Petter Andersson hyllades under sina första tid i Groningen då han också tog sin in i Lagerbäcks landslagstrupp hösten 2008. Men i januari 2009 pajade korsbandet. Bara ett halvår senare var han tillbaka i spel igen. Sedan blev det fjorton minuters spel och ett mål innan korsbandet gick sönder en gång till.

–De senaste två månaderna har jag inte haft några besvär. I början när jag var i full träning var jag lite försiktig och gjorde inte allt fullt ut även om jag ville, säger Petter som är överraskande öppenhjärtig.

Sedan i augusti spelar han i b-laget i den grönvita klubb vars a-lag startat rekordbra och när det här skrivs ligger man trea före lag som Twente, Feyenoord och AZ Alkmaar.

– Jag är inte i toppform men så bra att jag känner mig bekväm på fotbollsplanen igen. Det är a och o faktiskt. Om jag inte litar på mitt knä, då funkar ingenting. Då är man bara rädd och då kommer man aldrig tillbaka, säger han och fortsätter:

–Det har blivit några b-lagsmatcher och det var kul i början men man kommer till en punkt då man känner att det lockar mer att spela här inne på Euroborg med 20000 på läktarna. Det är dit jag vill men jag försöker att ha is i magen. Men nu var det en kille, en av de offensiva spelarna som åkte på en skada sist. Så nu finns det en plats ledig i truppen till nästa match, ler Petter Andersson och lägger till att det vore jävligt ballt att åtminstone sitta på bänken.

Nu ser han ut att vara rätt så tillfreds med livet. Men han säger att den här skadeperioden sedan januari 2009 har varit som en parodi på hur man inte vill att det ska vara.

–Jag flyttade inte hit för att jag gillar Holland i sig utan jag är här av en anledning. När jag inte kunde spela fotboll längre, då hade jag inte mycket kvar. Det har varit svart. Men nu har jag ju fått vara frisk i ett år idag faktiskt, säger Petter Andersson som nu bara blickar framåt.

–Stämpeln som skadedrabbat offer har jag ju fått. Men jag vill göra rätt för mig och bevisa att jag inte är ett offer. Även i Hammarby var jag skadebenägen även om det mest var mindre grejer.

Han har tagit dag för dag och har varit hemma i Sverige mycket under rehabiliteringstiden, inte minst för att slippa tänka på fotbollen och för att umgås med folk som inte bara tänker på fotboll.

–Alla förknippar mig med fotboll och i folks ögon är jag fotbollsspelaren Petter Andersson. Utan spelandet hade jag inte mycket att falla tillbaka på. Självförtroendet har inte varit det bästa. Jag har inte haft så mycket att komma med här i klubben heller. Jag har ingen status längre och har känt mig utanför, säger Petter som är tacksam för att han har sin flickvän med sig i Groningen.

Trots eller snarare tack vare skadan känner han sig som en klokare människa nu. Han har blivit tvungen att tänka i andra banor och är klar över att han lägger av om korsbandet skulle gå sönder en gång till.

–Jag måste ju hitta något som jag ska göra efter fotbollen. Fotbollen är inte allt som det var när jag gjorde illa mig första gången. Det är jäkligt skönt. Det är fortfarande det jag brinner för men nu har jag en liten reservplan om det inte skulle funka, säger Petter Andersson som håller den där planen för sig själv.

Skadorna har fungerat som en slags avprogrammerare. Han är inte alls lika intresserad av fotboll längre, inte när han inte spelar själv. Även om han inte avslöjar sina framtidsplaner är Petter Andersson väldigt engagerad när han pratar om beteendevetenskap, han har bearbetat sina tankar och funderingar på nuet och livet efter karriären tillsammans med en beteendevetare i Stockholm och erkänner med ett brett leende att det kan vara en lösning när han inte är fotbollsspelare längre.

Lika glad är han inte när han pratar om Hammarby. Han säger att han lider med klubben, med alla omkring och med spelarna.

–Jag hoppas att de kan få en bra grund i sin organisation och kan tänka lite mer långsiktigt. Men de kommer att gå stärkta ur det där, det tror jag. Hammarby betyder mycket för mig. De hjälpte mig dit där jag är idag. Så jag hoppas att jag kan komma tillbaka dit och spela där igen en dag. Men äh, det är så osäkert med mitt eget spelande att jag inte kan säga mer än att det vore kul.