I 85 år har det stötts och blötts vad som är en bragd och vilken prestation som ska räcka längst. Det går egentligen inte att skilja åt. Ibland – men långt ifrån alltid – har årets stora överraskande vinnare vägt extra tungt i Bragdnämnden. Skrällen har varit en bragd i sig.

Och ibland har bragdnämnden lyckats överraska ganska många andra.

Att Patrik Sjöberg fått Bragdguldet är förstås ingen sensation; han är en av våra allra största idrottsmän någonsin och han var världsbäst i friidrott när få andra svenskar fick lukta på medaljerna – men Patrik fick inte medaljen under sitt bästa år. 1987 satte han världsrekord på Stadion och blev världsmästare vid VM i Rom, men då hade han redan vunnit Bragdguldet.

Han fick medaljen 1985, delvis för att han var så överlägsen det året. Delvis eftersom Patriks förespråkare i nämnden var så skickliga på att argumentera.

För de mest förhandstippade vinnarna 1985 var några helt andra. Dels fanns Sveriges fantastiska lag i Davis Cup som bara vann och vann och som hade slagit USA i Scandinavium trots att amerikanerna hade världens bästa dubbelpar (McEnroe och Fleming) och världens bästa spelare Connors och McEnroe själv.

Och dessutom fanns Jonas Nilsson som slagit till med ett rätt sensationellt slalomguld vid VM i Bormio.

Men Patrik räckte längst.

Susanne Ljungskog blev världsmästarinna på cykel 2002 och hon var givetvis en av de stora kandidaterna till Bragdguldet. Men hon var långt ifrån ensam.

Carolina Klüft hade slagit igenom vid EM i München, Kajsa Bergqvist var ännu hetare – men deras EM-medaljer slogs ut av ett VM-guld i den mindre sporten.

För över 50 år sedan var det tvärtom. I historiens ljus är 1958 års stora svenska idrottsprestation förstås VM-silvret på hemmaplan. Lag kunde inte belönas, och ingen av de stora fotbollstjärnorna vägde lika tungt som Richard Dahl.

Hans otippade EM-guld på hemmaplan 1958 slog ut allting annat. En skrällseger blev en bragdskräll.