han anses vara värd en årslön på motsvarande 33,5 miljoner kronor i Atlanta.

Med sina två mycket viktiga mål sköt han VM-titeln till Ryssland: ett överraskande och snabbt skott från tekningscirkeln betydde kvittering till 4–4 fem minuter före ordinarie matchslut, och VM-guldmålet, 5–4 (1–3, 1–1, 2–0, 1–0), drygt två minuter in på förlängningen letade sig in i mål rakt framifrån och under Cam Ward. Då hade Kanadas Rick Nash blivit utvisad för att han av misstag flippat pucken över sargen - en regel som garanterat kommer att diskuteras framöver.

Därmed är Ryssland tillbaka som världsmästare, 15 år efter triumfen i München 1993 och 19 år efter den sista Sovjetsegern, i Stockholm 1989.

Ett starkt ryskt lag, med toppar som Alexander Ovetjkin, målvakten Jevgenij Nabokov, den fantastiske anfallaren Alexander Sjomin och målskytten Ilja Kovaltjuk, förtjänade segern och kunde efter matchen utan att skämmas förena sig på isen med storheter som Tretjak, Fetisov och Larionov i den ryska nationalsången, ”Hockeysången” framför alla andra.

Finalen blev mycket dramatisk: den i första perioden mycket släpphänta svenska domarduon Marcus Vinnerborg och Christer Lärking lät kanadensarna gå fram till 3–1, och den framgångsvågen kunde Kanada surfa vidare på: 4–2 efter andra.

Kanadensarna fick enkla mål: Chris Kunitz kunde slå in 2–1 sedan Eric Staal i mittzon fällt Maxim Sjusjinskij med en klockren hakning och fått fram pucken till Kunitz. Brent Burns sköt 3–1 i power play, fem mot tre. Det fanns inget att invända mot tio ryska utvisningsminuter i perioden, men två kanadensiska var alldeles för lite.

Slutperioden blev dramatisk: ryssarna kom tillbaka och hamrade puckar mot Cam Ward i Kanadas mål. Alexej Teresjenko drog backen Jay Bouwmeester och petade in 4–3 med elva minuter kvar, innan Ilja Kovaltjuk pricksköt 4–4 efter 14.46.

Kovaltjuk tog matchen till förlängning.

Och avgjorde den själv.

Kanadas förlust innebär att VM-hockeyns hemmaplansförbannelse består: inte sedan Moskva 1986 har ett hemmalag lyckats vinna ett VM, trots att många inte bara försökt utan också haft lag som borde klarat av det ˆ Kanadas satsning och lag i VM i Halifax och Quebec i år är kanske det bästa exemplet på det.

Nästa år lär inte hemmalaget vinna.

Då spelas VM i Schweiz.