Ingen vet vem som får årets Bragdguld. Till skillnad från nästan alla andra svenska idrotts- och popularitetspriser avgörs det nämligen på ett enda möte: tisdagen den 7 december. Och klockan 13 berättar jag vem det blir.

Bragdnämndens möten följer ett givet mönster: vi nominerar olika kandidater, sedan diskuterar vi rätt länge och till sist röstar vi om vem som ska få medaljen.

Diskussionerna är alltid intressanta, ofta underhållande, ibland skarpa och tar dessutom ganska lång tid.

Även om en del år är lättare än andra finns det ett rekord som aldrig kommer att slås i bragdsammanhang. När Stellan Bengtsson tog VM-guld i bordtennis i Japan 1971 blev han en av tidernas mest givna bragdmedaljörer.

Det årets möte var över på… 75 sekunder, enligt protokollet.

Där kan bara 1940-talsgiganten Gunder Hägg konkurrera med. På mindre än tre månader 1942 satte medeldistanskungen tio världsrekord medan världen var upptagen av annat.

Han var så självklar som bragdmedaljör att det aldrig hölls något möte. Istället ringde SvD:s dåvarande sportchef, Olof Groth, runt till nämnden och frågade om det skulle bli något sammanträde.

Ingen tyckte det behövdes. Alla insåg att Gunder Hägg var given – fast ingen ens sade hans namn…

De bägge utdelningarna står i särklass, men visst har det funnits rätt givna vinnare tidigare under åren också: Gunde Svan efter OS-gulden 1984 är ett exempel, Björn Borg efter segern i Franska öppna 1974.

Men det ska vara svårt att välja; och det har det varit de senaste åren.

2009 tog det lång tid innan vi enades om Helena Ekholm , och nästan lika hårt var det när Kajsa Bergqvist fick medaljen 2005 och Anja Pärson 2006. Och stor dramatik och långa diskussioner gav Stefan Edberg bragdmedaljen 1990 efter segern i Wimbledon, konkurrensen då kom bland annat från handbollsherrarna som vunnit VM-guld .

Det året slogs exempelvis sju OS-guldmedaljörer om att få Bragdmedaljen.

I år blir det minst lika hårt.