Jag vet inte hur pass nära en brasiliansk VM-trupp Marcos Senna var innan han blev spansk medborgare inför VM i Tyskland 2006.

Den Rio de Janeiro-födde Villarrealspelaren startade EM mot Ryssland och kan åter bli utsedd att försvara sitt nya lands färger mot Sverige i morgon kväll.

Brassar som tar sig till iberiska halvön brukar åka längre västerut; till Portugal, den koloniale kompanjonen, tack vare kulturpolitiska avtal.

Både Deco och Pepe i Portugals EM-trupp är naturaliserade medan José Bosingwa är född i Kinshasa, men lämnade Kongo tidigt tillsammans med sina föräldrar.

Jag tycker absolut det är skillnad om man byter land i målsmans sällskap. Som tyskarna Lukas Podolski och Miroslav Klose. De lämnade sitt fädernesland Polen i unga år.

Den förstnämnde visade att blod ändå är tjockare än vatten då han ytterst återhållsamt saluterade sina båda mål mot just hemlandet i EM-premiären.

Samma respekt visade Hakan Yakin när den av turkisk familj Baselfödde schweizaren nätade i ösregnet mot Tjeckien.

Liknande bakgrund har inte Marco, alias Mehmet Aurelio. Brassen som vid 24 års ålder värvades till Trabzonspor och bytte land till Turkiet.

Jag tycker att det skulle finnas en åldersgräns för landbyte.

Med det sagt hittar jag omgående ett gränsfall. Brassen Eduardo, som så otäckt bröt benet i Arsenal i våras, kom som 16-åring till Dynamo Zagreb tillsammans med Leandro.

Medan landsmannen åkte hem stannade Eduardo på Balkan och representerade Kroatien redan på U21-nivå. Hans frånvaro här i Schweiz/Österrike kan vara skillnaden mellan låt oss säga kvartsfinal och final för Kroatien. Så många mål tappar man i och med Eduardos bortavaro.

Därför tycker jag att Sepp Blatter och Fifa-konferensen är inne på rätt spår när man nu försöker mota Olle i grind med nya regler som ska förhindra strömhopp över gränserna.

Lek med tanken att Kalmar FF:s framgångsrike brassevaskare Nanne Bergstrand skulle gå ner i åldrarna på sina årliga resor till Rio och installera en hel akademi pojkar från Brasilien i träning på Fredriksskans.

Skulle det känna rätt om en sådan import sedermera sprang ut på nya nationalarenan i Solna i blågul landslagsmundering?

Den ende svenske A-landslagsman (2) i fotboll jag på rak arm kan erinra mig vara född utomlands är Pascal Simpson. AIK-aren kom till Stockholm och Ekerö från afrikanska Togo vid sex års ålder. ”Pagge” faller därmed in i samma kategori som Klose och Podolski.

Men jag ser inte gärna att nationsbyten blir en trend inom fotbollen som inom friidrotten. Att ”värvningen” av Ludmila Engquist slutade i moll må vara avskräckande ur en mer moralisk synvinkel riktad mot doping.

Jag tyckte dock mest synd om Ludmila själv.

I augusti förra året såg ett fullsatt Stockholm Stadion Jaysuma Saidy Ndure, född och uppväxt i Gambia, sätta nordiskt rekord på 10,07. Undrar just hur tidigare rekordhållaren Geir Moen kände sig innerst inne. En gutt är inte alltid en gutt även om han är norsk medborgare.

24-årige Ndure tog så sent som 2004 brons på 100 meter vid afrikanska mästerskapen. Kenyanen Wilson Kipketers flytt till Danmark är ett annat exempel, liksom flera andra kenyanska löpares initiativ att tävla för Qatar, Bahrain och dessutom för USA.

Travande genom ändlösa ”events” i alla möjliga länders färger som präglar EM-fotbollen på gator och torg här i den pittoreska alpmiljön tänker jag att landslagsverksamheten är den sista bastionen inom den genomkommersialiserade idrotten. Dit når ännu inte Abramovitj med sina pengar.

Idrottens nationalism är något att hålla fast vid. Att sedan stora spelare som George Best (Nordirland), Jari Litmanen (Finland) och Ryan Giggs (Wales) aldrig fick tjusa omvärlden med sina konster i något stort mästerskap är smällar vi får ta.

Bara Spanien skinka från Serrano har. Den vi bjöds efter träningen var en god aptitretare inför lördagskvällens huvudmål.