Det blev ett väldigt liv när nomineringarna till Idrottsgalan presenterades i höstas. Striden gäller priset som årets bästa idrottare inom handikappsporterna – och tre man ur juryn avgick i protest.

Det är inte första gången det blir bråk om handikappidrotten när den ska jämföras med annan idrott.

Grundfrågan är denna: ska idrottare med funktionshinder kunna tävla om priser även mot traditionella idrottare – eller ska de bara kunna slåss om sina egna priser?

Reglerna för Idrottsgalan medger inte det, och därför drog halva juryn. Jag förstår dem och jag håller med dem.

För det där skulle aldrig kunna hända i Bragdnämnden. Vi diskriminerar nämligen inte handikappidrottare från Bragdguldet.

Det här är en rätt viktig fråga. Dåvarande handikappombudsmannen Lars Lööw kritiserade Idrottsgalan redan 2005 eftersom statuterna gör det omöjligt att nominera handikappidrottare utanför sin egen klass.

Men i Bragdnämnden är det där sedan väldigt länge en icke-fråga.

Det är ungefär ett kvartssekel sedan den första handikappidrottaren var upp till diskussion i nämnden. Då var det simmerskan Magdalena Tjernberg som diskuterades, efter nio guld, ett silver och två brons på handikapp-VM. Hon var årets bästa idrottskvinna men det räckte inte för att slå Tomas Johanssons VM-guld i brottning. Han fick Bragguldet 1986.

Sedan dess har flera stora stjärnor med funktionshinder varit uppe till diskussion. Simmaren David Lega – nu med i nämnden – vältrade sig i världsrekord och medaljer. Det gjorde också den fantastiske simkollegan Anders Olsson och storskytten Jonas Jacobsson.

Självklart bröt vi en vall när Jonas Jacobsson fick Bragdguldet efter sina segrar vid Paralympics 2008. Tisdagen 2 december 2008 fick handikappidrotten sitt stora erkännande i Sverige. Det var inte okontroversiellt, men jag är glad och stolt över att vi fattade det beslutet.

Jag brukar förstås få en del mejl om det där. Kritikerna menar att vi jämför äpplen och päron när vi väger handikappidrottare mot de traditionella.

Självklart gör vi det – men det är inte poängen.

Det är inget bekymmer, för det är ju faktiskt det vi gör hela tiden. Vi funderar över hur ett VM-guld i simning står sig mot skidskyttesegrar; vad ett hockeyguld väger jämfört med ett slalomguld; hur konkurrensen såg ut på en friidrottsarena jämfört med en kanotstadion; vad som är den största bragden av tio olika stora prestationer.

Och sedan debatterar vi; alltid intensivt, ofta länge.

Detta är ingen exakt vetenskap: Bragdguldet delas inte ut med hjälp av ett måttband.

Så visst jämför vi äpplen och päron. Hela tiden. Men vi gör det utan att diskriminera.