Vi befinner oss på Church Road i Wimbledon, en liten ort 13 kilometer sydväst om huvudstaden London och känd för inget annat än sin tennisturnering.

Nu är det förstås inte vilken turnering som helst utan den turnering som alla med hyfsad allmänbildning känner till och som nio av tio proffs helst av allt vill segra i.

Det är egentligen märkligt att så många spelare drömmer om triumf just där. Eller förresten, är det fullt naturligt?

Kanske både och.

Märkligt därför att Wimbledon är en av bara fem grästurneringar bland de totalt närmare 70 tävlingarna på touren vars gräsperiod egentligen är en parentes mellan grus- och hardcourtsäsongen.

Fullt naturligt därför att Wimbledon i stort sett är som det alltid varit och där de kvarlevande traditionerna får spelarna att känna sig som en del av historien i högre grad än de gör i andra turneringar.

Alla har inte förstått att uppskatta det och vissa har till och med trott sig kunna förändra de stelbenta reglerna. Det trodde till exempel amerikanen Andre Agassi då han i slutet på 80-talet slog igenom och blev så uppmärksammad att han snart ansåg sig vara större än sporten.

Den långhårige rebellen vägrade att ta av sig sina färgglada tenniskläder och bojkottade turneringen i tre år i protest mot Wimbledons krav på vit klädsel.

Även om han så fortsatt sin bojkott karriären ut hade det inte blivit mer än en fotnot i tennishistorien och Agassi har senare medgivit att han var naiv som inte insåg Wimbledons storhet.

När han väl gjorde det kom han till 1991 års turnering skrudad i skinande vitt från topp till tå och togs emot som en Kung. Året därpå intog amerikanen Wimbledontronen på riktigt genom att finalbesegra kroatiske monsterservaren Goran Ivanisevic.

Sen finns det andra spelare som haft bättre skäl att bojkotta turneringen. Det gjorde en rad spanska grusspecialister under ett antal år då turneringen inte seedade dem efter den världsranking de hade vilket var brukligt i alla andra turneringar.

Men Wimbledon-arrangören avgjorde efter eget huvud seedningen utifrån spelarnas skicklighet på gräs.

Inte bara grusspecialister rasade mot systemet och faktiskt ändrade sig arrangören lite. Visserligen följer den inte heller nu strikt rankingen utan väger fortfarande in spelarnas förmåga att spela på gräs men numera inte är det inget löst tyckande utan med stöd av en gräsformel som spelarna accepterat.

Men oavsett det finns det väl idag inte en enda grusspecialist som skulle komma på tanken att nobba grässpel vilket under de senaste åren förändrat karaktär. Gräset klipps inte lika kort som tidigare och tillsammans med långsammare bollar passar förutsättningarna baslinjespelarna som hand i handsken vilket världsettan Rafael Nadal med fjolårets finalseger mot Roger Federer är senaste exempel på.

Innan vi lämnar ämnet bojkotter måste vi förstås nämna den största av dem alla: 1973 då 80-talet proffs nobbade turneringen som en följd av att deras nybildade spelarorganisation ATP låg i fejd med Internationella tennisförbundet (ITF) som har högsta ansvaret för de fyra Grand Slam-turneringarna.

ATP:s förste VD hette Jack Kramer och att det var främst han som manade till bojkott av turneringen som han själv vann 1947 – förste segrare i kortbyxor – smärtade förstås britterna ännu mer.

Ändå blev 1973 inte bara ett sorgligt kapitel i Wimbledonhistorien. Faktum är att bojkotten bidrog till att ge den vita sporten en ny och modernare image.

Allt tack vare Björn Borg. 17-åringen från Södertälje skapade en aldrig tidigare skådad hysteri i sporten. De artigt applåderande åskådarna fann sig plötsligt ihopträngda mellan skrikande och gråtande tonårsflickor och uttrycket ”Borgmania” dominerade de brittiska tidningarnas löpsedlar.

Tennis var inte längre en sport för bara de redan frälsta och Björn Borg är förmodligen den enskilde individ som i högre grad än någon annan påverkat omvärldens syn på tennis.

Det började i Wimbledon 1973 där den senare femfaldige mästaren föll i kvartsfinal mot Roger Taylor som tack vare bojkotten såg sin chans att bli förste hemmasegare sedan Fred Perry 1936 men föll i semi mot Jan Kodes. Frånsett Taylors framgång då hade hemmapubliken under flera årtionden inte minsta hopp om att få se en brittisk segrare.

Ett spelbolag satte lika högt odds på en brittisk slutsegrare som på att Elvis skulle sitta på läktaren under finalen så tilltron till halvhyfsade förmågor som Buster Mottram och Jeremy Bates var inte stor.

Men i mitten på 90-talet tändes hoppet. Tim Henman hade en läcker serve/volleystil som passade perfekt för gräset men hans nerver höll inte för det enorma trycket. Han nådde fyra semifinaler och fick en plats uppkallad efter sig på området. ”Henman Hill” kallas nämligen den stora grässluttning där de fans som inte har biljetter till banorna följer matcherna på en jättelik storbildsskärm.

Där hoppas fansen få se mycket av Andy Murray i år då den skotske världstrean kanske är största hotet mot Roger Federer.

Imorgon drarThe Championships igång och hela idrottsvärldens blickar riktas mot Wimbledon.

På trottoarerna längs Church Road tältar folk flera dagar i förväg i förhoppning om att komma över en biljett och köerna är kilometerlånga.

Tålamod är ett måste.

Liksom paraply.

Även om det kanske inte inte regnar mer under Wimbledon än till exempel under Öppna franska får Wimbledon dras med sitt dåliga rykte om vädret. Främsta orsaken är att spelet på grund av skaderisken måste brytas tidigare på gräs än på andra underlag då det regnar.

Det gjorde det förresten redan i den första finalen 1877 då runt 200 åskådare såg Spencer Gore skriva in sig som förste segrare. Då fanns endast en herrklass och bara 22 spelare ställde upp.

Precis som i premiärupplagan på Worple Road – där arenan låg fram till 1922 års flytt till närliggande Church Road – stördes fjolårets minnesvärda final mellan Nadal och Federer av regn men nu kan vädereländet stängas ute – om än bara på centercourten.

Det nya utdragbara taket har förändrat den klassiska banans utseende men även de största nostalgikerna insåg det nödvändiga i moderniseringen.

Miljontals tv-tittare världen över slipper nu se skylten Rain delay och åskådare som kurar under paraplyer – det 3 000 ton tunga taket dras över på tio minuter.

Säkert finns det de som menar att lite av charmen med Wimbledon försvinner men å andra sidan kan ju inte allt vara som det alltid varit.

Nej, faktiskt inte ens i Wimbledon.