Med tanke på kostymtyngden kunde besökaren i Stadshuset förledas tro att Nobelstiftelsen bokat Blå hallen en vecka för tidigt.
Wada (World Anti-Doping Agency) drar till sig högdjur betydligt mer långväga ifrån än Enebybergs emeritus Arne Ljungqvist.
Även om de slipsklädda dopningsjägarnas 10-årsjubileum skulle vara transparent till sin karaktär framskymtade få konkreta saker.
Formalia tenderade länge att ta över mötet och skymma banbrytande innovationer som blodpass, GPS-lokalisering av aktiva samt samarbete med Interpol mot organiserad brottslighet.
Män med makt har lärt sig att vakta sin tunga (Dick Pound undantagen) med samma hierarkiska reflexer som de kritiskt granskar gästlistan till ett honnörsbord.
Positionering är A och O. Jag väntade i går till exempel på att standarden för dispenser på vissa läkemedel skulle diskuteras.
Men, men. Jag är ändå tacksam för att så många inflytelserika ledare med närvarande IOK-presidenten Jacques Rogge i spetsen bryr sig så mycket om fusket inom idrotten.
Allra mest lidelse uttryckte Rob Koehler, tjänsteman på Wada-kontoret i Montreal. Hans entusiastiska presentation och bildspel om rent spel riktad främst mot ungdomar gjorde mig glad.
Att förskjuta värderingsgrunden från jag-generationen till en vi-generation är en större koloss att flytta än att transportera alla blodprov till ackrediterade laboratorier runt jordklotet.
Det är alltid svårare att lansera nej-kampanjer än de som säger ja, men uppgiften om att 75 procent av 4 500 utfrågade amerikanska studenter ägnar sig åt organiserat fusk var ett tankeväckande larm.
Ett globalt sms med det gröna budskapet ”Play true” borde skickas ut en gång varje dygn innan den olympiska elden tänds i Vancouver.
Den utmaning Wada står inför blev inte mindre då en representant från Uganda undrade hur man ska lyckas nå ut och påverka alla ungdomar som står utanför skolväsendet.
Afrikanens franka framställning fick nog inte bara bordsgrannen Anders Besseberg, norsk president i Internationella Skidskytteförbundet, IBU, att tänka en gång till.
Den liberale kanadensiske politikern Denis Coderre, för några år sedan inbegripen i en uppmärksammad förtalstvist mot sin egen hockeygalna nations lagkapten Shane Doan, uppmanade ministrar att bli mer effektiva i beslutfattandet.
Lena Adelsohn Liljeroth kunde ha viskat kanadicken i örat att han först borde se till att städa framför egen dörr. Dopningskontroller av NHL-spelare är ju lika sällsynta som egna tänder.
Idrottsministern fick ta del av internationella problem som ökade omkostnader i samband med juridiska processer, datasystemet Adams dåliga kompatibilitet samt skillnader i ländernas lagar och regler. För en stund kunde hon förtränga inhemska intriger mellan RF och SOK som trots försoningsförsök krigar vidare.
