Kriget mot dopingen har också förts inne i bragdnämnden. Trots det har två idrottare som fällts för fusk och stängts av ändå fått Bragdguldet.

Det skulle aldrig kunna hända idag.

Brottaren Tomas Johansson var den förste. Internationellt stod den väldige från Haparanda alltid i skuggan av ryssen Aleksander Karelin – men mest omtalad blev han när han diskades vid OS i Los Angeles 1984.

Tomas Johansson hade gått nästan hela vägen och erövrade ett OS-silver i supertungvikt efter final mot Jeff Blatnick , trots att han bara var 19 år gammal. Men några dagar senare briserade Sveriges dittills största dopingskandal.

Hans prov visade spår av anabola steorider, Tomas Johansson blev avstängd i 18 månader och dessutom av med sin medalj:

– Det var som hela världen skulle rasa. Det dummaste jag någonsin gjort, sade han för några år sedan.

Men världen rasade inte. Istället fick Tomas Johansson en ny chans – och tog den.

Han kom tillbaka snabbt efter avstängningen. 1986 tog han EM-brons i comebacken och blev sedan världsmästare samma år. Och vid OS i Seoul 1988 och Barcelona 1992 blev det brons och silver.

Trots att dopingdomen fanns i färskt minne fick han också bragdmedaljen efter VM-guldet 1986. Resonemanget var ungefär så här: han hade faktiskt avtjänat sitt straff, och någon ledamot tyckte dessutom att det var extra starkt att komma tillbaka efter en sådan avstängning.

Idag är Tomas Johansson förlåten av den svenska idrottspubliken.

Men dopingdebatten kom tillbaka med full kraft 1996, efter OS i Atlanta. Ludmila Engquist tog guld på 100 meter häck, men hennes bakgrund var ifrågasatt. Hon vann VM-guld redan 1991 för Ryssland, men fälldes för doping och stängdes av 1993.

Den avstängningen upphävdes så småningom. Ludmila hade fått dopingmedel av sin dåvarande man utan att hon visste om det och lagom till spelen i Atlanta kunde hon tävla för Sverige igen, rentvådd.

Men dopingskuggan lämnade henne aldrig helt – tvivlen fanns kvar.

Det blev OS-guld 1996 – men inte Bragdguld. Efter en ganska lång debatt där alla turer i Ludmilaaffären diskuterades stod det klart att dopingdomen inte skulle ligga henne i fatet. Men det räckte ändå inte. Agneta Anderssons och Susanne Gunnarssons kanotguld vägde tyngre.

Ludmila fortsatte att sätta avtryck. 1997 blev det VM-guld och Bragdguld, 1999 kom hon tillbaka efter bröstcancer och tog VM-brons i Sevilla och då blev hon riktigt, riktigt folkkär, men det räckte inte till en bragdmedalj till.

Få har kommit tillbaka efter så tunga smällar som hon.

Och den sista comebacken var också den dummaste. Ludmila blev bobåkare och i jakten på vinter-OS 2002 och mera rampljus dopade hon sig på nytt – och erkände, i tårar.

Den här gången var det inte tal om misstag eller att ha blivit dopad av andra. Självklart väcker också den dopingen frågor om det första fallet. Hur oskyldig var hon, undrade många. Två gånger dopad. En gång friad.

Ludmila satte ett sista avtryck i Bragdnämnden. Hösten 2001 infördes en ny paragraf i statuterna och enligt den kan ingen idrottare som avstängts för doping få Bragdmedaljen.

Men regeln gäller inte retroaktivt.

Nämnden kräver aldrig tillbaka en bragdmedalj.