Bedrifter inom nationella mästerskap är den givna invändningen mot ”Ibra”, även om El Clásico fått ökad global betydelse i takt med explosionsartat tv-utbud och miljardrullning.
Men rent krasst, sportsligt är det trots allt en seriefinal på iberiska halvön, låt vara präglad av spelare från hela jordklotet.
Det står ingen global titel på spel som i ett VM eller OS, eller ens ett Europamästerskap som i fotbollens klubbtävling Champions League.
Därför faller jag inte för Zlatans mäktiga volleystöt mot Real Madrid och hans seger i den italienska skytteligan.
Hade svenskens mirakulösa mål mot Ungern inneburit VM-spel i Sydafrika skulle jag varit beredd att stärka Zlatans kandidatur för SvD:s guldmedalj.
Men i slutändan betydde fullträffen i Budapest inget, till skillnad mot Ove Kindvalls två mål mot Frankrike 1969 då blågult av egen kraft tog sig till ett VM-slutspel för första gången på 20 år.
Svårighetsgraden i Zlatans bedrifter är odiskutabel. Att dessutom rankas som en av världens bästa fotbollsspelare är en stor prestation. Sveriges förste spelare genom tiderna i basketens NBA gjorde nyligen 22 poäng för sitt Detroit Pistons. Grymt svårt. Men Jonas Jerebko är ännu inte heller någon bragdman.
Zlatan har haft två VM-slutspel och två EM-slutspel på sig att utföra årets bragd. Närmast hittills kom han nog mot Italien i Porto 2004, även om friidrottarnas guldregn i Aten senare på sommaren dränkte den fabulösa klacken.
Det paradoxala med Zlatan är att han av många svenskar betraktas mer som en individuell idrottare än en del av kollektivet.
Jag tänker osökt på en annan stor, till fysiken lite mindre, lirare: George Best. Nordirländaren fick aldrig spela VM eller EM, men gjorde avgörande mål när Manchester United vann Europacupen 1968.
Zlatans magnifika teknik är förstås det som med svenska mått mätt får honom att lägga beslag på hela strålkastarskenet.
I Barcelona, däremot, är han en kugge i ett drev av briljant bollbehandling. Det är inte svårt att se hur han stormtrivs bland likasinnade. Det är möjligt att Zlatan i den kedjan av katalanska kungar kan fortsätta utvecklas och den 22 maj nästa år få lyfta Champions League-bucklan.
I så fall på den redan förhandsbestämda finalarenan där hans lag möter i särklass mest antipati: Santiago Bernabéu i Madrid.
Då ger jag mig.
I väntan på bragdnämndens beslut förstärks annars således intrycket hur svårt det är för enskilda lagidrottare att belönas.
Jag tycker inte att det är så konstigt. En målvaktsräddning, som den Viktor Valdes gjorde på Cristiano Ronaldos friläge, har avgörande inverkan på slutresultatet.
Någon sådan hjälpande fot eller hand att ta till i stridens hetta hade inte Sarah Sjöström, Helena Jonsson, Anna Nordqvist eller Sofia Mattsson.
Närmast enskild upphöjning var i mina ögon Peter Forsberg, trots Tommy Salos avgörande räddning i OS-straffläggningen om guldet mot Kanada. Året (1994) då fotbollslandslaget belönades för VM-bronset i USA.
En lagspelare kommer inte närmare bragdguldet än vad den då 20-årige ”Foppa” gjorde i Lillehammer med sitt fenomenala straffslag.
