Bragdguldet har delats ut 85 gånger. Nästan alla stora svenska idrottsmän och -kvinnor har fått medaljen, och några av de superstjärnor som saknar den har fortfarande chansen.

I den glänsande raden av bragdmedaljörer är det dock ett namn som mer än alla andra lyser med sin frånvaro:

Ingemar Johansson.

Man ska inte egentligen inte kritisera forna tiders nämnder, men i Ingos fall gör jag ett undantag.

Självklart borde han fått Bragdguldet 1959. Det sammanträdet borde varit över på två sekunder.

När han blev världsmästare i tungviktsboxning genom att sänka Floyd Pattersson – ni ser hur det gick till här – vann han den största och tyngsta av alla titlar. Han var dessutom världens största idrottsman just då. Detta var innan proffsboxningen sjönk ner i ett träsk av olika bälten och viktklasser.

Det fanns bara åtta klasser, det fanns ett bälte i varje och givetvis var ingenting var finare än tungviktskronan.

Amerikanska nyhetsbyrån AP tvekade inte 1959. De utsåg Ingemar Johansson, Sweden, till Årets idrottsman, alla kategorier.

Bragdnämnden fastnade istället för fotbollens Agne Simonsson som gjort två mål mot England på Wembley och nämnden tog det beslutet utan att ens ha ett riktigt möte.

Inget ont om Agne, fotboll eller Wembley. Men till Bragdguldet skulle det förstås inte räckt.

Det skulle inget annat gjort heller. Men Ingo skrev istället in sig i svenska folkets hjärtan en sommarnatt i juni 1959: tre miljoner lyssnade på matchen via Radio Luxemburg.

Det fanns en del fördomar bakom det där beslutet av en hycklande och feg nämnd.

Det fanns fortfarande en massa tjafs om proffs kontra amatörer inom svensk idrott då; vi var på vippen att delta i fotbolls-VM 1958 som värdland utan våra bästa spelare.

Säkerligen spelade också proffsboxningens rykte in – en värld av brutalitet, stora pengar och inte bara med samhällets stöttepelare på läktarna.

Och säkert spelade Ingos OS-diskning fortfarande in. 1952 fråntogs han ett OS-silver för passivitet i finalen och i Sverige anklagades han för feghet. En jätteskandal då.

Den OS-medaljen fick han så småningom tillbaka av IOK – men bragdmedaljen fick han aldrig.

1959 bjöd Ingo på en av den svenska idrottshistoriens största ögonblick. Och Bragdnämnden svarade med sin svagaste stund.

Ola Billger är SvD:s Sportchef