Apropå kött: mixen av spelartyper som Sydamerika producerar täcker in en hel grillbricka. Långt ifrån alla är marinerade som läckerbiten Messi.

De kan lika gärna vara råa och röda.

VM-åskådaren med några år på nacken erinrar sig kanske kvartsfinalerna i England 1966 då Argentinas Rattin såg rött mot värdnationen och Uruguays Roche och Silva rönte samma öde mot Västtyskland.

Efter Englands 1-0-seger på Wembley försökte förbundskaptenen Alf Ramsey aktivt hindra sina spelare att byta tröjor med motståndarna innan samme man bjöd världspressen på det famösa uttalandet om ”animals”.

Sedan dess har VM-historien sett spelare i ljusblåa tröjor smeka och slå ihjäl med samma intensiva inlevelse.

José Batistas, Uruguay, rekordsnabba utvisning efter bara 56 sekunder mot Skottland i VM 1986 står i stark kontrast till skönare fotbollsupplevelser signerade landsmannen Enzo Francescoli, så elegant i spelstilen att självaste Zinedine Zidane döpte sin son efter uruguayanen.

Luis Johansson, född och uppväxt i Montevideo, men svensk sedan snart 30 år, slukar all sydamerikansk fotboll via sin parabol hemma på taket i Tumba.

I 08-land är han närmast att betrakta som hovleverantör av kött. Gästarbetande sydamerikaner i allsvenskan som Jorge Ortiz, Ivan Óbolo (Argentina), Sebastian Egúren (Uruguay) och Quirinho (Brasilien) blev snabbt stamkunder.

- De uppskattar hur vi styckar och hänger (köttet). Det passar väldigt bra att grilla. Vi kallar det Asado Tira, säger Luis och pekar på en rejäl bit kalvbringa.

- Brasilianarna föredrar rostlår, Picanha, med fettkappa. Den sitter ovanför rostbiffen, säger Luis Johansson och pekar vidare mot rött kött innanför glasrutan. Det räcker med Chimichurri (grön sås) där till. Den är inte så stark. Vi från Uruguay och Argentina äter inte så mycket chili, konstaterar Luis i en utvikning riktad mot grillen.

VM-febern stiger även i Hötorgshallen. Kompanjonen Sezgi Ünal vecklar upp en lagbild på favoriterna i turkiska Fenerbahce, vars lagkapten Diego Lugano leder ut just Uruguay i VM-premiären mot Frankrike.

Uruguays VM-trupp innehåller spelare verksamma i ytterligare elva länder. Förgreningarna i fotbollens globala värld tycks så här på tröskeln till VM vara lika många som det sprängda fettet i ett dasslock entrecote.

Sezgi Ünals söner Tolga och Emir, som jobbar bakom disken, är inte nödbedda till VM-snack. Tolga, en gång Vårbergs Maradona som gick till AIK innan han varvade ner i Gröndal och Andrea Dorea (div V) bredvid Aftonbladets tangentvirtuos Simon Bank, berättar lidelsefullt om semestern i Rio de Janeiro.

- Fan, tjejerna var grymma i fotbollsvolleyboll på stranden, vilken teknik. Jag vågade inte hoppa med. Brasilien är mitt lag i VM även om Maradona är något extra. Jag såg den där dokumentären, men blir kär i honom! Fast vinner Uruguay över Frankrike har vi lovat Luis att kläs oss i ljusblått.

Luis Johansson bär sin uruguayanska landslagströja nummer 10 med stolthet.

- Jag hoppas att Nicolas Lodeiro (Ajax) får nummer 10 och blir vår speluppläggare i Sydafrika, säger han.

- Vi är ett litet land på bara tre och en halv miljoner människor och måste kämpa tillsammans på planen. Det är då vi kan överraska. Fotboll är ett lagspel. Den ende spelare som på egen hand var bättre än laget är Maradona. Jag såg honom efter att han lett Argentina till guld i ungdoms-VM 1979. Det var i en match mot Tyskland. Sen är han ingen vidare förbundskapten, säger Luis Johansson.

Den kollektiva formeln vill han även se Erik Hamrén förstärka i blågult.

- Jag har aldrig sett Sverige bättre än när man slog Spanien (oktober 2006) med 2-0 på Råsunda - utan Zlatan (Ibrahimovic). Sverige borde lita mer till sin starka tradition som fotbollsland, säger Luis Johansson och snubblar över orden i sin tilltagande upphetsning. Då kanske hans två ”hemmalag” möts i Brasilien-VM 2014?