TERRYS TÅRAR

Jag anar att få av er läsare håller med mig när det gäller ettan på den här listan. Ni sätter säkert Liverpool-Milan 2005 i topp. Eller möjligtvis Uniteds sena vändning mot Bayern München 2001.

Vad har jag då att säga till mitt försvar? Hur kan en straffmiss i Moskva gå före överraskande glädjeexplosioner i Istanbul och Barcelona?

Jo, det är så att...

Eller förresten, vi tar matchen först.



Den hel-engelska finalen spelades den 21 maj 2008 på Luzjnikistadion i Moskva. Manchester Uniteds Cristano Ronaldo nickade in 1-0 i den 27:e minuten, Frank Lampard kvitterade i den 46:e för Chelsea.

I förlängningen hade Lampard ett skott i ribban och inhopparen Ryan Giggs var nära att sätta 2-1, men mittbacken John Terry – en jätte under hela matchen – räddade med skallen framför öppet mål.

Inget lag lyckades göra fler spelmål. Straffar fick avgöra.


Resultattavlan visar 3-3 när Chelsea-målvakten Petr Cech räddar Uniteds tredje straff, slagen av Cristano Ronaldo.

Frank Lampard, Owen Hargreaves, Ashley Cole och Nani sätter sina. Det står alltså 5-5 när Chelsea kan avgöra genom att sätta lagets femte straff.

Anfallaren Didier Drogba skulle ha lagt en av Chelseas fem första straffar men han fick rött kort i minut 116 efter en örfil på Nemanja Vidic.

Någon annan måste kliva fram.


Det ösregnar. Han går över planen, han rättar till kaptensbindeln. Spottar flera gånger, drar ett djupt andetag.

– Vi tränade väldigt mycket på straffar hela förra veckan och han var väldigt självsäker. Vi kände oss alla säkra. Han var inte tänkt som en av de fem första. John klev fram ändå.

Orden är Ten Cates, Chelseas assisterande tränare.



Kolla på klippen nu – först från hela straffläggningen och sedan Terry-kavalkaden (ett tips är att skruva ner ljudet).



Färdigtittat?

Okej, dags för mitt ”försvarstal”.

Jag har fastnat för en enskild spelares finalöde, en spelare som har tillhört Chelsea sedan han var 14 år, som är en ikon i klubben, som egentligen inte skulle ha varit bland de fem första straffläggarna, som dock tog sitt ansvar, som kunde ha ordnat Chelseas första Europacuptitel, som kunde ha bli odödlig, som halkade, som missade.

Kalla mig blödig men bilden av Terrys förvridna ansikte efter slutsignalen är den bild som står ut allra mest för mig. Blicken från hans röda sorgsna ögon, med stora tårfyllda påsar under, är så trasig. Terry, som vanligtvis är en rätt hård och kaxig kille, var otroligt nära euforin. Istället blir han ihågkommen som en av de stora straffmissarna i fotbollshistorien.



Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helt ute och cyklar – kommentera nedan eller skicka ett mejl!