WIMBLEDON

Vi ska inte förvänta oss nya stordåd av Robin Söderling i Wimbledon.

Att bara fyra av världens 20 bäst rankade spelare varit i fler än en Grand Slam-final säger allt om den tuffa konkurrensen i tennis.

En naturlig följd av Paris-succén är att världstolvan från Tibro nu får leva med ökade krav och förväntningar.

Inför Wimbledon har jag gjort en avstämning i vänkretsen där det finns tennisnördar, allmänt idrottsintresserade och de som byter kanal när det är sportnytt.

De sistnämnda har ändå inte kunnat undgå att Söderling spelat Paris-final och tror att han nu kommer att rada upp titlar och finaler.

”Det gjorde ju Borg, Edberg och Wilander”, är argumentet för förhoppningen. De allmänt idrottsintresserade tar inte fortsatt succé för given men har i alla fall högre förväntningar än nördarna.

Men så vet också dessa bland annat följande:

• Att bara fyra av världens 20 bäst rankade spelare varit i fler än en Grand Slam-final (se statistik).

• Att bara nio av de 20 främsta varit i Grand Slam-final.

Minns ni förresten holländaren Martin Verkerk?

Han skrällde våren 2003 med att gå till final i Paris, hyllades enormt i framför allt hemlandet och kom med stärkt självförtroende till Wimbledon.

Där tog det stopp direkt för den kantige och stele holländaren: 1-3 mot 19-årige Robin Söderling som spelade sin andra Grand Slam-turnering.

Verkerks finalplats i Paris visade sig vara en enstaka lyckträff och det finns fler exempel på spelare som försvunnit lika snabbt som de kom. Sen finns det spelare som bland andra Thomas Enqvist, Marcelo Rios och Magnus Norman vilka etablerade sig i toppen trots bara – ja, ursäkta ordvalet men ni fattar – en Grand Slam-final.

En titt på dagens ranking och toppspelarnas främsta meriter i de fyra största turneringar visar att det är enbart ettan Rafael Nadal, tvåan Roger Federer och i viss mån sexan Andy Roddick som har finalrutin att tala om. Roddicks senaste final var i US Open för tre år sedan och frågan är hur mycket han kan dra nytta av erfarenheten i dag. Kanske inte tillräckligt för att det ska uppväga känslan från de tre finalförluster han åkt på efter US Open-triumfen för sex år sedan.

Var då Robin Söderlings Paris-final en enstaka lyckträff? Kommer han att etablera sig i toppen? Når han fler Grand Slam-finaler?

Nej, ja och vet inte är mina svar.

Robin hade tuff lottning i Paris och visade sin enorma potential. Det var den och inte lyckliga omständigheter som gav finalplats.

Jag har i flera år sett det som bara en tidsfråga innan den nu 24-årige västgöten ligger på topptio-listan och är övertygad om att han snart gör sig hemmastadd där.

För det krävs att Robin fortsätter visa samma jämnhet som under det senaste året men på en ännu högre nivå och att han inte råkar ut för bakslag i de största turneringarna där så många poäng står på spel.

Det finns självklart en risk att Robin får en reaktion i Wimbledon men det är ändå inte där utan under det närmaste året vi får underlag att bedöma hur mycket Paris-lyftet i själva verket betytt för honom.

Kan Robin försvara sin seedning och gå fram till åttondelsfinal möter han sannolikt Roger Federer – den spelare Robin helst av allt ville slippa i åttondelen där det var givet att han skulle ställas mot någon rankad 1-8.

Lyckas Robin spela sig fram till revanschmöte mot sin överman på Roland Garros i Paris ger han ett lika snabbt som positivt besked om Paris-effekten.

Blir det inte så ska vi inte dra några pessimistiska slutsatser om hans framtid.

Då tror jag att Robins resultat i Wimbledon är viktigare för svensk tennis i stort eftersom den hausse som nu råder lär vara över om Sveriges hopp gör tidig sorti i årets tredje Grand Slam-turnering.